DEN BLÅ MUREN

FOTBOLL

Sportbladets Simon Bank: Just nu ser den mer uthållig ut än den kinesiska

Shi Huangdi, kung av Qin, lät bygga den kinesiska muren. José Mourinho byggde den blå.

Vilken som är mest uthållig återstår att se, men, tja?

Just nu talar det mesta för Chelseas.

Foto: Joe Cole, Didier Drogba och Arjen Robben efter segern i går.

Joe Cole visste väl inte riktigt vad han väntat sig efter matchen mot Liverpool, men han visste att det inte var det här.

– Du kan bli ordinarie i laget, men du måste bli bättre. Du måste delta i vår defensiva organisation, sa José Mourinho.

Sammanbitna tänder. Hård blick. Mourinho skällde inte, men markerade tydligt vad han tyckt om Coles insats.

Bara en sak var märklig.

Cole hade kommit in som avbytare strax före paus.

Och han hade gjort matchens enda mål.

Berättelsen säger mycket om mycket. Om José Mourinhos sätt att se på fotboll, om Joe Coles bekymmerslösa sätt att göra det – och om varför det inte går att göra mål på Chelsea.

Inget lag har någonsin gått igenom den engelska ligan med ett bättre defensivt målsnitt än det Chelsea har nu.

Inte på 110 år.

Inte Bill Shanklys Liverpool, inte Brian Cloughs Nottingham, inte George Grahams Arsenal.

I går spelade Chelsea sin sjunde raka match utan att släppa in mål. Petr Cech, målvakten, var illa ute en gång. Frank Lampard slog en taskig bakåtpassning till John Terry, Yakubu Ayegbeni kom fri men sköt utanför. Då stod det redan 2–0 till Chelsea. I nästa anfall gjorde Drogba 3–0 och allt var över.

Chelsea hade knutit ihop sin blå plastpåse, strypt syretillförseln för en motståndare till.

Hur gick det till?

Vem byggde den blå muren?

Det finns de som stirrat sig blinda på målvakten, på Petr Cech. Jösses. Chelsea hade kunnat hålla nollan med Leif Pagrotsky mellan stolparna.

Om man vill förklara Murens konstruktion gäller det istället att gå metodiskt tillväga.

Alltså: Muren står på tre ben. Eller, om vi ska vara göteborgska, på tre P:n.

Pengarna. Planen. Portugisen.

Pengarna:

Manchester United slog Real Madrid med 4–3, men de vann inte. Det var Real Madrid som gick vidare och det var Chelsea som tog hem fotbollshistoriens största jackpot. Bland de 66?708 i publiken satt nämligen en föräldralös, snuskigt rik, nordvästrysk, judisk oljemagnat som byggt ett imperium med väldigt mycket handlingskraft och väldigt lite etik.

Roman Arkadjevitj Abramovitj var hänförd. Han behövde inte mer än de där 90 minuterna för att bestämma sig:

Han ville ha ett eget, engelskt lag.

Några månader senare hade han köpt skuldtyngda Chelsea för två miljarder eller så. Resten kan ni.

Utan pengarna – Abramovitjs pengar – hade vi aldrig behövt skriva om det oövervinneliga Chelsea. Roman köpte en klubb som på de 32 senaste säsongerna nått en tredjeplats som bäst och spelat åtta säsonger i andraligan.Det var inget dukat bord. Roman dukade det.

Månaderna som följde efter maktövertagandet liknade inget som fotbollsvärlden någonsin upplevt. Sergio Cragnotti hade köpt ligatiteln till Lazio, Silvio Berlusconi hade gjort Milan till en storklubb – men de var småhandlare i jämförelse.

Chelsea köpte en helt ny trupp.

Men det fanns en metod i galenskapen. En plan.

Planen:

Den italienske tränaren Claudio Ranieri bar ansvaret för inköpen, och han gjorde det bra. Succéer som Cech och Arjen Robben är Ranieris köp. Ranieri och José Mourinho är olika på många sätt (Mourinho kan, till exempel, prata engelska), men en sak har de gemensamt – de bygger sina lag bakifrån.

