Fagerlund: En revolution som måste välkomnas med öppna armar

avFrida Fagerlund

Publicerad:
Uppdaterad:

LONDON. Chelsea mot Tottenham på Stamford Bridge. Vid första anblick är det inget iögonfallande möte, men det var det just i dag.

Inför rekordpublik vandrade en svensk lagkapten, som råkar vara kvinna, in till samma eldsprutande flammor som sina manliga motsvarigheter.

Revolutionen inom engelsk damfotboll pågår för fullt – och den behövs.

En liten handling med stort värde, så kan César Azpilicuetas korta hälsning på Twitter summeras. ”Låt oss alla gå och stötta Chelseas damer i morgon på Stamford Bridge”, följt av en tidsenlig flexande biceps-emoji.

Som väntat togs den inte emot väl av alla. Dels hånades ytterbacken för sin relativt svaga start på säsongen. En användare påstod att denne hellre skulle kleta ned händerna med något otrevligt och applådera, än att följa spelarens uppmaning. Ni förstår poängen, denna lilla handling väckte känslor åt alla håll och kanter.

Det var inte många av de kommenterande Chelsea-sympatisörerna som verkade speciellt stolta över att de i alla fall har ett lag som har en realistisk chans på ligatiteln den här säsongen.

Ett damlag lockar sponsorer

Vem hade kunnat tro att den ryske oljemagnaten och klubbägaren Roman Abramovitj skulle bli en av frontfigurerna för evolutionen inom engelsk damfotboll. Rent krasst har väl de senaste årens engagemang förstås i huvudsak ingenting att göra med jämställdhetskampen eller ren medmänsklighet i stort. Det handlar säkert, som det mesta i livet, om pengar.

En klubb som kan erbjuda både herr- och damlag ligger rätt i tiden och är således en mer attraktiv kanal för de allra största sponsorerna, något som en blick på årets WSL-tabell bekräftar. Det som brukar benämnas ”Big Six”, Arsenal, Chelsea, Man City, Man United, Tottenham och Liverpool, har alla ett lag representerat.

Jag förstår att irritationstormen får Monsun-proportioner när Real Madrid oförtjänt äntrar damfotbollsscenen som hjältar. Alla kanske inte heller är medvetna om att Manchester Uniteds satsning drog igång så sent som 2018.

Långt ifrån alla jättar bör ses som pionjärer, men att de nu vill åka med tåget måste ses som enormt positivt för utvecklingen i stort. Oavsett om de gled på sist eller ej.

Chelsea steget före Tottenham

Det var inte särskilt längesedan som Chelseas damer inte fick träna på gymmet samtidigt som de stjärnstatusstämplade herrarna (om den regeln fortfarande gäller låter jag vara osagt) men nu stod de på Stamford Bridges gräs redo att ta sig an Tottenham. Att lokalrivalen, som är nykomling ihop med Manchester United, skulle ha något att sätta emot var inte speciellt troligt. ”6–0 till Chelsea” tippade en journalist i pressrummet, vilket visar på en ofantlig nivåskillnad och framför allt att den ena har satsat mer än den andra.

Några 6–0 blev det inte, men väl en knapp Chelsea-seger med Magdalena Eriksson som lagkapten. På sikt lär hon förmodligen bli en av svensk landslagsfotbolls viktigaste spelare, inte minst när Caroline Seger slutar. Men hennes evolution kräver en egen krönika.

En utveckling som måste få ske

Att Women’s Super League, som inom en snar framtid antagligen kommer heta Women’s Premier League, växer både mycket och snabbt är förstås ett hot mot vår egen inhemska liga. Tiden då Damallsvenskan hyste de största namnen är förbi, och jag har full förståelse för att det oroar de svenska klubbar som får svårare att behålla sina talanger. Det är dock en kapitalistisk utveckling som måste få ske, inte bara för damfotbollens skull utan för jämställdheten i stort.

Det kommer förhoppningsvis en dag då inlägg likt det César Azpilicueta publicerade inför söndagens derby inte bemöts av hånfulla, sexistiska kommentarer. Eller en tid då det är lika självklart att gå och supporta sin klubbs herrlag som damlag.

För att det ska ske inom min egen livstid välkomnar jag därför de rikaste klubbarna med öppna armar, trots att de kanske inte förtjänar det.

Foto: ALL OVER PRESS / GETTY IMAGES
Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM