Simon Sandberg: ”Jag var livrädd”

FOTBOLL

Från helvetet till Hammarby.

Simon Sandbergs 2017 var ett år som ingen fotbollsspelare ska behöva uppleva.

– De sa att jag skulle lämna landet. Att de skulle bryta alla ben jag har i kroppen, säger Simon Sandberg.

När svenska fotbollsfans pratar om bulgarisk fotboll blir det förmodligen ett samtal om när Hristo Stoitjkov förvandlade den tyska muren till statyer 1994 eller svenska storvinster – bronset 1994 och EM-premiären 2004.

Men för Simon Sandberg är det annorlunda. Han tänker på isolering, skadebekymmer,
spelarkonflikter, fans i rånarluva och hot.

– Jag tror inte det kan bli värre än vad det var där, säger Simon Sandberg.

Det har gått några månader sedan försvararen lämnade Bulgarien och Levski Sofia, i slutet av november skrev han på för Hammarby.

Han spelade för BK Häcken före äventyret i Bulgarien, men han ville inte tillbaka till Göteborg den här gången. Han vill återigen testa något nytt – även om det inte blev lyckat förra gången. 2017 var ett år som Simon Sandberg hoppas att inga andra fotbollsspelare ska behöva uppleva.

Vi backar bandet till sommaren 2016, strax efter att försvararen hade anlänt till Levski Sofia från BK Häcken.

– Från början kändes det jättebra. Det är en storklubb, bra anläggning och bra stad. Men tränarbytet och annat påverkade min situation. Tränaren som ville ha mig lämnade efter en månad och sen kom det in en annan som inte gillade mitt typ av spel på backen. Jag krigade på, det är inte så mycket att göra. I stället för att vika ner sig måste man visa att man ska spela.

– Det var spelare ut och in, det var upp och ner där. Efter att tränaren hade försvunnit blev det mycket bänk. Då började man tänka, ”jag har precis kommit hit – varför får jag inga chanser?”. Jag kämpade på hela tiden ändå, jag var inte arg eller gick in och klagade.

1 av 3 | Foto: Peter Wixtröm / AFTONBLADET

En tuff start.

– När du kommer till ett nytt lag vill de ta ner dig direkt, ”du ska inte komma hit och tro att du är något”. Då ska du brösta upp dig själv och visa att du är stark. De skriker på sitt språk och man svarar på engelska – men de fattar ingenting. När du visar att du är bra på plan kommer de till dig till slut ”ska vi ta en lunch? vill du hänga?”

Språkförbistringen gjorde det svårt, han hade inga möjligheter att prata med varken tränaren eller majoriteten av spelarna. Ingen kunde engelska.

”Fattade när de andra snackade skit”

Det blev två grupperingar, inhemska spelare i en grupp och utlänningar i den andra.

– Till slut kom det in folk från ett annat land, som satt med oss, som kunde bulgariska. Han fattade när de andra snackade skit om oss spelare.

Vad hände?

– Det blev ett riktigt möte med alla. Vi blev ett lag till slut, men det tog några månader.

Då hade försvararen varit där i runt ett halvår. Men den tiden var inget mot det som hände från februari och framåt.

– Jag gjorde ett bra träningsläger på Cypern i januari, startade varje match där. Jag tänkte ”vad händer nu?” Första seriematchen i februari fick jag starta och då tänkte jag att det är bara att visa upp sig nu, gör en bra match. Men veckan efter pajade jag knäet. Jag skulle täcka ett skott och vred hela knäet, det bara small till. ”Nej, det här får inte hända nu”. Vi körde en röntgen direkt, kom dagen efter till träningen och läkaren sa ”du kan vara lugn, du är tillbaka om en månad”.

– Efter en månad sa de att jag ska börja träna nu. ”Det är helt omöjligt, jag kan inte röra knäet”, svarade jag. Det var där det började, skadan gjorde att det blev som det blev. Det tog fem månader innan jag blev frisk. Jag kan förstå att klubben blev frustrerad eftersom det tog så lång tid. Men jag tränade varje dag, jag körde på för att det skulle bli bra. De gav mig ett program, men det blev inte bättre. Till slut fick jag åka till Sverige och de sa att det inte såg bra ut.

