Niva: De begrep inte ens själva

FOTBOLL

KALMAR. Baklängesmålen smattrade in och domsluten gick emot och händelserna på de andra arenorna ställde till det.

Till sist fanns inga livlinor eller räddningsplankor kvar – men det här var ett svenskt landslag som uppträdde så förvirrat och ofokuserat att de blågula inte ens begrep själva när de blev utslagna.

Egendomlig fotbollskväll detta.

Efter att själva matchen avgjordes – den där mardrömsminuten då Belgien sprang in med 2-0-målet och Isak Ssewankambo blev utvisad för att ha tacklat bollen – övergick allt i ett frenetiskt uppdaterande av ett skevt och asymmetriskt kvalläge.

Vad gäller egentligen om Sverige ska bli en av de fyra bästa bland nio grupptvåor? Vad behöver vi från ett knippe matcher med spretande avsparkstider?

Nog har man ju inväntat transistorradiorapporter från Tingvalla i Karlstad förr – men med alla ständigt skiftande parametrar var detta faktiskt en ny nivå.

Ryssland får inte göra mål mot Österrike, meddelar den ena bänkgrannen, för då ser det mörkt ut för Sverige. Okej.

Men nu har Österrike gjort mål på Ryssland. Va? Jaha, det var också skit.

Det skulle ju inte behövt bli såhär.

Slarvade bort det

Med de spelarna vi har – och det utgångsläget de skaffat oss in i den här kvalhösten – var ett tredje mästerskap så nära att det gick att sniffa San Marino.

Vi borde aldrig gjort oss beroende av andra.

Men så slarvade vi bort en match mot Turkiet, och så tappade vi iväg själva kvalfinalen innan den egentligen hunnit börja.

Visst kan vi hävda att det borde varit blågul frispark före det belgiska 2-0-målet (då har vi fel) och att Sverige aldrig borde reducerats till tio man (då har vi rätt) – men vi kan sannerligen aldrig påstå att vi borde haft någon poäng.

De belgiska spelarna gick in på Guldfågeln Arena och sjöng sin nationalsång i uppmickad a cappella – och sedan klev de rakt framåt utan att någonsin titta sig över axeln. Rätt igenom hela matchen framstod de som tydligare, redigare, mer kraftfulla och beslutsamma.

Sverige försökte bygga spel genom den skicklige Mattias Svanberg, men alldeles för många spelare försvann in i tomma ytor, blev passiva och isolerade.

Erdal Rakip kom överhuvudtaget aldrig in i matchen innan den var förlorad, Jonathan Levi spelade med alldeles för hög felprocent. Jordan Larsson och Joel Asoro blixtrade till i några individuella aktioner, men fick aldrig ihop något egentligt samarbete.

Aldrig ens nära

Defensivt såg det alltid sårbart ut, där Landry Dimata ensam skaffade sig ett övertag både i luften och på gräset gentemot Franz Brorsson och Filip Dagerstål.

Vi var aldrig nära.

Vi var så långt borta att det framstod som att vi inte ens förstod det själva.

I takt med att målskillnadsmatematiken smattrade mot sin konklusion blev det uppenbart att en tremålsförlust innebar att inget annat längre spelade någon roll, att vi inte ens behövde bry oss om några andra resultat längre.

Insåg spelarna ens det? Förstod ledarstaben att en reducering till 3-1 i alla fall skulle ge oss en teoretisk chans att kravla oss förbi Portugal i play off-summeringen?

Inget i slutskedet tydde på det. Roland Nilsson stod vid sidlinjen i sin coachjacka, utan att mana fram laget med vare sig ord, gester eller omstruktureringar. Snarare tycktes han uppmana sina spelare att döda tid, att hålla siffrorna nere.

Ingen forcering, ingen desperation, inget annat än en undfallande kapitulation inför ett öde vi inte ens försökte påverka längre.

Och vart tar vi vägen nu?

Så fort Sverige drabbas av en tung förlust på den här nivån behöver vi bestämma oss för vilket perspektiv vi ska använda oss av i haveriutredningen.

Flyttar fram positionerna

Jag tycker ju sannerligen inte att det var den här typen av definierande förlust som sammanfattar en ungdomsgeneration och en talangutvecklingsmodell. Det finns verkligen ingen anledning att rannsaka oss själva till punkten där vi börjar mullra om ett riktningsbyte och lockas att riva upp allt med rötterna.

Alltjämt producerar vi fler och större talanger än på väldigt länge, flyttar konsekvent och successivt fram våra positioner på ungdomssidan.

Däremot bör vi såklart ställa oss frågan om all begåvning förvaltas på rätt sätt. Under Håkan Ericson var ett av de tydligaste kännetecknen den extrema noggrannheten, förmågan att förbereda sig på vartenda osannolikt scenario för att få över varenda tiondels procent till den egna vågskålen.

När jag tittar på det här laget och den här insatsen ser jag inte längre de egenskaperna.

Till sist hade vi försatt oss i ett läge där vår enda lilla möjlighet låg i att forcera fram ett osannolikt mål – sånt vi har lyckats med förr – men Roland Nilsson och hans lag tycktes inte ens vara medvetna om det.

Vi gick in i matchen med en sällsynt begåvad samling av spännande framtidshopp. Sedan föll allt isär, och till sist stod där med ett decimerat gäng talanger som inte klarade av att spela och ett ledarteam som inte hann med att räkna.