Publikrekord, 500-jubileum - då slog veteranen Paul Scholes till och sänkte rivalen Liverpool

FOTBOLL

Tänk dig bara känslan:

Du springer ut på Old Trafford i din 500:e match för Manchester United, det sitter över 75 000 på läktarna (nytt rekord) - och så gör du 1-0.

Mot Liverpool, av alla.

Paul Scholes, 31, har haft sämre dagar på jobbet.

Foto: JUBILEUMSJUBEL Paul Scholes skriker ut sin glädje efter 1–0-målet mot Liverpool i hans 500:e match i Manchester United.

Det blev alltså en synnerligen välregisserad tillställning i det gamla hatmötet i nordvästra England, och det var nog ett bra tag sen lyckligare United-fans vandrade hemåt på Sir Matt Busby´s Way:

 2-0 på Liverpool efter full kontroll matchen igenom.

 Serieledning på samma poäng som Chelsea.

 En eftermiddag där gamla hjältar blev som nya.

Inte nog med att jubilaren Paul Scholes öppnade målskyttet, där spelade också snart 33-årige Ryan Giggs stor fotboll liksom högerbacken Gary Neville, 31.

Tre veteraner kvar (och Solskjaer på bänken) från den där gyllene generationen som sopade hem rubb och stubb under några år på 1990-talet, och alla ser fortfarande väldigt sugna ut. Att en sån som Giggs, med åtta ligatitlar, ännu har sån sprutt i benen (när många trodde han var färdig i United) är imponerande.

Den riktigt gamle, Sir Alex Ferguson, måste ha myst för sig själv: Han har nu ett lag med stor talang (främst Rooney och Ronaldo), några gubbar med grym rutin och en mellangeneration - med Rio Ferdinand i huvudrollen - som håller i många år till.

United - en lyckad mix

Man United ser ut som en väldigt lyckad mix för närvarande, och när laget klarar att manövrera ut Liverpool så övertygande är det en indikation på att de rödvita menar allvar den här säsongen. Jag skulle inte känna mig trygg om jag vore i José Mourinhos kläder, Sir Alex har fått vittring på nåt.

Jag fann det överraskande, för att inte säga obegripligt, att han lämnade Cristiano Ronaldo på bänken. Darren Fletcher har aldrig varit nån favorit i mina ögon och jag hade nog föredragit Ronaldo före Giggs också.

Men så fel man kan ha - Giggs slog passet till Scholes mål, var inblandad i förspelet till Ferdinands snygga 2-0 och stod för massor av annat matnyttigt däremellan. Och Fletcher var tänd som en galning i början och gjorde en av sina bästa matcher i United. Däremot är jag inte säker på att jag har fel om jag kritiserar Rafael Benitez val av spelare och taktik.

Kriget på mitten uteblev

Har svårt att förstå vitsen med den där 4-5-1-uppställningen som innebar att Dirk Kuyt fick en närmast hopplös uppgift ensam på topp. För att kunna komma till tals med United måste man försöka sätta deras försvar under tidspress och stressa fram chanser, men när man aldrig kommer åt den där ytan framför fyrbackslinjen (som Arsenal däremot lyckades så bra med) kan United bygga sitt spel i lugn och ro.

Jag hade väntat mig ett litet krig på mitten mellan den ettrige Scholes och Liverpools Sissoko, men i stället för ljudet av vassa dobbar mot skenben blev det en promenadseger för Uniteds mittfält.

Steven Gerrard började misströsta alltmer, han fann aldrig en roll i den här matchen och blev ett offer för Benitez misslyckade taktik. Och när Peter Crouch äntligen fick hoppa in efter paus kändes det som om matchen redan var körd för Liverpools del.

Crouch var tänd (förbannad?) när han kom in, han kastade sig efter allt i hela sin långa, gulklädda uppenbarelse. Han låg som en sträng senap i straffområdet.

I skrivande stund vet jag inte vilken mystisk bakom-kulisserna-företeelse som höll Craig Bellamy helt utanför truppen, när det gäller den mannen kan det handla om lite av varje, men jag saknade honom också.

Liverpool i gårdagens skepnad var en klar besvikelse, ingen udd alls framåt. Nu skiljer det redan elva poäng upp till United och det börjar snart brännas under fötterna på Rafa Benitez. Liverpools fans lär inte svälja det här tama framträdandet utan vidare.

Peter Wennman

ARTIKELN HANDLAR OM