Citaten vi alltid får höra

FOTBOLL

SöndagsskOLAn – Ola ”Rit–Ola” Andersson om vad som händer på planen och varför – del 5 av 5: ORDSPRÅKET

Dags för VM, dags för klyschfest. Inte en turnering utan att vi experter svamlar i TV-soffan. Ola Andersson synar några av de grodor vi kommer att få höra i sommar.

”Tränaren vågar inte byta”

För det första: att inte byta är också ett aktivt val. Tränaren har före match valt de elva spelare som han tycker är bäst och det är inte givet att någon av de spelare som sitter på bänken är så bra att de kan komma in och ändra matchbilden. Ofta är de här uppmaningarna från läktarplats ett tecken på att supportrar inte kan påverka matchen och därför vill se drastiska åtgärder från tränarhåll. Ett byte är konkret. Samtidigt sitter få åskådare inne med information om spelarnas hälsa, kvalitet, vad laget mår bäst av och så vidare.

Trots detta tycker jag ofta att det ligger något i den här klyschan om fega tränare. Lag har i dag så många duktiga spelare att en avbytare verkligen bidrar med något när han hoppar in.

”Det är alltid svårt att leda med 2-0 i halvtid”

Nja, hellre det än att ligga under med 0–2, är det uppenbara svaret. Men visst finns det psykologiska mekanismer som gör att spelare slappnar av, att man känner att det här är klart. När spelare springer ut på plan har de en poäng och kan vinna två till, leder de i halvtid kan de bara förlora tre poäng. För att bearbeta den här känslan finns en drös andra klyschor: ”En match varar i 90 minuter”, ”nu viker vi inte ner oss”, ”första kvarten i andra halvlek är oerhört viktig”. Jag skulle aldrig klaga om mitt lag ledde med 2–0 i halvtid, men det finns skäl att vara vaksam på hur spelarna reagerar. Om de är rädda för att tappa matchen ska man agera direkt.

”Vårt anfallsspel bygger på snabba omställningar”

Detta gäller framförallt i allsvenskan, främst på grund av att många lag inte klarar av att slå mer än tre-fyra passningar med bra kvalitet i rad. Då måste man satsa på snabba omställningar för att hinna fram till målet innan någon sumpar anfallet.

Det ska också erkännas att svensk fotboll har varit framgångsrik på de här omställningarna och att det är ett mer tacksamt sätt att anfalla på av två skäl: motståndarna är sårbara när de är på väg framåt, och man riskerar mindre i försvarsspelet när man attackerar med få personer och längre djupledspassningar.

”Vi vinner för att vi har så bra stämning i laget”

Det ska vara roligt att spela fotboll, men personligen tyckte jag att det roligaste som fanns var att vinna. Det skapade stämningen i gruppen. Men elitfotbollen är full av ”egna företagare”. De som är nöjda med ”god stämning i laget” orkar inte sträva vidare hela vägen till elitnivå.

Landslaget brukar nämnas som exempel på ett lag som har framgång tack vare sammanhållningen, men jag är säker på att det aldrig hade varit så harmoniskt om det inte var för resultaten. Och jag är lika säker på att IFK Göteborg inte tog sitt Uefacup-guld 1982 för att man klippte sönder varandras kalsonger och gjorde andra practical jokes. Vi vinner för att vi har så bra stämning i truppen? Vi har så bra stämning för att vi vinner, skulle jag vilja påstå.

”De gjorde misstaget att backa hem för tidigt”

Jag skulle också vilja att lagen anföll hela tiden, men det är inte så enkelt. Om ett lag leder med 1–0 får motståndarna en helt annan motivation. De måste framåt och göra mål, och om de trycker på med allt de har kan det var oerhört svårt att slå ifrån sig. Jag skulle vilja ställa en fråga till nästa person som uttalar de här orden: Hade laget något val? Alltför ofta glömmer man att det finns ett motståndarlag som ställer till det för det lag som man själv håller på.

Tänk på att...

Läs tidigare ”Söndagsskolor med Ola”:

Ola Andersson ([email protected])