Fotbolls-EM

England står vid ett vägskäl

Av: 

Erik Niva

FOTBOLL

Hade Leo Messi varit ­engelsman hade han knappast lyckats, säger den ene.

Hade Paul Gascoigne ­kommit fram i dag hade han tvingats bort från sporten, säger den andre.

Alla tycks acceptera att den ­engelska ­fotbollen har problem.

Ingen verkar ­vara överens om vägen därifrån.

 Sportbladets reporter Erik Niva och fotograf ­Gustav Mårtensson åkte till ­England för att  förstå idévärldarna som ska revolutionera den ­engelska fotbollen och ta landslaget tillbaka till toppen.

Två män står i en mittcirkel.

Den ene är mer än tre gånger så gammal som den andre.

Han heter Roy Hodgson och ­sedan en dryg månad tillbaka är han förbundskapten för det engelska landslaget.

Nästan 60 år har gått sedan han lärde sig spela fotboll med de andra arbetar­ungarna på gatorna i Londons sydvästra förorter.

När han började utbilda sig till tränare var England fortfarande världsmästare i fotboll.

1973 åkte han sedan ut i världen, och ­flyttade inte hem till London förrän han lärt fotbollslag i åtta länder på tre olika kontinenter att spela 4-4-2 med zonförsvar och press på bollhållaren.

Nu står han och instruerar en kille som åldersmässigt mycket väl hade kunnat ­vara hans barnbarn.

Alex Oxlade-Chamberlain är född den 15 augusti, 1993.

Samma dag gjorde Ryan Giggs mål för Manchester United mot Norwich borta.

För Oxlade-Chamberlain har den ­engelska högstadivisionen alltid hetat Premier League. I hans fotbollsvärld har det varit självklart med vinterplaner som golfgreener. Han har inspirerats av de ­latinska bollkonstnärerna på tv, snarare än benknäckarna i det lokala tredjedivisionslaget.

”Behöver inte bara spela kort”

Försommaren 2012 ska han nu debutera för ett engelskt landslag som för första gången ska ledas av Roy Hodgson.

Engelsk fotboll ska gå in i ännu en ny era, och det här är det allra första träningspasset.

En oblyg Alex Oxlade-Chamberlain försöker sig på några kvicka vrickningar, men blir vänligt tillrättavisad av Hodgson. Den nya förbundskaptenen bromsar spelet, ­höjer rösten och pekar upp mot Andy ­Carroll.

– Ni behöver inte alltid spela bara korta passningar. Don’t be afraid to knock it up to the big man.

De senaste 20 åren har engelsk fotboll befunnit sig i ett tillstånd av permanent omvandling – men hur mycket har egentligen förändrats?

Själva påstår det engelska fotbollsförbundet att de är mitt uppe i ”en revolution” – deras ord – och jag har förflyttat mig till dess högkvarter.

St George’s Park ligger precis mitt i England. På något sätt har FA fått loss ett 300 tunnland stort område inne i en nationalpark, och där färdigställs nu det mest ­ambitiösa fotbollscentrum som världen hittills har skådat.

Här ska alla landslagen träna framöver – från pojk- och flicklag till seniorer – och här ska förbundscoacherna utbildas.

En FA-representant visar runt, pekar ut faciliteter och slänger sig med termer jag inte förstår. Där är en hypoxisk höghöjdskammare. Där är en hydroterapeutisk svit. Och där är en biomekanisk löparbana.

De tolv planerna har exakt samma mått som Wembley, och är förstärkta med 100 miljoner syntetfibrer för att säkra slitstyrkan. Omklädningsrummen är försedda med något slags touchscreenskärmar, som ska göra det möjligt för spelarna att klicka sig fram till informationen som coacherna vill förmedla.

Totalkostnaden landar en bra bit över miljarden, i svenska kronor räknat, och mitt i allt står nu en kille och säger sig ­vara övertygad om att det är värt det.

– Det är ju inte ett byggnadsverk du ser. Det är utgångspunkten för en förändring av hela den engelska fotbollens tankesätt.

