Zlatans okände tränare

FOTBOLL

Istvan Baka var Zlatans förste tränare: ”Jag gjorde mitt bästa men blev bara glömd. Det är inte snällt”

1 av 2

Sagan om Z är snart färdigskriven.

I dag avslutas ännu ett kapitel när Zlatan Ibrahimovic för sista gången återvänder till sin hemstad Malmö med landslaget.

Men vad hände i början av sagan?

Sportbladet tog en promenad med en åldrad man som för första gången vill berätta sin version av hur allt började.

Tio barn är med på ­fotot.

De bär slitna dojor med bångstyriga ­plösar och gulnade snören. V-ringade tröjor. Den ­nedre raden vilar händerna mot knäna i tuffa poser, den övre har armarna i sidan. Alla är allvar­liga förutom killen till vänster, som flinande visar gluggen från en tappad tand.

Bilden går att plats- och tidsbestämma exakt. Den är tagen på TFF-cupen som årligen arrangerades under allhelgonadagen i Söderslättshallen i Trelleborg.

Således fjärde november 1989. En månad och en dag efter att den välkammade pojken i mitten ­fyllde åtta år.

■ ■ ■

27 år senare publicerar Zlatan Ibrahimovic lagfotot på Instagram. ”Allt börjar med A” skriver han till sina 14,3 miljoner följare och får 260 000 lajks.

Men vilka var de ursprungliga lagkamraterna? Får vi tag på dem går det att ställa en intressantare fråga: vem var Zlatan på den tiden?

P9-laget representerade Malmö Boll- och Idrottsförening, en klubb som 2005 uppgick i FC Rosengård och aldrig förde register över sina yngsta pågar. TFF-cupen är nerlagd, deltagarförteckningar och slutspelsträd är kasserade, så den vägen är också stängd.

Föreningens förra styrelse är i dag spridd över Skåne. Jag ber dem gräva i minnenas djupaste gömmor och tillsammans erinrar de sig några förnamn – Ismo, Damian, Jörgen, Phuc.

Pojkarna måste ha blivit 34-35 år nu, jag söker efter dem, men informationen är för knapphändig. Jag tipsas om en annan väg framåt.

– Jag coachade Zlatan nittioett och nittiotvå. Han var smågangstrig men snäll. Men vill du veta mer så ring Stefan Baka. Det är han på bilden, säger Mats ”Teddy” Karlsson.

– Zlatan var en frispråkig pojke som hade en egen vilja när jag tränade honom i MBI. Det var hans överlevnad. Du borde prata med Stefan Baka. Han vet mer, säger Christer Jönsson.

Har aldrig intervjuats

Här blir det lite rörigt, för Stefan heter egentligen Istvan och är ungrare. Han är den 50-årige mannen med det runda ansiktet och det milda leendet, han som på lagfotot ler så stolt bredvid sina orangeklädda adepter.

Med tanke på uppsjön av svenska, italienska och franska reportage om Zlatans ursprung borde Istvan vara en välciterad man, en startpunkt för svensk fotbolls stoltaste uppväxthistoria, men bortsett från en gratulation på 65-årsdagen i Sydsvenskan finner jag inga artikel där han figurerar.

Inga av MBI-stötarna har Istvans nummer. Det saknas på upplysningstjänsterna, där står bara att han närmar sig 80 år och är skriven i Malmö.

Jag skickar ett brev.  Väntar.

Ger det tre dagar, ger upp, återfår hoppet i smyg, ger upp igen.

Så ringer det.

– Hej det är Istvan, jag har tänkt på det du skrev. Vill du träffas?

– Gärna. Men får jag fråga en sak: har du gjort några gamla intervjuer jag kan läsa innan jag åker till Malmö?

– Nej, det här blir min första. Kom ner så bjuder jag på pizza.

Istvan Baka har aldrig tidigare intervjuats. För Sportbladet avslöjar 77-åringen en hittills okänd period i Zlatan Ibrahimovics fotbollsliv – 1989.  Foto: DRAGO PRVULOVIC

■ ■ ■

En juniormatch rullar igång på plätten som tidigare kallades MBI-planen i Rosengård. Åskådare kisar i solen, sippar ur pappmuggar.

Utanför den K-märkta drängstugan tar Istvan Baka emot. Han bär elegant kostym, vit skjorta med lila knappar, bröstnäsduk. Håret är tunt och struket bakom öronen, guldtänder glimmar när han tar i hand.

De senaste månaderna har hälsan försämrats och kroppen magrat till den grad att byxorna hänger lite påsigt.

– Jag ser ut som 65 nu. Förut såg jag ut som 50, men jag har gått ner fem-sex kilo, slutat med spriten och ska opereras för gallsten nästa månad. Sa jag att det blir pizza sen? Jag ska inte äta, men du får.

