Två ansikten - en vinnare

FOTBOLL

HAMBURG

Bara två män har coachat Argentina till VM-guld i modern tid.

César Luis Menotti var förbundskapten 1978, Carlos Salvador Bilardo var det 1986.

De hatar varandra – och de delar den argentinska fotbollen i två halvor.

Foto: Den enda sanna kungen VM i Mexiko 1986. Diego Armando Maradona lyfter segerpokalen.

I snart 50 år har fotbollen i Argentina slitits mellan polariserade kraftfält. Det blåvita landslaget har två helt olika ansikten.

Det ena ansiktet är Diego Maradonas. I det är fotboll den vackraste av konster, och i det syns 50 meter långa dribblingsraider fram till målet.

Det andra ansiktet är också Diego Maradonas. Det hånflinar, eftersom ett mål som boxats in med handen ändå blivit godkänt. I ögonen syns samtidigt en beslutsam glimt, en påminnelse om att fotboll är en sport som handlar om att vinna, vinna, till varje pris vinna.

Det finns en fantastisk scen i dokumentärserien ”History of soccer”. En överviktig Diego Maradona blir intervjuad om kvartsfinalen mot England 1986 och kopplar på ett filosofiskt fejs.

– Jag har alltid sagt att England lät mig göra mitt livs bästa mål. Ett mål i VM, ett drömmål, ett mål ?

Maradona spricker upp och börjar gapskratta.

– ? gjort med handen.

I Argentina håller många det smutsiga målet högre än det vackra, och Maradona är en av dem. Han höjer en silverfärgad bägare mot kameran:

– För Shilton. Alla målvakter är värdelösa. Du är inget undantag. Slappna av. Du blev lurad. Shilton! Du tror att du är hjälten, ett fenomen ?

Maradona burrar upp sig och himlar med ögonen. Gissningvis är gesten till för att visa på skenhelighet.

– ? den ärliga.

”El Diego” stirrar in i kameran och hötter med fingret. Här gäller det att lyssna.

– Shilton! Om bollen korsade mållinjen med bara en liten bit, och du sopade bort den utan att någon såg. Skulle du då gå till domaren och säga till honom att det var mål?

En enda fråga

I vintras träffade jag Argentinas förbundskapten José Pekerman i samband med en träningslandskamp i Schweiz.

Han skulle inte svara på många frågor, men det gjorde mig ingenting. Jag ville egentligen bara ha svar på en.

Jag försökte linda in kärnan i ett luddigt resonemang, och skakade av mig tolken någonstans på vägen. Översättaren bad mig upprepa frågan, men José Pekerman log ett bistert leende och viftade bort honom. Han hade snappat upp två bekanta namn, och redan förstått vad det var jag ville veta. Han hade fått den här frågan förr:

– Menottista eller Bilardista?

Förbundskaptenernas strid

Carlos Salvador Bilardo är fostrad i en brytpunkt, under det som brukar kallas argentinsk fotbolls ”realistiska” era.

Den kom efter att landslaget gjort fiasko i Sverige-VM 1958, och var en tid då alla resonemang som inte enbart handlade om segrar avfärdades som romantiskt nonsens.

Som mittfältare i 1960-talets brutala Estudiantes gjorde Bilardo sig känd för att sticka knappnålar i motståndarna när domaren tittade bort. Han lär också ha vaskat fram privata hemligheter om särskilda spelare för att få det andra laget ur balans.

– Det laget var fan inte roliga att spela mot, utan gjorde riktigt elaka saker. De drog dig i håret, spottade på dig, petade dig i ögat och sparkade dig när bollen var mil därifrån och ingen såg, beskrev Bobby Moore.

Samtidigt som Estudiantes höll argentinsk fotboll i strupgrepp valde César Luis Menotti att lämna den, för att i stället spela i USA och Brasilien. Han var en långhårig, vänsterintellektuell man som fortsatt tro på den traditionella argentinska stilen, på fotboll som ett spektakulärt skådespel.

– Hela våra liv har vi varit ideologiskt olika, jag och Bilardo. Vad gäller fotboll så skiljer vi oss åt på alla sätt som finns, säger Menotti.

Bilardo och Menotti, Menotti och Bilardo. Åren gick, spelarna blev tränare, men skillnaderna bestod och delade ett fotbollsfolk. Bilardismo och Menottismo har varit som två olika religioner – antingen trodde man på den ena eller den andra.