Ni känner Gareth Southgate som killen som missade en rätt viktig straff i EM 1996. Nuförtiden är han chef för det engelska förbundets elitutveckling, och kliver runt på St George’s Park i stövlar och skyddshjälm.

– Nyckeln är den här: Vi kan inte fortsätta producera samma sorts engelska fotbollsspelare som vi alltid gjort. Jag spelade själv 57 landskamper för England, och tvingades inse att vi var tekniskt underlägsna våra motståndare. De var tekniskt bättre, de kunde hålla i bollen bättre – och även om vi aldrig skulle ha erkänt det utåt så visste vi spelare mycket väl om det.

Den definitiva vändpunkten kom för fyra år sedan. England hade inte ens kvalificerat sig för EM, så förbundshöjdarna fick sitta på läktaren och se Spanien passa sig fram till titeln. Southgate refererar till det som ”teknikens slutgiltiga seger över ­fysiken”, och sedan dess har FA utgått från det antagandet i sitt arbete.

– Vi lever fortfarande kvar i en kultur där småkillar lär sig spelet från fel håll. När sexåringarna spelar står deras tränare och föräldrar vid sidlinjen och skäller ut den som dribblar, men applåderar den som sparkar bollen så långt han kan. Innan vi lyckats ändra på det sättet att se på fotboll kommer vi aldrig att vinna VM igen – så enkelt är det.

Markant skillnad på träningstid

Omvandlingssarbetet är omfattande. ­Hela akademisystemet håller på att göras om, tränarutbildningarna byggs ut – till och med själva fotbollsplanerna ska ritas om.

– Det är ett väldigt stort paket, där en av huvudpunkterna är att våra ungdomar ­inte längre kommer att spela 11-manna­fotboll innan de kommer upp på U13-nivå. Fler bollberöringar i matcherna. Fler ­träningstimmar med bättre coacher.

Southgate smattrar ur sig siffror. I ­genomsnitt kommer en engelsk spelare att få 3 760 träningstimmar med sin klubb ­under sina utbildningsår. I Holland är motsvarande siffra 5 940 timmar.

– Det finns ett jätteutrymme för att ­träna mer. På kungliga balettakademin kommer de upp i 10 000 timmar.

Och tränarna? Sommaren 2008 fanns det 2 769 coacher med Uefa-licens i England. Sommaren 2012 finns det 6 005.

– Förra säsongen var bara 37 procent av spelarna i Premier League engelsmän. Knappt ens en tredjedel. Vi måste öka den andelen, skapa en större pool av engelska spelare att välja bland. Vi kan inte stå och falla med en skada på Jack Wilshere. Vi måste få fram många fler spelare av den typen, såna som kan behandla bollen lika skickligt och ta lika bra beslut på planen som spanjorerna. Vi får inte glömma bort de små, skickliga killarna som kanske kommer bort på en alldeles för stor plan när de är nio år gamla. Hade Leo Messi ­varit engelsman är jag inte alls säker på att han hade lyckats.

Southgate tittar ut över den så kallade elitplanen på St George’s Park, ser några av de där 100 miljoner syntetfibrerna som redan ligger på plats.

– Vårt största problem är att vi fort­farande fostrar våra talanger utifrån kick-and-rush-mentaliteten. Jag var och såg en sjuåringsmatch för några helger sedan, och de passade och dribblade med en ­kvalitet som var smått häpnadsväckande. Ingen kan säga till mig att de har någon sorts genetisk nackdel jämfört med spanska barn, att de är födda med sämre bollkänsla. Det är vad vi gör med dem.

Alex Oxlade-Chamberlain är uppvuxen i Port Solent nere i södra England. Det är egentligen ingen stad, utan snarare ett kluster av ­exklusiva bostäder som byggts upp runt en gammal marina.

Ett område för de rika och välmående.

Hans pappa var också professionell fotbollsspelare – Mark Chamberlain gjorde åtta landskamper för England på 1980-­talet – så pengar saknades inte i hushållet.

Sonen skrevs in på en privat inter­natskola, en sådan som fostrat en hel del konservativa politiker, men inte så värst många bollsparkare.