Inne i klubblokalens gula ljus, bland pokaler och vimplar, öppnar Istvan en lädermapp med diplom och foton. Bilderna på Zlatan är rariteter, säger han, och beklagar att de han lånat ut aldrig återlämnats. Nu har han bara två utfrätta fotografier kvar, två direktlänkar till alla de där timmarna på grusplanerna 1989.

På det ena står pojkarna på rad. På det andra sitter en åttaåring framför de andra, på knä i gruset med en fyra klämd mellan låren.

– Titta vem som har bollen på båda bilderna. Zlatan ville alltid ha den.

■ ■ ■

Istvan är ungrare men uppvuxen i Subotica i nuvarande Serbien, där han var juniorlandslagsman i fotboll och ägde både hus och bil. 1965 flydde han från titoismen, strävade mot Kanada där brodern Michael bodde, men hamnade i Malmö, fick påhugg i hamnen och blev kvar.

Efter semestern 1988 startade han en fotbollsskola i Rosengård. Han älskade barn, brann för fotboll och hoppades få kombinera kärlekarna.

– Jag hade 52 elever. Alla fick vara med i laget. Det var pojkar som inte kunde spela fotboll, men jag tillät dem spela i tio minuter. Springa lite. Det skulle vara socialt. Huvudsaken var inte att få fram de bästa, utan att få med alla av alla sorter.

Två gånger i veckan lärde han ut sportens grunder. Vristskott, bredsidor, mottagningar. När snön föll fortsatte drillningen i ett tält, till våren 1989 fick de elever som önskade vara med i ett sjumannalag. Några tackade ja, därbiland Ismo, Damian, Jörgen, Phuc och Zlatan.

– Jag minns att vi spelade mot IFK Malmö och förlorade med 2–1. Zlatan var mycket ledsen, han grät, han tålde inte att förlora.

Utmärkte han sig direkt?

– Ja. Jag märkte meddetsamma att han var något extra. Kort och kraftig. Han hade kraftiga lår för den tiden och tog alla frisparkar. Han var offensiv mittfältare, för han hade bra fysik och kunde springa fram och tillbaka. Efter matcherna hade han revor och märken överallt.

Baka har bara två fotografier kvar av Zlatan. ”Titta vem som har bollen på båda bilderna. Zlatan ville alltid ha den”, säger Baka.

”Föräldrarna såg min metod”

Var han svår att styra?

– Han var vänlig men blev ledsen om vi förlorade. Han ville vinna. Jag ville lägga en grund för alla spelare och var noga med att inte gå in på för svåra saker från början. Men Zlatan kunde det ändå. Jag minns när han var åtta år och skruvade in en frispark.

Ni förstod inte var han hade lärt sig det där?

– Nej. Vi blev förvånade, jag och publiken, för ingen hade visat skruvar för honom. Hur kan den lilla pojken skruva in en boll då? Vi vann den matchen med 3–1 eller 4–1.

Så det var Zlatans första ­drömmål?

– Ja, och det var han själv som hade tänkt ut det, inte jag.

Hur var han mot lagkamraterna?

– Bra, men lite egoist. Han ville göra mål hela tiden, ville ha bollen, jag skrek på honom ”passa bollen, passa bollen!”.

Vilken övning tyckte han var roligast?

– Att dribbla.

Och tråkigast?

– Lagspel. Jag var lite arg på honom för att han dribblade mycket. Men han tyckte om det. Och han var en fajter som gick ­direkt på bollen.

Istvan var hård i tonfallet men noggrann i pedagogiken. För att demonstrera sina metoder glider han ner från stolen, ner på sina 77-åriga knän och greppar min vad.

En sekunds osäkerhet uppstår. Han böjer ner min vrist mot en imaginär boll.

– Sparka så här. Ha vänsterbenet här. Alla föräldrar såg min metod, jag ville inte bara prata utan gå ner på knä och sätta bollen framför dem.

Har någon annan spelare du haft varit lika bra som Zlatan?

– Nej. Men några var nära. Två bröder var duktiga, Adi och Adrian. En var högerytter och en målvakt.

Efter TFF-cupen 1989 blev Istvan Baka A-lagstränare för BiH 82. På sitt sista möte med MBI bad han de andra tränarna att hålla ett öga på Zlatan.

Inte glömma att stimulera honom, för i den korte killen med de kraftiga låren fanns en framtida landslagsman.

Ett år som tränare, alltså. Mycket mer var det inte, men för Istvan är minnena skarpa som videofilmer. De sprang sällan på varandra, men en till synes alldaglig händelse har bränt sig fast.