Fick ingen förklaring

Vad sa de att det var för skada?

– Det var inre ledbandet som hade gått av en bit. Men sen när jag åkte till Sverige sa de att de inte ska ta så lång tid, så något måste ha gått snett. Om jag hade gjort fel eller de hade gjort fel med mitt rehabiliterings-program har jag ingen aning om.

Fick du problem med klubben efter det?

– Jag kom tillbaka, började träna lite efter det. Sen plockade de bort mig helt, jag fick träna ensam, utanför laget.

Du sprang ensam på en plan?

– Ja. Det pågick i två, tre månader. Jag tränade innan laget tränade, jag var aldrig med resten av truppen.

Bara löpning?

– Ja, jag fick springa där och sen göra en massa hoppövningar. Två pass om dagen. Mellan passen fick jag sitta och titta på gamla videos med laget.

Oj. Hur uppfattade dina lagkamrater det?

– Det är klart att de undrade, jag undrade ju också. Men jag fick ingen förklaring alls, och det kommer jag nog aldrig att få.

Hur gick tankarna?

– Vad händer nu? Vill de ha bort mig? Är det på grund av skadan de vill ha upp min kondition? Jag tänkte i början att det var bra för mig eftersom jag hade varit borta ett tag, men sedan fortsatte det bara.

– Jag fick göra det bästa av det. Jag fick gå dit och träna, vara glad och utvecklas. Jag kunde inte göra så mycket mer. Även om jag inte stannar där kommer jag att hamna i en annan klubb, så  det gäller att utvecklas hela tiden, man vill ju bli bättre. Om jag bara skiter i det – var hamnar jag då sen?

Hur länge pågick det här?

– Det var från september till november. Sen kom de till slut och ville bryta kontraktet. Det var skönt, haha.

1 av 3 | Foto: BILDBYRÅN

”Skulle bryta alla ben i kroppen”

Hans värsta upplevelse kom en tid tidigare. Simon satt hemma i soffan och spelade Playstation 4 när det ringde på dörren. Han väntade på att någon skulle komma dit och kolla vattennivån, och det var därför han öppnade dörren när det ringde på.

– Jag kollade i nyckelhålet och ser någon där, det är säkert han. Så öppnar jag dörren och då kommer två andra män bakifrån från trapphuset. De kommer och ställer sig vid dörren, sedan tar de ett steg in. Då var man inte stor, alltså. Där stod jag, en liten svensk kille.

Vad hände sen?

– De sa att jag skulle lämna landet, att de har min adress. De vet var jag bor och om jag inte lämnade landet skulle de bryta alla ben jag har i kroppen. Det var massa såna grejer.

– Jag bara stod där och var livrädd. Jag visste inte om de hade kniv eller annat på sig. Jag var livrädd, stod där i kalsonger också. Sen gick de, och jag stängde dörren och var helt chockad. Varför de kom har jag ingen aning om? Om det var på grund av skadan vet jag inte, eller om det var för att jag hade
varit borta länge. Det kommer jag aldrig att få veta.

Du vet inte vilka som var där?

– Jag kan tänka mig att det var supportrar från Levski. Hur de hittade adressen vet jag inte.

– De var riktigt stora. Det var inga ungdomar, det var äldre folk. Han som snackade var kanske 40, 45. Jag stod där i kallingar med hörlurar och en PS4-kontroll. Jag var livrädd och tänkte ”vad händer nu?” när han tog klivet in i lägenheten. Tjejen satt på balkongen, hon såg ingenting. Vad hade hänt om hon -hade öppnat?

Jag antar du blev rädd att de skulle komma fler gånger efter det.

– Det är klart. Jag åkte aldrig till stan efter det, jag gick aldrig ensam. Jag vågade inte gå på stan eller matcher. Det var mest att jag stannade där vi bodde.

Man blir paranoid.

– Det är klart att det blir så. Men jag var tvungen att åka till träningen och köra på, så det gjorde jag.

Ångrar inte flytten

Den perioden låter verkligen hemsk.

