Niva: Dagen är här nu, dagen som aldrig kommer tillbaka

Var snäll och håll mig i handen så möter vi den

FOTBOLL

SAMARA. Alla timmar de tränat, alla matcher de spelat, alla utmaningar de klarat och alla misstag de gjort.

Inget som detta. Inget ens i närheten av detta.

Välkomna till kvartsfinalen, alla nederlagstippade, underlägsna, underbara svenska landslagsmän.

Välkomna till dagen som kommer att forma resten av era fotbollsliv.

Solen kommer att gå upp i morgon också.

Gräset luktar likadant då, tandkrämen har samma fluorsmak och det kommer fortfarande vara helt hopplöst att försöka betala räkningar med OCR-nummer – men för en grupp av svenska fotbollsspelare kan ändå livet ha förändrats för all framtid.

Det här är dagen som kommer att definiera hela deras karriärer. Inget de någonsin har gått igenom kan mäta sig med detta.

På ett sätt är jag också lika trött på paralleller till 1994 som ni andra – de här spelarna har sannerligen skrivit sin egen historia – men när allt kommer kring är jag ju ändå utlämnad till dem.

Jag är snart 40 år gammal, och under den livstiden har Sverige bara spelat VM-kvartsfinal en enda gång. Det går inte att komma runt, det finns inget annat att jämföra med.

Den gången slängde sig Thomas Ravelli och sträckte ut vänsterhanden. Själva språnget tog knappt ens en sekund, men när han reste sig igen var ingenting längre sig likt.

Den som tvivlar kan fråga honom själv. Ravelli har gång på gång berättat och förklarat hur en enda räddning bokstavligt talat gjorde så att hans eget liv kan delas in i ett före och ett efter den där sekunden i Stanford.

Vem blir hjälten idag?

Vem skjuter skottet, vem prickar in nicken, vem blockerar bort det sista engelska avslutet?

Marcus Berg? Sebastian Larsson? Emil Krafth?

En VM-kvartsfinal kommer aldrig att funka som en rättvis summering av en hel karriär, ändå har den kraften att både styra den och färga den.

Ravelli var ifrågsatt och ganska illa omtyckt

Såhär i efterhand är det lätt att glömma bort, men i det där 94-laget fanns gott om spelare som riskerade att sjunka ner i den bortglömda anonymiteten.

Thomas Ravelli var en ifrågasatt och faktiskt ganska illa omtyckt målvakt som hade blivit 34 år gammal utan att lyckas bli utlandsproffs. Matchräddaren Kennet Andersson var en tilltufsad Caen-anfallare som varit hemma och vänt i Norrköping efter en mardröm i Mechelen.

Väldigt många svenskar såg Klas Ingesson (petad i PSV) som en knotig skogshuggarspelare, och uppfattade Håkan Mild (svårt i Servette) på ungefär samma sätt.

I truppen hade vi tre spelare i skiktet under den europeiska toppen (Benfica, Napoli och Parma), men inte en enda representant från någon riktig storklubb.

Både Jocke Björklund och Pontus Kåmark spelade i den där kvartsfinalen, utan att ens vara särskilt nära att komma vidare från IFK Göteborg.

Idag känns det ju inte så – för idag ser vi ett gäng odödliga 94-hjältar – men faktum är att den där truppen inte gick in i sitt VM med särskilt mycket högre status än den här spelargruppen mötte det här mästerskapet med.

Det var kvartsfinalen som gjorde hela skillnaden, det var den som kanoniserade en hel församling.

Som vi alla vet består dagens svenska landslag av en skara plikttrogna och lojala fotbollsarbetare, som glimrar tillsammans utan att riktigt ha lyskraft för att glänsa på egen hand.

De har hela sina öden framför sina egna fötter

Om VM tar slut idag är det klart att alla vi som varit med kommer att minnas dem med både värme och uppskattning, men jag befarar väl att Marcus Berg ännu inte samlat ihop till en egen sektion dagen då vi väl öppnar det svenska fotbollsmuséet.

En seger skulle förändra allt det.

Ni kanske inte tror mig – ni protesterar förmodligen instinktivt – men vinner vi idag kommer svenska fotbollsungdomar om 25 år att känna till betydligt mer om Sebastian Larsson, Albin Ekdal och Andreas Granqvist än de vet om Anders Svensson, Kim Källström och Olof Mellberg.

Så kraftfull är VM-framgången, så låter dess eviga eko.

Någorlunda samtida spelare som Mats Magnusson, Glenn Strömberg och Stefan Pettersson hade egentligen större klubblagskarriärer än nästan alla 94-killarna, men förknippas idag med andra saker.

Det finns så många saker som formar en karriär, ett rykte och ett eftermäle. För en fotbollsspelare ligger en ologiskt stor del av det bortom deras egen kontroll, någonstans i mellanrummet mellan transferpolitik och agentarvoden och mediekaruseller.

Idag spelar inget sådant någon roll. Idag har de här spelarna hela sina öden framför sina egna fötter.

De spelar för mästerskapet och för medaljerna, för folket och för nationen – men de spelar även för det som en gång kommer att bli den första och viktigaste meningen i deras egna fotbollshistorier.

Solen kommer att gå upp i morgon också.

Antingen vaknar Ola Toivonen som en lynnigt begåvad forward med halvdant målfacit och brokig karriär – eller så gör han det som VM-hjälten, den största någonsin från Degerfors.

Dagen är här nu, dagen som aldrig kommer tillbaka. Dagen då en enda bredsida, en enda skarvnick, en enda sekund kan förändra allt.

Var snäll och håll mig i handen så möter vi den.

Our humble way of introducing Sweden’s starting eleven against England 01:29