Våldet vann - jag har aldrig sett Rom så fult som i går

Publicerad:
Uppdaterad:

FOTBOLL

Rom är en galen, brinnande, passionerad stad. Jag har alltid tyckt att det är det som gör den så vacker.

I går spelade Lazio-Roma sitt enorma derby della capitale.

Lagen spelade oavgjort.

Våldet vann.

Och jag har aldrig sett Rom så fult.

På väg till Olimpico, genom allén, händer något. Pappor tar sina barn i handen och ökar steglängden, springer, polisens kravallstyrkor rör sig snabbt, sirener visslar genom luften. Chockräder. Kaos. Tårgas. Ögonen rinner, det är svårt att andas, runt omkring viner flaskor som krossas mot asfalt. Det tar en halvtimma innan jag kan se klart igen.

Så minns jag Rom-derbyt i fjol.

Den gången hamnade jag mitt i en krock mellan Lazios hårdaste ultras och gendarmerna. Bråket stannade utanför arenan, matchen kunde spelas som vanligt. På läktarna var det stundtals hotfullt, men mest bara passionerat, galet och vackert. Romerskt.

Men masspsykosen är en farlig drog. Och många fotbollsfans är beroende av den.

I Rom har jag sett den leda till kravaller, men också till det mäktigaste skådespel man kan tänka sig, när Roma slog Parma med 3-1 och tog hem scudetton 2001. Hundratusentals människor sjöng, hoppade, grät och skrattade om vartannat. Masspsykos, den vackra sorten.

I går skulle ett nytt derby spelas.

Cupfinalisten Lazio mot Milan-jagande Roma, en titankamp med allt i potten.

Fantastisk match - ett tag

I veckan har det pratats om Tottis hot att lämna Roma om ambitionerna tryter, om Panuccis löjliga bråk med Capello, om Liveranis Roma-sympatier, om Tottis löften om en ny "t-shirt-kupp" och om Fiores hysteriska form.

Det bråkades på stan före avspark, men sedan blev det ju en fantastisk match.

Ett tag.

Först med Mancinis varumärkes-löpningar och firma Totti/Cassanos skarvcirkus, sedan fick Lazio igång sin härliga högerkant, med Oddo och Fiore. De himmelsblå ledde på poäng, kunde fått en straff eller två och hade haft ett stolpskott (Fiore). Totti hade också ett, och vi satt med löftet om en elektrisk andra halvlek.

Den blev fyra minuter gammal.

Ingen verkar veta exakt vad som hände, inte mer än att ryktet om en fruktansvärd dödsolycka utanför stadion fick fäste i Curva Sud. Resten var masspsykos, kaos - och en fullskalig skandal.

Adriano Galliani, Milanledare och president i Lega Calcio, var den som efter en telefonkonferens med spelare och domare fick fatta beslutet att avbryta matchen.

Rätt beslut.

Om man inte kan garantera spelares och åskådares säkerhet kan man inte spela fotboll. Ingen match är värd det priset. Och ingen sådan publik är värd en fotbollsmatch.

- Det är bara en fotbollsmatch, sa Francesco Totti.

Samtidigt som han sa det brann eldarna på Olimpico, samtidigt byggde "supportrar" barrikader utanför stadion.

Vem bar ansvaret?

Det är omöjligt att svara på. Masspsykosens innersta kärna är att man är tillräckligt många som blundar och trycker sina händer mot den knapp som kan utlösa alltihop. Någon av dem, ingen vet vem, träffar rätt - och sedan återstår varken individer eller sans, bara kaos och kollektiv. Vi har sett tillräckligt många EU-demonstrationer, reclaim-demonstrationer och fotbollsupplopp för att känna igen mekanismerna.

Rom vaknar i dag upp - av skam

Det är när individens ansvar ersätts av kollektivets gråskuggiga massa som människor kan kasta flaskor mot andra människor, det är då som människor kan sparka ihjäl andra människor, det är då som människor kan våldföra sig på andra människor.

Den typen av kollektiv är livsfarliga, de förtjänar fängelse och inte fotboll.

Inför varje derby della capitale undrar man om Rom ska vakna upp som en gulröd eller himmelsblå stad den kommande morgonen.

Den här gången blev vi bestulna på det svaret av några som hellre kastade eldar.

I dag vaknar Rom och är illrött.

Av skam.

Det spelades fotboll i Europa också. Anders Svensson fick aldrig grepp om bollen i sydkustderbyt mot Portsmouth, men spelade i alla fall från start.

Kung Zlatan visade att kunnandet överlevt skadan. Och Kim Källström tillhörde de bästa i Rennes och spelade fram till två av Freïs mål. En skön dag för landslagets offensiv, om inte annat.

Man kan säga mycket om Ronaldinho - grabben vet i alla fall hur man firar en födelsedag på rätt sätt.

Simon Bank

Publicerad:

Sportbladet – Allsvenskan

Prenumerera på vårt nyhetsbrev om Allsvenskan – krönikor, reportage, intervjuer, granskningar och rankningar.