Ranieri plottrade med sitt lag, men inför säsongen 2003-04 gjorde han det viktigaste köpet av alla: han plockade en strejkande, labil bråkstake från Real Madrid. Claude Makelele.

Makelele var motorn i det lag som var världens bästa, men han tjänade bara en femtedel av vad de stora stjärnorna i laget fick – ty han var ingen galáctico. Ingen köpte en tröja med Makeleles namn på.

Affären blev den bästa det Nya Chelsea gjort, och den sämsta det Nya Real Madrid gjort. Som José Mourinho sagt, i ett annat ärende:

–?Vad är en galáctico? Är det en berömd kille med mycket pengar, mycket prestige? Eller är det en spelare som kan spela 60 matcher per säsong, och alltid prestera?

Florentino Pérez och Jorge Valdano chansade på det första alternativet. Sedan dess har Madrid, laget som var regerande europa- och ligamästare, inte vunnit en enda stor titel.

Makelele är ingen galáctico. Han är precis som han föredrar sitt kaffe; det sätt som spanjorerna kallar cortado.

Han är kort, svart och stark.

Makelele och Frank Lampard är ett underbart mittfältspar. Och runt sig har de en perfekt personal.

Vi har sett tillräckligt många fiaskoköp för att inse att pengar aldrig kan garantera ett lyckat spelarköp. Mejla [email protected] för mer information i ämnet.

Chelsea har köpt dyrt, men också med imponerande träffsäkerhet.

När det gäller spelare som Paulo Ferreira eller Ricardo Carvalho är det inte så underligt, de handplockades eftersom de kunde systemet utan och innan. De visste redan allt om mannen som skulle bygga Premier Leagues mest ogenomträngliga mur:

Portugisen.

Portugisen::

José Mourinho är inte Svennis. Svennis säger inte:

– Jag är europamästare och inte en av de där tränarna du kan trolla fram ur en flaska. Jag är speciell.

Det finns två uppenbara skäl till att Svennis inte skulle säga så. Det ena är att han inte är europamästare. Det andra är att? han inte är José Mourinho.

Mourinho är en fotbollsbroiler, ett taktiskt geni som strävat dit han är idag sedan han var 14. När han vann Champions League med 100-oddsaren Porto så var det en seger för ett lag som byggts på granitgrund.

I Porto arbetade alla för varandra. Mourinho tog med sig modellen till posha London SW, och fick miljonärerna där att tro blint på den.

Man behöver inte lyssna länge på den löjligt snygge Mourinho för att förstå hur han ser på fotboll.

Ta Mateja Kezman, till exempel. Chelsea köpte honom från PSV för 65 miljoner eftersom han gjort 105 mål på fyra säsonger. Efter en av hans första matcher sa Mourinho:

–?Pojken reagerar väldigt snabbt när han förlorat bollen.

99 tränare av 100 ger blanka fan i hur en kille som kan göra 30 mål per säsong reagerar när laget förlorat bollen. Portugisen är den hundrade. Jag minns en match i Champions League i höstas, 2–0 mot CSKA Moskva hemma på Stamford Bridge. Efteråt använde Mourinho samma verb fem gånger när han hyllade sina spelare.

Ordet var ”kontroll”.

–?Vi kontrollerade matchens energi, sa han.

Det är inte bara poetiskt, det är också en bra sammanfattning om vad Chelseas defensiv handlar om.

I en klubb som det senaste årtiondet varit en främlingslegion har han dessutom sett till att behålla hjärtat.

Han har kvar John Terry som kapten. Terry har aldrig varit bättre. Och när han rensade ut så gott som hela ledarstaben behöll han skotten Steve Clarke (en Chelsea-legend) som assistent.

I Mourinhos Chelsea finns ingen slump.

I Mourinhos Chelsea vet varje spelare, fem dagar före nästa match, exakt vad som förväntas av honom.

Ingen slump, inget slarv.

Chelsea gjorde det bra i går också. Portsmouth var besegrat efter en halvlek, och Mourinho kunde villa alla anfallarna på slutet, som planerat.

Joe Cole var däremot en av dem som spelade hela matchen.

Han jobbade väldigt bra i defensiven.

Simon Bank

ARTIKELN HANDLAR OM