Bank: I kväll är det viktigare än någonsin att vi bestämmer

FOTBOLL

HELSINGFORS. Mörket rasslar som bojor runt knäna, kvaltabellen hotar med kniv, det är fukt och ångest i luften.

Två steg från EM finns mycket att frukta.

Fast Finland?

Nä, här är Sverige för att visa skillnaden mellan män och mjuka pojkar.

För fem år sedan svarade ett par tusen engelska fotbollsfans på en enkätfråga om vilken Premier League-manager de minst av alla skulle vilja hamna i slagsmål med. Dåvarande Tottenham-tränaren Martin Jol vann klart.

Jag tänker på det eftersom det är svårt att inte tänka på Martin Jol när man sitter ner med Mixu Paatelainen. De hade kunnat vara tvillingar, eller i alla fall bröder, och de pratar en snarlik engelska, även om Jols kommer från Haag och Paatelainens är framslipad av ett liv på skotska fotbollsplaner.

Jag skulle inte vilja slåss med Mixu heller.

Men det är i dag som det var i går: hans lag skräms inte.

– Tio miljoner ungrare håller på oss mot Sverige, och på tisdag håller nio miljoner svenskar på oss i Budapest, flinade Finlands förbundskapten i går.

Sverige måste vinna

Både han och finsk fotboll får leta efter den sortens små uppmuntrande tecken. Vi landade i ett Helsingfors som klätt sig i grafit och ett vemodigt trollregn, hörde Erik Hamrén recensera Nalle Puh-ensemblen (”Tiger är en bra person”), analyserade molnen och såg en svensk träning på otidsenliga Olympiastadion där det ännu ekar av Paavo Nurmi och en annan sorts svenskkamper i en annan tid.

Sverige måste vinna i kväll, det är så det är och det är därför vi är här. De möter ett Finland som hittat en annan trygghet nu än i våras, ett annorlunda balanserat system (4-3-2-1) och unga grabbar som mått bra av att få spela fler matcher tillsammans.

De har inget att spela för och allt att kämpa för.

– Man får inte så många såna här matcher i livet, som Kasper Hämäläinen sa i går.

Be mig förklara varför Sverige ska vinna den här matchen så kommer jag att peka på honom, på den fine, intelligente fotbollsspelaren Kappe Hämäläinen.

Han är en av dem som ska bygga ett nytt Finland, en ur den där U21-generationen som spelade EM i Sverige för två år sedan och som gav sig ut för att erövra världen. Hämäläinen gick till Djurgården och hamnade i allsvenskans bottenstrid, de som siktade på Spanien (Teemu Pukki), Tyskland (Jukka Raitala, Berat Sadik) eller ens Holland (Joona Toivio) fick vända hemåt igen utan att ha lämnat några avtryck på den stora kartan.

I går stod vi i en ljus sal på ett Hilton-hotell och lyssnade till Hämäläinen och Daniel Sjölund som pratade om hur det skulle bli att möta Sverige, och för ett ögonblick kände jag mig som Erik Hamrén, som om jag ville synkronslå händerna mot bröstkorgen och skrika något om ut-strål-ning och ”shajning”.

Finland – ett gäng snälla pojkar

De är så snälla pojkar. Så begåvade, duktiga fotbollsspelare. Be Kappe Hämäläinen komma med en analys av Borussia Dortmunds kantspel och han kan lämna ett A4 efter en kvart, men han är fortfarande i skriande behov av en smula psykopati för att bli den stora spelare han har förutsättningar att bli.

Det är så jag ser på Finland 2011: ett sympatiskt, men snällt fotbollslag.

Och här kommer... elaka, vuxna Sverige?

Jo, det är så det måste bli.

Landslaget står 90 minuter från den där andraplatsen som ger en playoff-plats till EM-slutspelet nästa sommar, de står bara 180 minuter ifrån en EM-biljett, och det här är en match de ska ta om halsen. Om det finns en sak – det finns ärligt talat ett par – som jag verkligen gillar med Hamréns lag så är det att de aldrig behövt en akademisk kvart innan de börjar spela sina matcher fullt ut. De kör direkt, vill bestämma från början.

I kväll är det viktigare än någonsin att göra just det.

Får inte vara rädda

På Råsunda brakade Finland ihop som ett rusande harhjärta, det bästa Sverige kan göra är att påminna dem om det direkt i kväll. Att ta det roliga ur matchen, att slå bort bragddrömmarna, att visa att det här är en match mellan ett färdigt fotbollslag och ett lag fullt av ömtåliga smågrabbar.

Gräset kommer att vara såphalt och halvgeggigt på Olympiastadion i kväll, det släppte redan under träningspasset i går.

Det är en plan som är som gjord för gyttjefotboll och mardrömmar.

Sveriges uppgift är att visa att de är ett lag som är gjort för annat.

Nycklarna? Kantspelet, att få fram Martin Olsson och – framför allt – Mikael Lustig för att få numerära överlägen mot Finlands backlinje. Spelvändningarna, för att få Finlands mittfältstrea att springa längre än de orkar. Fysiken, som underlaget ser ut kommer det att bli en kamp lika mycket som en match.

Finland är rädda för Zlatan Ibrahimovic, de är rädda för att gå på en ny smäll som gör lika ont som den på Råsunda.

Sverige ska inte vara rädda för någonting. Inte här, inte om den här vägen ska leda någonstans över huvud taget.

ARTIKELN HANDLAR OM