Bank: ”Ett lag där spelarna kräktes av utmattning”

FOTBOLL

”Identitet betyder så mycket”

PARIS. Ett gäng kom som Europas bästa lag, ett gäng kom som Italiens sämsta lag i modern tid.

Det är historia nu.

Jag ser sopor som dansar, jag ser mästare på rygg. Och ändå ser jag Antonio Conte precis överallt.

De hade skrattat åt dem, de hade dömt ut dem, de hade räknat sina skadade och halvdöda, men nu hade de ändå tagit sig ända hit.

Spanien, vinna eller dö.

Italien hade inte slagit Spanien i en tävlingsmatch sedan 1994, i EM-finalen senast blev de så förnedrade att inte ens Iker Casillas klarade av att se på eländet till slut.

När Spanien ledde med 4–0 och de nittio minuterna hade gått fick den portugisiske domaren för sig att lägga till tre minuter. Casillas gick ut till honom och bad honom visa medlidande.

– Domaren! Domaren! Visa lite respekt för motståndarna! Visa respekt för Italien! Det är 4–0!

När portugisen blåst av ägnade Spaniens målvakt ett par minuter åt att krama om italienska spelare.

Och, ja, Italien hade större förhoppningar då än de hade inför det här EM:et.

– Om man bara använder förnuftet så kommer vi att förlora, erkände Antonio Conte inför åttondelsfinalen. Han pratade om ”una sana follia”, en galen klokskap.

I Milano skrev Gazzetta dello Sport om stjärnor mot bastarder, briljans mot cynism, framgång mot förfall, om Contes kommunism och Del Bosques liberalism. I Madrid skrev Marca om ”stjärnor” mot ”anonyma”.

Men identitet betyder så mycket i fotboll.

Jävlar i mig Antonio Contes Italien

Ett underlägset lag kan vinna om de inser att de är underlägsna, ett överlägset lag kan förlora om de tror att de är överlägsna.

Och det här är jävlar i mig Antonio Contes Italien. Det här är ett lag där spelarna kräktes av utmattning medan andra lag harmonitränade inför EM. Det här är ett lag som går ut till strid när andra går ut för att spela fotboll.

Så, visst. Omvärlden fick väl gärna kalla dem sopor – för lagom till avspark här inne på Stade de France föll ett ösregn och sköljde bort varenda stråk av sopstank.

Det här var ett fotbollslag som visste exakt vilka de var.

Juventusblocket stod där de stod, Daniele De Rossi hade rytmen i sin ficka, Florenzi stängde ner Jordi Alba och Marco Parolo var bäst av alla utan att röra bollen. Det spelade liksom ingen roll, hans jobb var mest att se till att Andrés Iniesta inte gjorde det.

Det där skyfallet var inte irrelevant, det gjorde det svårare för Spanien att driva upp bolltempot och lättare för Italien att försvara.

De styrde ut Spanien på kanterna, lät dem förlora formen – och högg när chansen kom.

Spanien var konfunderat och reaktivt, Italien konkret och aggressivt.

Graziano Pellè använde sin bästa fot (huvudet) och höll på att nicka in 1–0. Giaccherinho cykelsparkade i stolpen. Parolo nickade utanför. De gjorde allt de kunde av allt de hade, och när målet kom var det enda överraskande att det dröjt en hel halvtimme.

Éder sköt en frispark, Giaccherini flyttade bollen förbi målvaktsmonstret David De Gea, och bollen låg fri för den som hade lust.

Giorgio Chiellini är en gris och en gentleman, en mördarback som har en universitetsexamen i ekonomi (han skrev sitt slutarbete om Juventus budget).

Och han är killen som just sprungit in 1–0 mot Spanien.

Italien som har störst kvalitéer

Om det här EM:et visat något så är det hur organiserade lag kan göra det svårt för skickliga lag. Och av alla ödmjuka organisationslag är det Italien som har störst kvalitéer.

De gjorde planen stor som Piemonte när de skulle, de gjorde den liten som Ciro Immobiles högersko när de behövde.

Om Juanfran var på väg att få upp farten tog De Sciglio en varning för att stoppa honom. Om Aduriz fick ett öppet nickläge i straffområdet dundrade Parolo in med en ryggtackling som domaren inte såg.

Bara i korta sekvenser lyckades Spanien dra igång ett bolltempo som förmådde flytta runt dem tillräckligt.

För åtta år sedan satt jag på Ersnt Happel-Stadion i Wien och såg det moderna Spanien bli till.

Italien, de regerande världsmästarna, hade tappat sin ryggrad (lagkaptenen Cannavaro, förbundskaptenen Lippi, regissören Pirlo, hjärtat Gattuso, geniet Totti och galningen Materazzi), och orkade inte längre.

Spanien vann på straffar, deras världsherravälde började där, och när Xavi en gång ombads peka ut den enskilda händelse som gjorde Spanien bäst så pekade han på just den vinsten, att det var den som lät spanska spelare se på sig själva som vinnare.

Åtta år senare tog realismens revansch.

Det han gör bäst av alla

Ett dysfunktionellt Spanien hängde inte ihop, ett Italien fullt av hjältar sprang, slet, svettades och stred och förtjänade allt det fick.

Med en minut kvar gjorde Pellè exakt samma sak som han gjorde mot Belgien – skickade in en volley i öppet mål.

Medan jag skriver det här hoppar hela den italienska truppen runt i en enda stor kaosklump ute vid bänken. Gigi Buffon är 18 år igen, Giaccherini springer en mil till, och man kan peka vart som helst och ändå peka på en hjälte.

Italien är vidare, Spanien är detroniserat. Vicente Del Bosque kanske slutar nu, hans prisskåp är fullt, det har fattats beslut om att han ska stå staty hemma i Salamanca.

Jag vet inte om Antonio Conte någonsin kommer att bli staty någonstans, men jag vet att det skulle passa honom illa.

När Éder gjorde det där sista målet hoppade han upp på taket på Italiens avbytarbänk.

Bastarder 2, Stjärnor 0.

Conte hade just vält en staty. Det är det han gör bäst av alla.