Engelska fotbollsspelare har istället ­tenderat att komma ifrån ställen som Wallsend, högst uppe i landets nordöstra hörn.

Under flera generationer såg livet ut på samma sätt för ortens män och pojkar. På veckorna byggde man båtar i varven eller grävde kol i gruvorna. På lördagen åkte man sedan några kilometer inåt landet och såg Newcastle United spela fotboll.

Av alla nationens plantskolor är nog det här den allra främsta. Mytomspunna Wallsend Boys Club har på egen hand ­fostrat 64 professionella fotbollsspelare.

De senaste 30 åren har de haft minst en representant i vartenda VM som spelats, om man bortser från det USA-VM 1994 dit England inte kvalificerade sig.

– Men nu blir det ett EM utan en enda Wallsend-kille.

Ja, jag blev ganska överraskad av att ­inte Michael Carrick blev uttagen.

– Det är nog ingenting mot hur över­raskad hans pappa blev. Han förstod ­ingenting.

Bor han fortfarande här i närheten?

– Ay, fem minuter upp för den vägen. Samma hus som familjen alltid bott i.

”Kretsade bara runt pengar”

69-årige Peter Kirkley har varit enga­gerad i Wallsend Boys Club sedan 1968. Han var en av männen som röstade för att starta upp en fotbollssektion bredvid boxningsverksamheten. Nu finns det en del av honom som undrar ifall tiden är förbi för såna som honom och hans klubb.

– Signalerna vi får uppifrån går mest ut på att de som bestämmer inte längre ­tycker sig ha någon nytta av oss.

Det är inte så att Kirkley enbart är en ideell gräsrotskämpe. Han har jobbat ­inom den professionella fotbollen i många år, som scout och rekryterare för flera ­olika Premier League-klubbar.

Än idag har han klara och tydliga kopplingar in i den engelska EM-apparaten. Det var han som först värvade Andy Carroll till Newcastle, som knöt Stewart Downing och Adam Johnson till Middlesbrough.

– Jag fick nog när situationen var som allra värst i Newcastle för fyra år sedan, då Dennis ­Wise och gänget var inne och styrde klubben mot nedflyttning. Allt var fullständigt kaos och alla idéer och lösningar kretsade kring pengar. Fick man bara in pengar så skulle allt ordna sig, hette det, men ingen brydde sig om att klubben ­kastade bort miljoner varje vecka. Här har vi inte ett pund över, där hade akademin en budget på tiotals miljoner. ­Ändå kunde jag med säkerhet säga att Wallsend Boys Club var bättre på att utveckla unga ­spelare än Newcastle United.

Hur kan det vara så? Vad är det de gör fel?

– Well, lad ...

Peter Kirkley plirar mot mig.

– ...hur lång tid har du på dig?

Vi sätter oss i restaurangen på en golfklubb som ligger vägg-i-vägg med planerna där Wallsend spelar sina hemmamatcher. Det går inte två minuter innan en vältränad man i 50-årsåldern kommer fram för att byta några ord.

– Det här är Phil Ray. Han spelade ytterback för Burnley och Hartlepool på 1980-talet, presenterar Peter Kirkley.

– Inte för att det är så mycket värt. Tillbringar ni en dag i Wallsend kommer ni att träffa tiotals grabbar med större meriter än mig.

Ray går vidare, en servitris ställer ner en kaffebricka. Jag berättar om mitt studiebesök på St George´s Park, och Kirkley förhör sig om visionen hos Gareth Southgate och de andra revolutionärerna.

– Pratade de mycket om att alla lag i ­alla åldrar skulle spela på ett och samma sätt?

En del. De verkar väldigt inne på att utgå från passningsspelet som präglar Spanien och Barcelona, att låta det stå som exempel.

– Ja... Varje gång jag besöker en elit­akademi numera hör jag en och samma sak: Coacher som står vid sidan av planen och skriker ”passa, passa, passa”.

Det som brukar sägas är ju annars att ni engelsmän står vi sidan och vrålar: ”Skicka långt”.