– När han var fjorton var han  i Malmö FF. BiH hade hand om ett diskotek som han kom till. Han dansade inte utan satt på stolen och lyssnade på musiken. Jag gick fram och frågade ”hur mår du?”. ”Det är bra” sa han bara.

Lite nonchalant?

– Ja. Men han måste ha vetat vem jag var.

”Jag är lite ledsen”

Var det sista gången ni sågs?

– Ja. Det är synd. Om jag skulle ha blivit professor hade jag varit tacksam för min första lärare i skolan.

Vi når en känslig punkt i Istvan Bakas historia. Hans röst blir tunnare och blicken rolös när han beskriver känslan av att ha ignorerats i historieskrivningen om Sveriges största fotbollsspelare.

Den gamle mannen ursäktar sig, han vill inte låta förmäten. Inte kan han kräva någon tjänst av Zlatan, inte suktar han efter kändisskap och inte gör han anspråk på en ­enda krona av PSG-miljonerna.

Men han är ledsen. Han är det.

– Jag gjorde mitt bästa men blev bara glömd. Det var inte snällt.

Du har gråtit?

– Ja, jag hade hoppats på något tack på något vis.

Har du känt dig sviken?

– Ja. Han skulle ha kommit ihåg mig och hälsat. Jag vill inte ha någonting, men hade han bjudit in på en match någonstans skulle jag ha mått bättre. Jag är lite ledsen, men det går bra. Jag vill inte klaga eller begära något.

Skrev brev till Juventus

Har du sökt upp honom på ­senare år?

– Nej. Jag tog inte för mig, gjorde inga intervjuer, men en gång till hörde jag av mig. Han spelade i Juventus och tog många varningar. Han var kaxig. Jag tittade på alla matcher på tv och skrev ett brev. ”Gör precis så som du gör på plan – men hundra procent tvärtom” skrev jag. Han skulle inte tillåta försvarare att irritera honom, han skulle irritera försvarare.

– Jag skickade det till Juventus kansli, märkt med hans namn. Kanske läste han det, för nu har det blivit helt annorlunda. Han är ­inte lika aggressiv utan kan tillåta ­andra att irritera honom. Men kanske läste han inte brevet, vem vet?

Du sa förut att du kanske har gjort fel som inte velat ge några intervjuer förut. Varför det?

– Det kanske hade varit annorlunda då. Han skulle då veta varifrån han har gått framåt.

Men vad spelar det för roll? Är det viktigast att folk vet var ­Zlatan började, eller att han själv känner till det?

– Det är mycket svårt att svara på.  Folk kan vara intresserade eller ointresserade, många tycker inte om fotboll, men jag tycker att han ska veta var han började.

Vi är tillbaka på lagfotot.

Det dök upp under en renovering av MBI:s gamla lokaler och lämnades över till Zlatan Ibrahimovic i samband med invigningen av hans bollplan Zlatan Court 2007.

Bilden finns i vissa upplagor av hans biografi, men publiceringen på instagram är något annat.

Det är bara att läsa texten: Allt börjar med A. Det är ett erkännande bortom den ekonomiska fejd mellan tre Malmöklubbar rörande så kallat utbildningsbidrag. Det är ett tecken på något djupare, på att ­Zlatan rimligen måste tänka på Istvans träningar ibland.

– Jag blev väldigt glad. Min uppfattning är att han börjar se slutet och därför tänker på varifrån han kommer. Det är viktigt.

Vad skulle du säga om du ­träffade Zlatan nu?

– Jag skulle vilja träffa honom och fråga ”minns du det, minns du det?”.  Han var så liten, åtta år, när han ­började. Då tänker man framåt. Kanske har han först nu börjat ­tänka bakåt.

■ ■ ■

 Adi Hodza spelade i samma lag som Zlatan. Foto: DRAGO PRVULOVIC

Jag ringer Adrian Hodza. Han är en 34-årig förälder nu, men 1989 satt han till vänster på TFF-cupens ­fotografering.

– När man ser bilderna minns man några få stunder. Zlatan var rätt kaxig. Inte stöddig, men han gjorde sitt. Som nu: brydde sig inte så mycket.

Minns du något uppkäftigt han sa?

– Någon gång på träning ropade han till tränaren: vad fan, tror du att du kan träna oss för att du har läst lite böcker?

Han skällde ut Istvan Baka?

– Nej nej. Det här var en senare tränare. Istvan var hård men jätterolig. Ett jävla temperament. Honom skojade vi också med, men han fick sina utbrott när vi gick över gränsen.

Du var målvakt. Hur var det på träningar när Zlatan sköt på dig?

