FREDRIK DEN STÖRSTE

1 av 2 | Foto: HÄRFÖRAREN Fredrik Ljungberg gjorde det förlösande målet i den 89:e minuten. Ett mål som med största sannolikhet tog Sverige till åttondelen.
FOTBOLL

BERLIN

Minns ni när svensk fotboll läste dikter om att det fanns mål och mening med vår färd?

I går, i Berlin, stod femtitusen och skrek med en enda, desperat röst:

- Vi ser en mening!

- Vi ser en färd!

- Men var i hela denna gula värld är målet?!

Det fanns i Fredrik Ljungbergs huvud, i 88 minuter. Sen kom det ut, och här har ni en ny tid att dansa i.

Det kan ha med arv att göra, eller miljö, eller något i uppväxten - men jag har aldrig varit den som dras med i sånt här. Jag har suttit och stått på så många fantastiska läktare, med penna och block, utan att dras med, utan att känna så mycket.

Inte i går.

I går svepte trettio-, fyrtio-, femtiotusen svenska supportrar in på Olympiastadion. Mitt folk, från mitt kalla, reserverade, försiktiga ta-en-match-i-taget-land.

Det var junikväll och sommar, 2006, i Berlin.

Och muren rasade.

Tryckte sönder Paraguay i början

Tio-, tjugo-, trettitusen sjöng att bollen skulle in i mål - och det var lönlöst att göra motstånd. Jag visste inte ens att jag hade så många hår som kunde stå upp så här i samma tysta, tyska givakt.

De kalla, reserverade-och-så-vidare svenskarna svepte stadion i chartergult så starkt att ögonen tårades. Och då hade inte ens matchen börjat. När den väl gjorde det var det ett frustande, farligt Sverige som kom ut.

Olof Mellberg sjöng Du gamla du fria så högt att Gattuso bokade sånglektioner. Henrik Larsson log sitt hemliga leende. Jag tyckte mig dessutom se Kim Källström äta upp en av maskotarna i spelargången.

Sverige brukar gå försiktigt in i VM-matcher, de doppar en tå innan de kliver i. Men i går fick de tre frisparkar på två minuter, och tryckte sönder Paraguay. Larsson och Ibrahimovic vann luften mot en kort och bred backlinje - och Paraguays lag blev långt som en midsommarkväll.

Kim Källström fick chansen att spela sitt allra vackraste spel, med skott och crossbollar som rör sig rakt genom luften. Fredrik Ljungberg glänste i den där nya playmakerrollen som han älskar, och Sverige hade 60 procents bollinnehav före paus.

Det är, med svenska mått mätt, strax över 100 procent.

Den gula armén var överlägsen på läktarna, i luften, på marken. Det fanns ingen tvekan, bara chanser som kom och gick.

Larsson nickade och missade. Zlatan var fri och missade. Christian Wilhelmsson sköt och missade. Kim sköt ännu bättre men missade. Till och med Teddy Lucic var nära att göra mål, men det är mycket möjligt att matchen i så fall hade fått spelas om.

Och de 50 000 sjöng:

- Iiiiiin med bollen i mål, iiiiin med bollen i mål"

Inte fan ville bollen in.

Chanserna fortsatte komma, fortsatte gå. Var det inte missar så var det en målvakt i vägen. Det blev verkligen ingen traditionellt svensk match. Sverige brukar vinna sina stora segrar genom en stark defensiv och två mål på en chans. Den här gången var det en gul kvarn som malde, med skavanker och tröghet här och var, men med en gul armé i ryggen.

Herregud, vad den lät.

Och herregud, vad den led.

Det är svårt att föra en hel match i fotboll. I VM är det nästan omöjligt. Sverige fick inte sitt mål, och när minuterna började hoppa bock i Ljungberg-fart kom också tvekan och tvivel.

Zlatan, som varit trubbig men stark, gick ut. Kim Källström tröttnade efter en timma. Paraguay gick över på en rakare 4-4-2 och täppte till sin vänsterkant, Roque Santa Cruz sjönk djupare och började få boll. Marcus Allbäck kom fri men blev felaktigt avblåst för offside - av samme domare som dömde den olyckliga EM-kvarten för två år sedan. Allbäck kom fri en gång till, men Caniza slog bort bollen på mållinjen.

Lars Lagerbäck gjorde det mesta rätt, men dröjde för länge med att byta in friska ben mot Källströms trötta. Till slut gjorde han det.

Det var fyra minuter kvar av ordinarie tid, Olympiastadion i Berlin gungade i gult och ångest. Eller, hela Sverige gjorde det - och alla stod de plötsligt med ena foten utanför alla andras fest.

Lagerbäck pekade: Johan Elmander till höger (jag hade velat få in honom efter en kvart av andra), Fredrik Ljungberg i mitten, Mattias Jonson till vänster. Allbäck, Henrik Larsson.

Sverige hade provat alla möjliga sätt att göra mål på, inget enda fanns kvar. Utom ett omöjligt. Fredrik Ljungberg är en stor liten fotbollsspelare, men han är allergisk mot ost, rött vin och att göra mål med huvudet.

England, Ecuador, Argentina och...

Han gjorde sitt allra första landslagsmål för åtta år sedan, det var på nick från en decimeter och han har fortfarande migrän. Men i går, efter 88 minuter och tre sekunder, kom ett inlägg från Johan Elmander som Marcus Allbäck så smart och kallt nickade tillbaka mot en yta vid bortre stolpen.

- Iiiin med bollen i mål.

Och in for bollen. Frälsning och förlösning, ett vanligt jävla fotbollsmål som bjöd in Sverige till festen igen. Fredrik Ljungberg, den bäste av alla bra, nickade in bollen i mål och nu ligger vägen vidöppen.

Kan Sverige slå Tyskland eller Ecuador? Kan Sverige ta sig till kvartsfinal, eller semifinal?

Tja, om Fredrik Ljungberg kan nicka in mål är allt möjligt. Om femtiotusen kalla och reserverade kvinnor och män kan sjunga som i går kan allt hända. Sveriges VM började i samma sekund som Fredrik Ljungberg förlorade sansen och hela denna enorma, gula gryta följde efter.

Jag kommer alltid att minnas det.

Jag kommer dessutom alltid att minnas hur Lars Lagerbäck, när det såg som mörkast ut, sparkade eller kastade i väg en vattenflaska ute vid bänken. Hur han sedan, kontrollerat, gick och hämtade den och ställde tillbaka den på rätt plats igen.

På tisdag fortsätter festen, för Lagerbäck, Ljungberg och hela den gula, gungande armén. England kan följas av Ecuador kan följas av Argentina.

Men vi tar en match i taget.

Vi är nästan klara för åttondelsfinal

Läs också:

Simon Bank