– Nya direktiv, samma problem. Nu har alla bestämt sig för att våra ungar ska ­passa i alla lägen – men likafullt kväver vi deras naturliga instinkt, deras förmåga att ta ­egna beslut och spela efter eget huvud. Om fem eller tio år kommer du få se en hel ­generation engelska spelare som slår riskfria sidledspassningar i alla lägen. Proffsklubbarna skapar fotbollsrobotar som gör så som de blivit tillsagda att göra. Vi gör motsatsen. Vi försöker fostra spelare att först och främst bevara sin ursprungliga kärlek till sporten.

”De blev fina männsikor”

På bordet framför oss har Kirkley lagt ut en uppräkning av alla Wallsend-killar som gått hela vägen. Alan Shearer, Peter Beardsley, Michael Carrick, Steve Bruce, Lee Clark, Alan Thompson, Steven Taylor...

– Ser du någon gemensam nämnare?

Nä, egentligen inte. Det är målskyttar, kreatörer, mittbackar, playmakers, bollvinnare...

– Och där har du det. Vi coachar inte in ungdomar i ­någon särskild mall. Vi för­söker få dem att förädla den instinkt de har med sig när de kommer till oss.

En aspekt är dock gemensam för i stort sett alla Wallsend-produkter. De är inga skandalspelare. När det skrivits om dem i tidningarna så har det handlat det om prestationer på planen, snarare än snedsteg på nattklubben.

– I första hand skapar vi inte fotbollsspelare – vi skapar samhällsmedborgare. Frågar du någon av ­våra gamla spelare vad det viktigaste de lärt sig av oss så kommer inte svaret att handla om passningsspel, utan om disciplin. Även om de var klart bäst i laget så fick de inte ­spela om de kom försent eller uppträdde illa mot domare eller motståndare. Det som gör mig mest stolt är inte att se en av våra ­killar i Englands landslagströja – det är att veta att nästan ingen av våra killar har hamnat snett i livet. De allra flesta blev fina, ­välfungerande människor. Och en liten ­andel blev fina, välfungerande fotbollsspelare.

Det här är inga självklarheter. Nordöstra England är märkt av fattigdom och dränkt i alkoholromantik. När den sortens pubkultur kommer i kontakt med fotbollsmiljoner kan barnotorna bli kostsamma på mer än ett sätt.

Wallsend Boys Club är inte regionens enda välkända plantskola. Några kilo­meter bort – på andra sidan floden Tyne – finns till exempel Redheugh Boys Club. De har också fått fram flera landslagsspelare, men uteslutande såna som haft stora ­problem utanför sidlinjerna: Paul ­Gascoigne, Andy Carroll, Don Hutchison.

– Men ”Gazza” räknar vi egentligen som en Wallsend Boy. Under några år var han här mest hela tiden, spelade pingis och femmannafotboll. Men det blev för ­komplicerat för honom att byta klubb. Så synd... Du vet hur Alex Ferguson alltid ­säger att det största misstag ”Gazza” gjorde var att flytta ner till London istället för att skriva på för Manchester United. Jag har liknande känslor. Hade han bara tillhört Wallsend Boys Club under sina mest formbara tonår – då tror jag faktiskt inte att hans liv hade blivt så som det har ­blivit.

När Gascoigne först slog igenom blev Kirkley utsedd till en sorts inofficiell ­mentor av dåvarande Newcastle-managern Jackie Charlton. Efter varje träning körde han den hungrige talangen till en husmansrestaurang, för att se till att han i alla fall skulle få i sig något annat än ­chokladkakor.

– ”Gazza” är ett typexempel på en sådan spelare som hade krossats av dagens fotbollsmaskineri. Folk hade tittat på hans uppträdande och hans... kroppsform... och dömt ut honom. Han är den mest talangfulle spelaren som England fått fram på 50 år, men idag hade han ändå lagt av innan han hunnit fylla 18.

Har du någon kontakt med honom idag?

– Jadå. Han har sitt behandlingshem ­nere i Bournemouth, men han är hemma några gånger i månaden, och då kommer han alltid och tittar på The Boys Club. Han sponsrar ett par av pojklagen. Och så har han en brorson i ett av U10-lagen.

