Bank: Allsvenskan är Europas jämnaste serie

1 av 4 | Foto: FOTO: THOMAS JOHANSSON, BILDBYRÅN
FOTBOLL

Hur länge har ni väntat?

En vinter? Ett år? Tio år? På en säsong, en arena, en bortamatch? På en ny chans?

I dag rullar allsvenskan igång igen, jag ska gå genom våren i Borås och höra läktarna innan jag ens kommit dit.

Hur länge vi har väntat?

Tillräckligt.

Ett par tusen Hammarby-supportrar åker till Borås – det lär bli publikrekord – och Malmö FF kommer till Hisingen med nästan lika många.

Ni kommer att höra dem.

Inte nödvändigtvis skriken eller sången, utan som ljudet av en enda lång inandning. Det är lungor som fylls med luft, förväntningar och leenden som är för stora för att få plats i munnen.

2009 är ett väldigt speciellt år i allsvenskan. För första gången på femtio år kommer klubbar från stora städer, med stora följen och stor potential, att springa in på nya arenor, med nya möjligheter.

IFK Göteborg och Malmö FF går in i den nya tiden, medan stockholmsklubbarna står kvar och frustar och skrapar med hovarna i sina spiltor.

Det är revolution på gång, men det är det ingen som vill prata om just idag.

Just idag är vi ju starka. Just idag är vi fem meter upp i luften.

Just idag är årets mest möjliga dag, dagen när drömmarna skjuter fram som extra tydliga och sockerdrickafyllda vener under huden.

Själv tänker jag se dem i Borås.

En märklig match för Covic

Elfsborg ska möta Hammarby, det är de blivande mästarna mot ett korthus. Tror vi, alltså. Experterna, som under 2000-talet lyckats pricka in totalt en (1) allsvensk segrare på nio försök.

Det är möjligt att läget borde oroa den unge Magnus Haglund.

Han har seriens särklassigt spelskickligaste mittfält och ett extremt inkört 4-2-3-1, men han behöver tio mål från James Keene och en tryggare Ante Covic än den som gjorde självmål i debuten för en vecka sen.

Det är en märklig match för Covic, mot hans gamla lag. Och det är en märklig match för Hammarby.

I fjol spelade de sin premiär mot allsvenskans i särklass mest nederlagstippade lag, på en leråker i skogen. Nu spelar de mot solklara guldfavoriten på en plan som är platt och plastig som en LP-skiva från Kraftwerk.

Jag pratade med Tony Gustafsson om det där häromdagen, han var lite orolig för Elfsborgs snabba passningsspel. Det är ett spel som – särskilt på konstgräset – skär och strimlar sönder varenda lag som slarvar i sitt försvarsspel.

Om Elfsborg personifierar det sunda självförtroendet så personifierar Hammarby inget annat än den fåfänga förväntan som får en premiär att leva sitt eget liv.

De vet ju att det ser katastrofalt illa ut, det här.

En ledning som är två-tre olika ledningar, en tunn trupp, ett lag där alldeles för mycket hänger på världens snabbaste man, Charlie Davies. Som Elfsborg fast tvärtom.

Men just idag är de starka.

Bajens fans har sett Maic Sema och Sebastian Castro-Tello göra ett bra genrep, så de hoppas.

Bajen har Chankos frisparkar

De har fått in en moldavisk monstermittback som heter Igor Armas, så de drömmer.

De har Lolo Chankos frisparkar, så de tror.

För första gången på ett år kommer Hammarbys supportrar att åka till en bortamatch, de har världens chans att visa den här serien vad den gått miste om. Jag hoppas att de gör det.

Och alla har ju sitt att bevisa.

Elfsborg ska bevisa att de är bäst, IFK Göteborg ska bevisa att de är ett annat lag än det där som spelade Supercup, Kalmar FF ska bevisa att de är mästerliga även utan Mellan-Elm och Ingelsten, AIK ska bevisa att de kan gå igenom en säsong utan att vara hela Sveriges krisklubb.

Och Roland Nilsson ska bevisa att han kan träna en storklubb.

Malmö FF kommer till Hisingen och räliga Rambergsvallen, utan Daniel Andersson och Wllton Figueiredo. Daniel Larsson kommer hem igen.

Jag vet inte om det är ett nytt MFF, men jag tror det. Det är definitivt ett nytt Häcke, med en ny ödmjukhet. Två brasilianska krafter, en Dominic Chatto som var bäst i Finland i fjol, skyttekungen Jonas Henriksson…

Jag tror att MFF tar en poäng, jag är övertygad om att Elfsborg vinner, men jag har inget behov av tvärsäkerhet.

Inte idag, inte den här helgen.

Det finns en debatt om huruvida vår usla lilla serie skulle må bra av större splittring eller inte.

Många tycker att det bästa för svensk fotboll vore om ett eller två lag ryckte ifrån, så att de kunde få ensamrätt på talangerna och satsa mot Europa-toppen.

För att de kan drömma

Om ni ser någon på andra sidan i den debatten, med stora flaggor och megafoner, så är det jag.

Svensk fotboll ska utvecklas, men det finns ingen anledning att byta ut alla de här levande drömmarna mot en grupplats i Champions League vartannat år.

Allsvenskan är Europas jämnaste liga, när den börjar kan tio olika lags supportrar hoppas på att vinna den.

I dag åker tusentals av dem söderut och norrut för att skrika vintern rakt ut i rymden.

För att de kan drömma.

Och för att de väntat tillräckligt.

ARTIKELN HANDLAR OM