– Mycket provokationer. Man trissade varandra, ”jag gjorde mål på dig!”. Psykningar. Han sköt rätt hårt men var ingen glamspelare. Det var inte som att se klipp på Messi. Folk sa inte: det kommer bli nästa storspelare. Han var en i mängden.

Ska gå på landskampen

Ni beskriver honom olika. En del säger att han var rena under­barnet.

– Jo, han var ju bra, men inte så fysisk. De bästa matcherna hade vi ute på gården. Där hände mycket.

Hur var han utanför planen?

– Han var expert på kebabrullar. På den tiden började man ha husvagnar som sålde falafel och kebab, så han kunde slänga i sig några sådana utan att blinka.

■ ■ ■

Gruset knastrar under hjulen när Adi vant svänger åt höger.

Han är Adrians storebror och den som ler gladast på lagfotot. Enligt Istvan var Adi Hodza den ende under MBI-tiden som kunde mäta sig med Zlatan, därför var det synd att killens knän och hälsena gav upp och karriären gick i stå.

Från sin bil pekar 36-åringen ut de Z-märkta sevärdheterna i Malmö. Vi passerar Stenkulaskolan där Zlatan fick femma i idrott och bild men tvåa i matte och religion.

På Cronmans väg 5 stannar Adi och räknar till det femte fönstret nerifrån.

– Där bodde Zlatan. Vi bodde i trean, låghuset, och sågs på ­gården. Jag var tre-fyra år första gången vi träffades.

Adrian Hodza visar var Zlatan bodde som ung. ”Jag var tre-fyra år första gången vi träffades”. Foto: DRAGO PRVULOVIC

Var han schyst att umgås med?

– Han var okej att snacka med. Inga problem med honom.

Såg du när Zlatan sparkade en lagkamrat i ryggen på träning häromåret? Känner du igen det beteendet?

– Man känner igen det, men inte så grovt. Han gick och puttade på en för att visa: jag är här nu!

Vi slinker in i Adis lägenhet. Delar av den är som ett altare över hans barndomsvän och husgud. Han visar mobilfilmer från läktarplats i Paris, sönerna räcker över skoluppgifter de har skrivit om Zlatan, letar upp egenritade porträtt, ett franskt magasin där Adi ­intervjuas och poserar bredvid en pappversion av idolen.

Det bjuds kaffe och kakor, Ice Age står på ljudlöst på tv:n och i ett huj försvinner Adi bort för att

hämta kronjuvelen.  Han återvänder med en Ajaxtröja, nummer nio, ”Zlatan” och inte ”Ibrahimovic” på ryggen. Vid vänster skulderblad en ­hälsning: till familjen Hodza från Zlatan.

– Det är roliga minnen. Man ­spelade, man busade.

Stack Zlatan ut?

– Nej, inte så synligt. Han var som vi andra. Men han var starkare än oss, större, orädd.

■ ■ ■

Lördag eftermiddag. Två dagar till Sverige–Slovenien, karriärens sista landskamp i Malmö för Zlatan.

 Istvan Baka äter gratis på San Marco, en oreganodoftande lokal med en muntert uppvaktande bagare. De träffas där, Istvan och Adi, och summerar intrycken över några slajsar pizza.

– Erkänn att jag var bättre än ­Zlatan, säger Adi och skrattar.

– Han var lite bättre.

– Okej. Och du var hård men rättvis. Du lärde oss disciplin.

Adi, ser du något i Zlatans spelstil som fanns redan när ni var i samma lag?

– När han har bollen, two touch, och Liverpoolbacken försvinner bort på läktaren och köper korv. Och vi ska inte snacka om bicycletan på Friends.

Istvan, ser du något Zlatan gör som du har lärt honom?

– Ingenting. Jag la bara grunden när han tränade med mig. Jag gjorde bara mitt jobb, med honom och de andra. Jag tyckte om att arbeta med barn. Om de sedan utvecklas eller inte är en annan sak.

Ska ni på matchen?

– Ja, säger Adi.

– Jag gillar inte folksamlingar men den här gången vill jag gå dit, säger Istvan.

Letat igenom fotoalbum

På söndag meddelar Erik Hamrén att Zlatan Ibrahimovic visserligen ska till Malmö, men bara för att sitta på bänken och skona vaden. Istvan säger att han har ångrat sig.

– Jag stannar hemma.

Adi misströstar inte, utan har i väntan på måndagskvällens avsked plöjt igenom fotoalbumen i jakt på fler minnen från förr.

Till slut slog han hackan i en guldåder. Han skickar ett sms med sitt fynd. På bilden: några ­pojkar i orange, ­v-ringade tröjor. Adi och Adrian är med. Näst längst till höger sitter Zlatan Ibrahimovic. Han håller ­inte i en boll.

ARTIKELN HANDLAR OM