Alfelt: Det har inte längre med idrott att göra

FOTBOLL

Trots klubblagens framgångar har vi en skitvecka bakom oss

Foto: veckans fotboll ”Samtidigt som fotbollen är större, mer underbar och fantastisk än någonsin är den så förbannat sorglig”, skriver Stefan Alfelt.

MALMÖ

Ivar Lo-Johansson tvivlade på idrotten redan 1931.

Jag tvivlar på att toppidrott någonsin mer kommer att ha med idrott att göra.

Ta fotbollsallsvenskan – ett kommersiellt jippo i småekonomiklassen omgärdat av tveksamma värderingar

hos såväl utövare, ledare som betraktare.

Vi har trots svenska klubblagsframgångar i Europa en riktig skitvecka bakom oss. Orkar vi bry oss hur länge som helst?

Babis Stefanidis har med rätten hos vilken arbetstagare som helst accepterat ett bud från en ny arbetsgivare och mordhotats för det.

Henrik Rydström, enligt honom själv förmodligen allsvenskans mest intellektuelle mittfältare, har i sin blogg legitimerat ett ogrundat hat genom att kalla en Sportbladetreporter för kvällstidningsas. ”Brottet” var att reportern rätt beskrev en incident som Rydström själv valde att berätta om.

MFF:s landslagsmittfältare Daniel Andersson kritiserade domaren Peter Fröjdfeldt. Inte för att han blåste av matchen när Hammarbysupportrar kastade öl på Höiland, utan för att domaren satte igång spelet igen när hotbilden inte ansågs särskilt allvarlig. Om MFF inte kan vinna av egen kraft kunde ju poängen kanske plockas med förbundets hjälp.

Glenn Hysén invigningstalade på pride-festivalen med att läsa upp ett spökskrivet tal. Det legitimerade tydligen varenda dumhet snälle Glenn kläckte ur sig på vägen till talarstolen.

– Jag lovar att de finns där, även om många blivit utmattade och lagt av efter några år i omklädningsrummets verbala odör, läste Glenn självkritiskt vackert upp om de bögar varken han eller jag vet att vi träffade på under våra aktiva år.

Därför att vi båda är så gamla att vår ungdomstid var tiden före då homosexuella vågade stiga ut ur garderoben. På min tid skämtade vi inte om bögar eftersom vi knappt visste att de fanns, men i dag är det korrekt för oss att säga att vi förtryckte dem ändå.

Gjorde klubben en otjänst

Jari Litmanen har spelat färdigt i MFF. Hade han inte gjort det redan för länge sen?

Hammarbyfans, eller snarare personer som valt Söderstadion till sitt fylledränkta slagfält, gjorde ännu en gång sin egen klubb en otjänst.

Men är det verkligen det som de gör?

För att göra sin klubb en otjänst krävs rimligtvis för det första att man verkligen bryr sig? Är det inte väldigt många som prioriterar berusningen och en dimmig föreställning om att det alltid är den betalandes rätt att välja uttrycksform för ett eventuellt missnöje? Även när man egentligen inte bryr sig ett skvatt om vem som vinner eller förlorar.

Så fort som huliganismens fula tryne snuddar vid ytan tas England med en toleransnivå snuddande vid noll upp som föredöme och lösning.

Visst är förändringen på de brittiska öarna närmast mirakulös, men det finns trots allt värderingar och lagar utanför idrotten som bör styra även idrotten. I England skapades speciella fotbollsdomstolar som i jämförelse med andra brott mest på grund av den mediala uppmärksamheten dömde ut orimligt hårda straff. Är det verkligen så vi vill ha det i en rättsstat, att vi lägger in en hippfaktor i rättsprocessen?

Engelsk moralpanik

I samband med den första ligamatch jag såg i England – Tottenham mot Manchester United – dödades en man när rivaliserande fans började att slåss i rulltrappan i en tunnelbanestation. Över tusen arresterades. Dagen efter satt jag som fotograf i Newcastle när plötsligt hundratals så kallade fans klättrade över stängseln och började slåss vilt omkring mig. Om det inte hade handlat om mitt yrke undrar jag om jag någonsin mer skulle ha gått på en fotbollsmatch efter de två dagarna.

Jag minns att jag efteråt läste en krönikör som i en av de stora engelska drakarna skrev: ”Om straffet för att bråka på en fotbollsarena hade varit att få höger arm avhuggen hade vi haft väldigt få bråk på våra idrottsarenor.”

Moralpanik när den är som värst och lite av den har vi fått en släng av nu. Fotbollen dör inte för att ett fyllo kastar öl på en fotbollsspelare eller för att ett gäng skakar en gallergrind. Ett lands lag ska inte kvävas för att en domare fegar ur och inte vågar låta en EM-kvalmatch spelas färdigt därför att han attackerats av en närmast redlös ung man.

Rikard Norling beskrev att det är som att balansera på en vass knivsegg att vara tränare eller spelare för AIK. Tappar man balansen skär man sig. Så förbannat sorgligt att behöva tänka på det viset.

Samtidigt som fotbollen är större, mer underbar och mer fantastisk än någonsin är den precis som all annan stor idrott av i dag just så förbannat sorglig.

För att fotbollen – eller idrotten – ska överleva måste vi återerövra proportionerna. Ingen är värd 1,4 miljoner kronor i veckan för att spela fotboll och ingen förtjänar hat för att han spelar i eller föredrar ”fel” lag.

ARTIKELN HANDLAR OM