Talangfull?

– Han är inte dålig. Men att spela med namnet Gascoigne på ryggen häromkring... Det är inte lätt för pojken.

Klockan har hunnit slå cupfinal, och det är dags att ge sig iväg. Pojkklubbens U13-lag ska spela ­distriktsfinal ute vid Newcastle Uniteds träningsanläggning, precis på ­andra sidan stadsgränsen.

Vi åker genom Wallsends gator och ser kvarter som drabbats hårt när varven ­lades ner, gruvorna stängde och jobben försvann.

Visserligen ser man inte svält och bristsjukdomar som på 1800-talet, men det innebär inte att fattigdomen försvunnit. Den har bara kommit tillbaka i 2000-talsform.

Förstördes av stormarna

För några år sedan rapporterade ­brittiska medier om en åttaårig Wallsend-pojke som vägde mer än 90 kilo. Hans förtvivlade mamma berättade om hur hon försökte få sonen att följa en mer hälsosam diet, men underminerades av främlingar som matade honom med godis och kakor så fort han visade sig utomhus.

Peter Kirkley skakar på huvudet.

– Jag vet att andra delar av västvärlden har problem att rekrytera unga till ­fotbollssporten, att alla hellre sitter hemma med sina datorspel. Så är det inte här. Vårt problem är snarare att vi inte har plats för alla som drömmer om att bli fotbollsproffs. Och att många egentligen ­behöver en annan sorts hjälp än den vi kan ge dem.

På Station Road syns resterna av en husgrund. Det är allt som återstår av Wallsend Boys Clubs hem. Huset hade stått där i ­nästan 50 år, men dukade under för ­vinterstormarna i januari.

– Byggkillarna kom in, och vi fick ­beskedet att det skulle kosta mer än en ­miljon pund att restaurera kåken. Fullständigt omöjligt för oss. Så synd, eftersom det var lika mycket fritidsgård som klubbhus. Efter träningen åkte alla hit och spelade pingis och bara umgicks. Grabbarna lärde känna varandra över åldersgränserna, brydde sig om varandra. Idag har vi våra planer och några baracker att byta om i. Det är allt.

Nu försöker pojkklubben övertyga ­lokalpolitikerna att skjuta till medel för att bygga en ny bas.

– Men vi får väl se hur det blir. Vi har vant oss vid att alla ser på en ideell förening som någonting man kan utnyttja. ­Räknar man samman alla transfersummor har proffsklubbarna tjänat ungefär 100 miljoner pund på att sälja våra spelare. Hur mycket tror du att vi har fått från dem?

Inte mycket, antar jag.

– Inte en enda penny. Vi har fått personliga donationer från Alan Shearer och ­Michael Carrick – men ingen av proffsklubbarna har någonsin givit ett enda pund tillbaka till vår verksamhet, inte ens Newcastle United.

Framme på spelplatsen ligger det match i luften. Entrébiljetter. Välbesatta läktare. Pokal på podium. Spelarpresentationer i matchprogrammet.

– Mittbacken tränar med Newcastle, de där två med Sunderland och yttern har ­varit i Middlesbrough... Ungefär hälften av våra spelare är ­redan knutna till någon av proffsklubbarna, mer eller mindre officiellt.

Kirkley pekar ut scouterna vid sidlinjen. De är något halvdussin. En av rekryterarna från Newcastles akademi kommer förbi och morsar.

– Han har samma jobb som jag hade förut, men nu är de tre stycken som delar på det.

Viktiga tävlingsmoment

Omedelbart efter avspark dundrar de båda tolvårings­lagen igång i ett tempo som är fullt jämförbart med en genomsnittlig match i Superettan. Det löps, det tacklas och det skickas en hel del långa bollar mot den stora killen på topp. Det spelas klassisk brittiskt.

Gareth Southgate kanske ­inte hade gillat allt han såg, men efter en riktigt kraftfull närkamp gnuggar Peter Kirkley händerna av förtjusning.

