Wennman: Det är inte charmigt längre, Conte och Wenger

FOTBOLL

LONDON. Och då var det bara att knata på igen bland de blå flaggorna på Fulham Road.

Jag måste ha gått den här vägen ett par hundra gånger genom åren, jag hittar i området med ögonbindel på, så hur stod det till med nyfikenheten?

Jovars:

Chelsea-Arsenal brukar aldrig vara tråkigt, och var det inte igår heller.

Foto: All over press

Det blev visserligen 0-0, trots att vissa av experterna i det engelska pressdrevet försäkrat mig om att ”det blir aldrig mållöst mellan de här två klubbarna”. 

Klart det blev. Klart det inte blev en sprakande målfest som hade gjort det hela mer lättskrivet.

När allt kommer omkring var ju det här den första match jag skulle rapportera från under hela 2017. Nio månaders sjukskrivning/tjänstledighet hemma i Sverige ger ett otränat öga. Analyserna får ni alltså från annat håll.

Men märkte jag nåt nytt genom ringrosten?

Fansen växer aldrig upp

Kanske inte bland fotbollsrubrikerna. De handlade fortfarande om äldre, grånade män som vägrar släppa taget. Där var Arsene Wenger, förstås. Där var Roy Hodgson, som förlorade sin första match som manager för Crystal Palace. Där var Big Sam Allardyce, som är aktuell för ett kändis-tv-program i djungeln. Där var Harry Redknapp, som fått sparken från Birmingham efter sex raka förluster. Rödknappen tror att det var hans sista tränarjobb. Och det är klart: kan man öppna ett konto i sin hunds namn i ett skatteparadis har man väl så man klarar sig.

Kanske inte hos fotbollspubliken. Jag ser aldrig några upplopp numera, inte ens vid laddade derbyn av den här typen, och det beror till stor del på att polisen är välorganiserad och effektiv. De vet exakt hur de ska skilja fansen åt efter åratal av övning. Däremot avskyr jag verkligen män i vuxen ålder, 50-åringar utan hår på skallen, som skriker könsord till domarna och motspelarna och beter sig som omogna apor. I Sverige är det mest ett ungdomsproblem, i England växer fansen aldrig upp.

Kanske inte i det vanliga vardagslivet heller. Här domineras tidningarna fortfarande av samma saker som före årsskiftet. Där är de läbbiga morden och pedofilerna. Där är kändissexet. Där är det ständiga terrorhotet, förstås. Där är det senaste Ulrika Jonsson-skvallret. Där är en britt som blivit dödad av en krokodil i Sri Lanka. Där är till och med en bild på en man som klättrat upp på ett tak, dragit ner brallorna och bajsat ner genom grannens skorsten. Grannen blev inte glad.

Det är inte charmigt längre, Conte och Wenger

Kanske däremot under matchen jag såg? Nja, jag gillar fortfarande inte att spelarna nu är så hjärntvättade att de måste hålla för munnen när de pratar, allt för att undvika läppläsare. Jag gillar fortfarande inte att de har fotbollsstrumporna uppdragna över knäna. What´s the point, liksom? Jag gillar inte heller sena, höga tacklingar som den David Luiz utförde mot Sead Kolasinac i går. Solklart rött. Men lik förbenat står Chelsea-Conte två meter därifrån och protesterar högljutt mot domaren. Det är inte charmigt längre när Linus på Linjen (Conte) eller den alltid lika gnällande Arsene Wenger viftar och klagar på precis alla domslut. Dock, och det är positivt: jag såg inte en enda riktigt tydlig, odiskutabel filmning igår. Det får man se som ett fall framåt, så att säga.

Nå, jag gick i alla fall från mina gamla kvarter via Earls Court, och på Kenway Road stod den gamle Arsenal-frisören i dörröppningen och ville slå vad.

– Jag sätter en flaska whisky på att Arsenal vinner, sa han.

– Blir inget vad, jag tror nämligen också att Arsenal vinner, sa jag och litade på nån slags magkänsla.

Mycket kan hända på nio månader

Mitt emot t-banan finns en tidningskiosk där jag köpt blaskorna under alla år, och där brukar en äldre man som heter George jobba. Han berättade en gång att han hade bott utanför Stockholm och varit nån slags manager för den svenska duon Hansson & Karlsson. Nu alltså tidningsförsäljare. Jag hade med mig Aftonbladets minnesbilaga över Jan ”Loffe” Carlsson för att ge honom, men han jobbade inte kvar. Mycket kan hända på nio månader.

Frågan var nu om också Arsenal, apropå skorstenar och Loffe, skulle skita i det blå skåpet på Stamford Bridge. Det gjorde de aldrig. Gunners var något lite närmare segern än Chelsea i ett tempofyllt och sevärt derby, och jag är inte helt säker på att matchen mellan Conte och Wenger är avgjord än. 

Se fler höjdpunkter på viasatsport.se och matcherna live eller 48 timmar i efterhand på viaplay.se

ARTIKELN HANDLAR OM