Efter drygt 15 år av brutalitet blev så Menotti ny förbundskapten i mitten av 70-talet, och genast började han bända argentinsk fotboll tillbaka till dåtiden.

Hemma-VM 1978 handlade om offensiv, offensiv, offensiv (och en brutal militärjunta som lär ha mördat tiotusentals, mutat landslagets motståndare och dopat de egna spelarna – men det är en annan historia) och Menottis Argentina anföll sig hela vägen till nationens första guld.

– Jag vågar påstå att jag skulle känna igen en argentinsk spelare på vilken plan som hest i hela världen. Argentinska fotbollsspelare har blivit kända för att de har målat världen med sina magiska dribblingar, som är skämtsamma, annorlunda, med en stark identitet. Fotboll är inte bara resultat, fotboll måste också mätas efter estetiska kriterier, mässade Menotti.

Fyra år senare misslyckades han i Spanien och fick sparken. Ny förbundskapten? Naturligtvis Carlos Bilardo.

”Tvåa duger inte”

Bilardo vann VM-guld till Argentina 1986. Själv pekade han på de 90 minuter han ägnat åt att träna fasta situationer, varje dag under förberedelserna. Menotti menade att triumfen bara berodde på lagets enda artist, Diego Maradona.

– Jag gillar att komma först. Att komma två duger inte, att komma tvåa är att misslyckas. Om du inte vinner ska du må dåligt. Du kan gråta eller stänga in dig, för du kan inte svika folk, du kan inte svika fansen. Fotboll spelas för att vinna. Eller? Skådespel är för biograferna och teatrarna, sa Bilardo.

Han skällde ut de spelare som sparkade ut bollen så att en skadad motståndare kunde få vård. Han förbjöd dem att byta tröja med det andra laget efter matcherna.

Bilardos lag gick till final igen 1990, men spelade en fotboll som var lika tom på både hänsyn som fantasi. Menottis dom var skoningslös:

– Jag skäms för att vara argentinare, för det jag såg i detta VM har inget att göra med vår sanna karaktär. Överallt – inom litteratur, konst och fotboll – kan du grovt identifiera två skolor. Den ena värdesätter det estetiska, och den andra trampar på skönhet. Detta Argentina ser ut som en återvändsgränd i Kina.

”Alla har de misslyckats”

José Pekerman tittar på mig med en blick som är hälften road, hälften rasande. Han väger sina ord ett litet tag innan han rabblar den fras han lärt sig, den fras som enklast desarmerar en fråga som förföljt honom.

– Bilardista eller Menottista? Båda har skapat resultat, båda har fått sina lag att prestera och båda har givit oss argentinare väldigt mycket att glädjas över.

Poängen är tagen. Argentinsk fotboll har gått vidare. Där det tidigare var antingen Bilardista eller Menottista är det i dag ofta både och.

Argentina av i dag rymmer både Leo Messi och Gabriel Heinze. Det är ett lag som behärskar de rappa finterna och vägvinnande passningskombinationerna – men också filmningarna, tricksen och de råa tacklingarna.

I alla fall är det så det är tänkt.

Varenda förbundskapten sedan Bilardo har pratat om en ”tredje väg”. Alla har de drömt om att bli ihågkomna som den som enade den splittrade argentinska fotbollen, som fogade samman de olika ingredienserna till en fungerande blandning.

Alla har de misslyckats, först med att leda Argentina till framgång och därför med ambitionen att få en egen plats i historien.

Daniel Passarella såg sina mannar som soldater, petade långhåriga spelare, åkte ut i kvartsfinal i VM 1998 och cementerade sitt rykte som Bilardista.

Under den överdrivet intellektuelle Marcelo Bielsa hade Argentina 80 procent av tiden i den avgörande matchen mot Sverige, men glömde bort att göra mål. Argentina åkte hem från VM 2002 och Bielsas status som Menottista var fastnitad.

José Pekerman har suckat över den defensiva trenden i världen – ”fotboll förstår inte rättvisa” – han har klagat över det han kallar ”resultatens diktatur” och gör allt han kan för att bända in så många små dribblingsfenomen i laget som är möjligt.

Om Argentina åker hem från Tyskland i morgon kommer han för alltid att vara en Menottista.

Argentina

Fotbollstraditioner

Läs mer om VM:

Erik Niva