– Jag tror inte på att förvandla sporten till lek, jag tror att barnen mår bra av tävlingsmomentet. Det gör dem entusiastiska. Visst kan jag förstå vad FA-folket vill med alla sina förändringar, men frågar du mig tror jag att det finns en risk med att försöka ändra på för mycket. Enkelt uttryckt tror jag att barnen ska få spela fotboll på sina egna villkor. Även om det låter bra när man pratar om att satsa på teknisk passningsfotboll så är det ändå de vuxnas direktiv. Det är inte barnen själva som ber om att få gnugga passningstrianglar från sex års ålder.

I Sverige har vi klubbar som börjar talanggallringen i sexårslagen.

– Det är såklart vansinne, men här har vansinnet gått mycket längre. Med de nya reglerna kan storklubbarna hämta pojkar från hela landet – och vad händer? Redan nu har jag haft föräldrar som kommit till mig och sagt att deras sexåringar blivit erbjudna hundratusentals ­kronor för att flytta till Manchester City. Småpojkar ska alltså lämna sitt kvarter och sina vänner och förväntas försörja hela familjen genom sin fotbollskarriär. Ett säkrare sätt att för­störa glädjen med sporten hade jag inte kunnat komma på ens om jag försökte.

Cupfinalen blir en rysare. Wallsend ­tappar en tvåmålsledning i slutet av ordinarie matchtid, men repar sig och trycker in ett sent segermål i förlängningen.

Planen svämmas över av en känslotsunami. Det är triumf och tragedi, tv-puckshögar och tårar. Leendet rycker i Peter Kirkleys mungipa, men han gör en ­ansträngning för att behålla det ytliga ­lugnet.

– Another day, another trophy.

Får jag se några av de här grabbarna i Premier League om tio år?

– Vem vet? Vi har alltid förlorat våra största talanger till proffsklubbarna när de kommer upp i tonåren. Inget att säga om – det är som det ska vara. Men på senare år har det skett en förändring. Tidigare fick vi mest följa de här killarna på tv, i takt med att deras framgångar blev större. Nu kommer de istället tillbaka till oss några år senare, olyckliga och nedbrutna. Deras talang har inte förvaltats – den har tagits ifrån dem. Då ser vi det som vår uppgift att försöka få dem att börja älska sporten igen.

I vintras gav Xabi Alonso en intervju till The Guardian. Han pratade som världs- och europamästare, men han pratade samtidigt också som en vän som lärt sig att både älska och hata egenheterna i den engelska fotbollskulturen.

– När jag var i Liverpool brukade jag ­läsa matchprogrammet, och det innehöll ofta en intervju med någon av killarna från juniorlaget. De frågade om hans styrkor, och ofta var svaret: ”Att skjuta och tackla”. Jag kan inte få in i huvudet hur man kan ha en fotbollsutbildning där man utvecklar tacklingsspel som en kvalitet, något att lära sig, ett kännetecken för ditt spel. Hur kan man se sporten på det sättet? Tacklingar är en sista utväg – och du kommer att behöva använda dem – men det är inte en kvalitet att sträva efter. Det är svårt att ändra på eftersom det är så djupt rotat i den engelska fotbollskulturen, men jag förstår det bara inte.

Å andra sidan har Arsène Wenger – denna renläriga fotbollspuritan – deltagit i FA-symposier och förkunnat att han i valet mellan två tekniskt likvärdiga ­spelare alltid skulle välja engelsmannen.

– Generellt sett har en engelsk spelare extra emotionella kvaliteter. Han kommer alltid ge sitt yttersta, alltid offra sig för laget.

EM ger en sorts svar, men jag har åkt till Preston för att få en föraning om hur långt den engelska fotbollen egentligen har hunnit på vägen mot framtiden.

U19-landslaget spelar EM-kval mot ­Slovenien. När Alex Oxlade-Chamberlain planerade sin sommar så räknade han med att spela den här matchen och sedan flyga till Spanien för att inleda semestern.

Nu blev det inte så. Nu fick han och jämnårige målvakten Jack Butland åka österut med seniorlandslaget istället.

