Fagerlund: Jobbet gjordes som det skulle av Blågult

FOTBOLL

SZOMBATHELY. De kom, de sågs, de segrade.

45 minuters övertygande spel var allt som behövdes för att Sverige skulle komma först uppför triumfberget i Szombathely.

Om en sommar lär dock ingen minnas den här kvällen på den ungerska landsbygden.

Szom... Szomba... Szombathely.

Det blågula landslaget var på plats i Szombathely (uttal: som-bat-hej), ett ortsnamn som nog relativt få svenskar tidigare har tagit i sin mun. Sätt dig på ett bräckligt tåg i huvudstaden Budapest, och ungefär 5000 åkrar och 250 kilometer senare är du nästan framme vid den österrikiska gränsen och därmed Szombathely.

På nybyggda Haladás sportkomplexum skulle tre poäng ner i den redan välfyllda kvalsäcken, in och ut, bestiga en alptopp och åka hem igen. Omkring 375 forint (motsvarande 12 kronor) kostade det att följa klättringen, men stadens invånare var uppenbarligen inte på humör för den typen av aktivitet. Att ens benämna de grönspräckliga läktarna som ”halvtomma” är något av en underdrift och anledningen till varför det var så kräver säkert sin avhandling. Det ungerska landslagets jumboplacering i kvaltabellen är troligtvis en av förklaringarna till det måttliga intresset, allt annat än en svensk vinst hade fått de katolska kyrkklockorna att börja ringa i extas.

Trycke in Eriksson i backlinjen

Under trupputtagningen gjorde Peter Gerhardsson klart för den samlade mediekåren att ”formationer bara är siffror”. Med andra ord kunde detektivarbetet läggas åt sidan, gåtan ”fyrbacks- eller trebackslinje” är nämligen omöjlig att lösa. Förbundskaptenen ser bara möjligheter med att skifta spelsystem och mot Ungern hade han bestämt sig för att trycka in Magdalena Eriksson bredvid Linda Sembrant och Nilla Fischer.

Gamla utslitna “bollen är rund, allt kan hända” i all ära men i den första halvleken fanns ett magnetfält runt Sveriges offensiva planhalva dit bollen ständigt drogs. Höger, vänster eller centralt spelade ingen roll, efter tio minuter hade bortalaget genererat så många chanser att 0–0 på resultattavlan nästan kändes som ett hån.  17 minuter dröjde det innan lagkaptenen Caroline Seger bestämde sig för att kriga in ledningsmålet på en hörna och med den spiken nerkörd var det bara att fortsätta hamra. Något som verkligen fungerade var när Hanna Glas djupledslöpte för att därefter dunka in ett inlägg, en kombination som ledde fram till Sofia Jakobssons 2–0. Bara minuten senare ljöd ett överraskande sus genom den skrala publiken när Hedvig Lindahl faktiskt tvingades sträcka ut högerhanden på ett distansskott, men i övrigt gick allt som planerat.

Styrdes som marionetter i första – sjönk i andra

Med tanke på att Sverige styrde ungerskorna likt marionetter första 45 var det förbryllande hur laget kunde låta sig sjunka till motståndarnas låga nivå i den andra halvleken. Efter en ny fontän av missade lägen kom den där kallduschen som borde ha undvikits då Fanni Vágó slet sig loss och reducerade till åskådarnas stora förtjusning.

Nu hann ändå svenskorna först uppför segerberget ändå, med Stina Blackstenius och inhopparen Mimmi Larsson som smällde in varsin förödmjukande utökning i slutet. Om ungefär en sommar kan vi dock vara tämligen övertygade om att den här torsdagskvällen i Ungern är bortglömd, in och ut, jobbet gjordes ju som det skulle.

De kom, de sågs, de segrade i Szom... Szomba. Ja, vad hette stället nu igen?

Så spelas VM-kvalet i fotboll för damer 00:43