Har tiokampare istället för lirare

Brenning: Vart tog bollkonstnärerna vägen?

Foto: AFP
FOTBOLL

Cristiano Ronaldo och Leo Messi är världshistoriens mest effektiva fotbollsspelare.
För mig kommer de ändå aldrig att bli mest värdefulla.
Men vart tog lirarna vägen? Jag saknar dem.

En video på Ronaldo dyker upp i mitt flöde och jag kan inte låta bli att dela den. Ja, inte den där Ronaldo med lårmuskler som ser ut som om portugisen har ett spädbarn i vardera ben som sparkar för att komma ut. Nej, jag menar den där brassen som alltid glömde ”leg day” på gymmet. Den där Ronaldo som i slutet av karriären bara kan ha haft ett gymkort kvar om hade glömt att avregistrera sitt autogiro.

Det är en fängslande video där världens då mest effektiva anfallare visar upp den andra delen av sitt spel. Den som inte bara handlade om att ta bollen så snabbt som möjligt till mål och i mål.

Det är en kanonad av tunnlar, elasticos, vändningar och överstegsfinter som får en att fundera på hur Ronaldos knäskålar egentligen höll ihop. Det är en elegans och ett publikfrieri som – slår det mig – var länge sedan jag såg någon fotbollsspelare utföra på det gröna gräset. Men varför det?

Vilka är Messis och Ronaldos unika avtryck?

Vi upplever just nu fotbollshistoriens allra vassaste tid med två samtida spelare som båda kommer göra anspråk på titeln som historiens allra bäste. Trots det känns det som en annan del av sportens utveckling helt avstannat. För när såg vi senast ett nytt trick? När häpnade vi senast över något vi aldrig tidigare sett på en fotbollsplan?

Diego Maradona hade sin ”Maradona-vändning”, Johan Cruijff sin ”Cruijff-fint”, Ferenc Puskás sin ”Pullback V”, Ronaldo sin ”Elastico” och Zinedine Zidane sin ”Roulette”. Men när vi om 20 år ska beskriva Cristiano Ronaldo och Leo Messi, vilka unika avtryck har de då gjort på fotbollsplanen?

Mål, absolut. Titlar, ja herregud. Perfektion när det kommer till vinstgivande och effektiv fotboll: Ja, mer än någonting annat. Men de tidigare så älskade och aktade tricken då?

Det är klart att Leo Messi kan, men han gör det numera allt mer sällan. Även Cristiano Ronaldo visade i Manchester United upp de där trumpinnsbenen som fick backarna att borra ner hälarna och skämma ut sig men har även han med tiden slipat bort nästan alla inslag i sitt spel som inte optimerar den rent poänggivande aspekten.

För Zlatan gäller samma sak men det allra mest utmärkande exemplet är kanske ändå Neymar, talangen som skulle bära den stolta brasilianska fanan vidare efter artister som Ronaldo och Ronaldinho och som bröt anklarna på backarna i den brasilianska ligan innan flytten till Europa. Väl framme på fotbollens absoluta toppnivå har även han allt mer slipats om till ett effektivt lokomotiv med rälsen riktad rakt mot nätet.

Är det så illa att det inte längre finns plats för de där förtrollande uppvisningarna? Har spelet helt enkelt blivit för snabbt? Är motståndarna numera för välorganiserade? Ja, kanske. Om det är sanningen tänker jag ändå unna mig att vara lite sorgsen.

Ser ut som en samling tiokampare

När jag blickar ut över fotbollens elit ser de i dag snarare ut som en samling tiokampare än de mytomspunna bollartister som fick mig att förtrollas av sporten. Effektiva fotbollsrobotar designade för att trycka, frusta och pressa sig fram.

Vi har i dag också mer avancerade, välutvecklade och på alla sätt imponerande spelsekvenser än någonsin tidigare i fotbollshistorien. Taktiskt slipade lag med optimalt tränade atleter som pressar gränserna för vad elva människor egentligen borde förmå tillsammans med en fotboll.

Leo Messi springer snabbare med boll och agerar mer intelligent än någon annan spelare i fotbollshistorien. Cristiano Ronaldo är smidigare och hoppar högre än någon vi tidigare sett. Zlatan Ibrahimovic krossar alla fysrekord Manchester United någonsin noterat. Men för mig kommer konstnären ändå alltid vara mer värd än tiokamparen. Inte för att han vinner fler matcher eller gör fler mål utan för att han helt enkelt fängslar och fascinerar mig mer.

Så för min del hade vi gärna kunnat kasta ut alla kostrådgivare, personliga tränare och slipade videoanalytiker för att istället återigen göra plats för en Ronaldo direkt från åtta timmar framför tv-spelet, en Ronaldinho lite sliten efter en natt i Barcelonas klubbliv och en Romario med ny energi efter en halvtidspaus i fel omklädningsrum.

Det hade inte utvecklat fotbollen när det kommer till rekord och effektivitet men låt friidrotten räkna sånt. Låt fotbollen vara något annat. Något mycket mer.

Låt fotbollen vara det där mystiskt oförklarliga. Det där som inte kan mätas i centimeter och sekunder.