93:orna borde kunna klara sig ändå. För två somrar sedan slog de Spanien i finalen av U17-EM, och blev därmed det första engelska landslaget på nästan 20 år att vinna ett stort internationellt mästerskap.

En kulturförändring

Kanske är det den här års­kullen som ska få den fotbollsevolutionära ekvationen att gå ihop, att skapa en engelsk syntes mellan fysik och teknik.

Klubbadresserna i startelvan förpliktigare. Fyra tillhör Manchester United och tre är från Everton. Chelsea, Liverpool och ­Tottenham bidrar med varsin spelare.

Mindre än en vecka tidigare var 17-årige Nathaniel Chalobah med i den Chelsea-trupp som åkte till München och vann Champions League. Nu skruvar han in ledningsmålet i bortre krysset.

De engelska spelarna är både starkare, snabbare och – jodå – bättre med bollen. Ytterligare fyra bollar ramlar sedan in innan matchen är slut och de under­lägsna slovenerna befrias från sitt ­lidande.

– Det var väl inte så illa?! Om det är såhär vår fotbollsframtid ser ut så ska vi nog kunna leva med den.

Gareth Southgate smilar belåtet. Han har sett matchen från hedersläktaren och kan inte hålla sig från en jämförel­se med det där U19-laget som vann EM 1993.

– Bara tre år senare var flera av de spelarna med i seniorlandslaget som nästan vann EM. Neville, Campbell och Fowler. Scholes och Butt var på gränsen till truppen. Det ska bli spännande att se hur många av de här killarna som åker till Brasilien och spelar VM 2014.

Angående EM ’96... Om bara en straff gått i mål så hade England förmodligen vunnit EM och ni hade sluppit hela det här nationella traumat. Hade vi haft den här diskussionen då?

– Om bara en straff hade gått in, så... ­Hade mycket varit annorlunda i livet, ­haha. Nämen, problemet har varit att utveckligen har gått åt fel håll sedan dess. Vi har bara hamnat längre och längre ­efter. Till sist stod vi vid punkten där vi helt enkelt var tvungna att få till en ­kulturförändring.

Det finns inte en risk att titta för mycket framåt och i viss mån glömma bort vart man kommer ifrån? Kanske finns det saker som är bra med er egen fotbollstradition. Kanske kan inte alla vara Spanien.

– Alla kan definitivt inte vara Spanien. Om vi bara försöker kopiera dem och ­Barcelona kommer vi aldrig att komma ikapp dem. Vårt folk har en annan DNA. Historiskt sett så... vill vi slåss, haha. Era grabbar invaderade också en hel del länder en gång i tiden, men vi har fortfarande den där ö-mentaliteten här. Andra länder i Europa fokuserar mycket mer på vad man kan göra med bollen snarare än vad man måste göra utan den. Vi måste få betoningen rätt där. Vi ska behålla det vi är bra på, men historiskt sett fastnade vi i långbollar och kick-and-rush. Och ingen kan säga till mig att det inte vore bra att ha spelare på alla positioner som är tekniskt kapabla att hantera bollen.

Ni ska äta upp kakan och ha den kvar?

– Det ska vi. Och när vi lyckats med det så kommer vi att ha vunnit VM.

”Han är inte dålig. Men att spela med namnet Gascoigne på ryggen häromkring... Det är inte lätt för pojken.”

– Peter Kirkley

”Om vi bara försöker kopiera Spanien och Barcelona kommer vi aldrig att komma ikapp dem. Vårt folk har en annan DNA.”

– Gareth Southgate

ANNONS

Djurgården möter Hammarby i Allsvenskan på söndag! Missa inte veckans dramatik på Stryktipset.

Extern länk från Svenska Spel Sport & Casino AB. Åldersgräns 18 år. Stodlinjen.se

Till Stryktipset

Publisert:

Allsvenska sillybrevet med Daniel Kristoffersson

Missa inga heta fotbollsnyheter – I detta nyhetsbrev ger Sportbladets Daniel Kristoffersson dig veckans hetaste nyheter, rykten och intervjuer från Allsvenskan.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Fotbolls-EM