Fotbollsgalan

Kritiska talet fick aldrig hållas på galan

Nazanin Vaseghpanah: Fick aldrig vara det inom fotbollen

avPatrik Brenning

2008 var Nazanin Vaseghpanah nominerad till priset som Årets genombrott på Fotbollsgalan.

Elva år senare var hon på måndagen tillbaka och vann titeln som Årets futsalspelare.

Men det planerade talet om hur fotbollsdrömmarna krossades av ett utanförskap mitt i den svenska fotbollsfamiljen uteblev.

– Jag tror inte att jag hade kunnat stå där som vinnare inom fotbollen. Det tror jag inte. Och det handlar inte om mina kvalitéer.

2008 var en då 21-årig Nazanin Vaseghpanah Hammarbys bästa målskytt i damallsvenskan efter att redan som 15-åring ha debuterat i den högsta serien för AIK. Belöningen blev en nominering till priset som Årets genombrott på Fotbollsgalan.

Den parallella landslagsresan från F16 hela vägen upp till a-landslaget hade samtidigt gjort att stockholmstjejen pekades ut som nästa svenska storspelare på den internationella scenen. Men väl i seniorfotbollen tog allting stopp för Vaseghpanah och 25 år gammal lade hon skorna på hyllan.

Foto: SIMON HASTEGÅRD / BILDBYRÅN

”Varför får vi inte ha vår attityd”

Den aktiva karriären följdes av en sejour som tränare i AIK men det var först för tre år sedan, och då i futsalen, hon hittade hem på riktigt. Nazanin Vaseghpanah beskriver hur sporten blev ”en räddningsplanka”.

– Jag kände aldrig att jag hörde hemma i fotbollen. Jag ville för mycket, hade för mycket gester och stack ut på grund av mitt sätt att vara. Man fick inte säga att man var bra och knappt att man ville vinna. Vi satt på möten efter matcher och pratade om min attityd och hur jag var som person. Jag kände att jag var tvungen att backa tillbaka hela tiden. Då var det jobbigt men efter att jag slutat och fått lite distans till det kom jag på att jag aldrig fick vara mig själv. Jag kände aldrig att jag var mig själv inom fotbollen. Många kan tycka att jag ändå lyckades med min fotboll eftersom jag spelade i damallsvenskan och landslaget men jag lyckades inte med någonting. Jag vann inga titlar och jag fick inte ens vara mig själv. En vinnare. På tre år inom futsalen har jag fått vara mig själv och blivit en vinnare.

På måndagen prisades 32-åringen som ”årets futsal-spelare” för sitt SM-guld med stockholmsklubben Falcao och nyckelroll i ett av Europas bästa landslag. Vaseghpanah hade förebrett ett tacktal men utdelningen stannade vid en kort intervju, som 32-åringen upplevde som ironisk, i annexet innan den stora tv-sändningen.

– Det här priset betyder verkligen otroligt mycket för mig. Jag var jätte-, jättenervös innan men blev ändå lite ledsen eftersom jag aldrig fick chansen att uttrycka mina känslor på scenen. För dem på galan var det en intervju som var över på två minuter men för mig betyder det här priset mycket, mycket mer än du kan tro, säger 32-åringen.

Foto: JONAS LJUNGDAHL / BILDBYRÅN

Är det här priset en upprättelse för dig?

– Det är svårt att säga. Jag ser mer på priset som ett bevis på att en tränare gjort tolv spelare till vinnare och att jag till slut fick vara mig själv i en sport jag älskar. Att jag fick stå där som vinnare, det tackar jag honom för. Jag önskar att jag hade fått tacka alla de jag vill tacka på galan. Min familj, mina två barn och Luciano Lorca, min futsal-tränare i Falcao, som är hela anledningen till att jag lärt mig futsal. Jag är honom evigt tacksam.

Vaseghpanah beskriver hur Luciano Lorca välkomnat henne som den hon är och snarare uppmuntrat än tryckt tillbaka hennes vinnarinstinkter. Samtidigt lever samma värderingar som hindrade henne inom fotbollen också i futsal-sporten.

– Det har blivit väldigt mycket hat mot oss i Falcao från de som tycker att vi är respektlösa när vi säger att vi är bäst och för att vi vill vinna. Förra året spelade vi en turnering där vi blev utbuade så fort vi klev in på planen. Det var det sjukaste jag varit med om. Vi gjorde mål och inte en människa klappade händerna. Men jag tror vi är så hatade eftersom ingen vill se oss vinna och jag tror det handlar om att vi är som vi är. Om våra personligheter och våra efternamn. Men ibland glömmer folk att vi är människor som älskar den här sporten. Jag har spelat futsal i tre år och ni vet inte vad det betyder för mig att spela. Varför får vi som kvinnor, och kanske med invandrarbakgrund, inte ha vår attityd?

Foto: BJÖRN TILLY / BILDBYRÅN

”Kommer aldrig komma unga invandrartjejer”

Inom herrfotbollen har Zlatan Ibrahimovic fått beröm för att han brutit ny mark och gjort det möjligt för spelare med annan bakgrund eller mentalitet att accepteras och våga ta plats inom den svenska fotbollen. På damsidan finns samtidigt diskussionen varför det landslaget fortfarande är så homogent.

– Många frågar varför det inte finns några unga invandrartjejer och helt ärligt kommer det aldrig att finnas det om de inte blir accepterade först. Först måste alla acceptera att vi många gånger har ett annat sätt att vara på. Senast i helgen fick en lagkamrat höra att hon måste ta bort sina gester på planen men de är en del av oss. Det är en sak att svära eller vara otrevlig, det ska inte få finnas, men vi har vårt sätt att vara på och det blir en kulturkrock ibland. För att vi ska lyckas måste vi bli accepterade trots att vi sticker ut, har vår attityd och vårt sätt att spela.

Vad upplever du som spelat i både fotbolls- och futsallandslaget att den största skillnaden är?

– Att det finns en acceptans inom futsalen där jag kan vara mig själv. Jag kände alltid inom fotbollen att jag drog mig tillbaka. Jag var hela tiden tvungen att tänka på hur jag var i min fotboll. Här kan jag köra hundra procent.

– Jag kan ibland tänka tanken på hur långt jag hade kunnat nå inom fotbollen om jag kunnat vara mig själv men jag tror att kulturkrocken ändå hade satt stopp i slutändan. Då är jag ändå uppväxt i Sverige eftersom jag om hit när jag var två år. Många tror tyvärr att det är en undanflykt men jag tänker mer på varför jag skulle gå runt och bära på den känslan, att jag inte kunde vara hundra procent jag?

Du tror inte att det hade varit möjligt inom den vanliga fotbollen?

– Jag tror inte att jag hade kunnat stå där som vinnare. Det tror jag inte. Och det handlar inte om mina kvalitéer.

Vad hade du velat säga på scenen på Fotbollsgalan?

– Jag ville berätta om allt jag inte fick vara i fotbollen, den vinnarskalle jag hade, så mycket jag ville och kämpade. Men så var det till sist i alla fall en person som gjorde mig till en vinnare och det är Luciano. Den vinnarkultur han skapat under de här tre åren har bevisat att du kan ha alla de här vinnarskallarna som vi nu fått vara i ett lag och ändå göra dem till vinnare. Det betyder allt för mig. Allt jag inte fick vara under 20 år inom fotbollen får jag vara här.

ARTIKELN HANDLAR OM

Futsal