– Ja. Jag är verkligen glad att jag är här nu, jag är jättetacksam för det. Efter den skiten kommer jag hit och har det bra igen.

– Det är sjukt att en sådan sak kan hända mig också, som är så lugn.

Ångrar du flytten dit?

– Nej, det gör jag inte. Skador kommer, det är inget man kan påverka. Som jag sa hade jag börjat spela igen, skadan kom några dagar efter det. Jag kommer aldrig kunna veta hur det hade gått om jag hade fått vara skadefri. Det var ett äventyr jag ville göra. Något annorlunda. Jag kan inte säga att jag ångrar det.

Hur mycket mentalt starkare är du i dag?

– Mycket, mycket starkare.

– Det hände saker nästan varje dag där. Det kunde bli tjafs i omklädningsrummet, allt möjligt.

Sandberg berättar att han bara hade varit där i drygt en vecka när arga supportrar klev rakt in på planen under en träning.

– Vi hade spelat oavgjort mot ett tippat bottenlag, det blev 0–0. Dagen efter kom de till träningen och sa sitt liksom. Några hade rånarluvor, de var 20, 30 personer som gick rakt in på planen när vi tränade.

Ingen säkerhet?

– Nej. Det är klart man blir rädd. Vad är det här? Vad har jag gett mig in på?

Hur ofta hände det?

– Några gånger. Det var inne i omklädningsrummet också. De kunde stå i rånarluvor när man klev ur duschen. De kunde skrika på folk och gå fram och ställa sig väldigt nära. Jag har ingen aning vad de sa eftersom jag inte kunde språket.

– Jag förstår att folk är besvikna, men att göra det på det sättet känns skumt. Att man går in i omklädningsrum och kommer hem till mig. Inte så att vi gör oss till. När jag sitter och ser på Arsenal kan man tänka: ”Vad gör han?” Men det är inte så att man går hem till någon och hotar dem. 

”Bättre spelare nu än i Häcken”

23-åringen är glad att tillhöra Hammarby.

– Direkt när jag bröt med Sofia snackade jag med Hasan och Jonathan (hans agenter) och de sa att Hammarby var sugna. Det kändes bra, jag har fullt förtroende för dem. Sen vill Hammarby framåt och hade sålt Birkir så det fanns en plats öppen där, det gäller bara att ta den.

– Jag har precis kommit hit. Jag vill göra det bra här, men känner att jag har en bit kvar till mitt max, och det är inte så konstigt eftersom jag inte tränat och spelat på ett tag. Men ju mer jag kör här, desto närmare kommer jag mitt max. Jag känner att jag har så mycket mer att ge än min nivå nu.

Hur bra är du efter tiden i Bulgarien?

– Jag känner att jag utvecklats mycket. Men jag har inte fått fram det de senaste månaderna och det är för att jag inte riktigt är där ännu. Jag får inte ut det jag vill. Det handlar om tajming och så. Men allt sånt kommer. Jag känner att jag är en bättre spelare nu än vad jag var i Häcken.

Hur bra är Hammarby?

– En spännande trupp. Jag såg en del matcher i fjol, det är bra spelare. Får vi det att funka kan det bli riktigt bra.

Vad har ni för målsättning i år?

– Vi har inte snackat så mycket om det. Det är väl det gamla vanliga, ta en match i taget. Det gäller att vi hittar vårt spel. Stefan Billborn är ny också, han vill få in sitt och det tar tid. Men när allsvenskan är i gång kommer allt att sitta.

Några spelare som har imponerat extra på dig?

– Jag gillar de unga spelarna, Leo Bengtsson och Dusan Jajic. De tycker jag är riktigt bra.

– De unga vill visa att de vill spela, det är kul att se. De tränar hårt. Vi har ett bra lag, vi har konkurrens på varje position. Spelar du dåligt och någon gör det bättre på en träning efter en match kan det bli att någon annan spelar.

Hur går det i år för Bajen?

– Jag gillar inte snacka sluttabell. Snackar man om sånt kan man bara bli besviken sen. Det är bara att vi måste vara igång när det startar, få en bra början och fortsätta på det spåret. 

Du kan spela mittback och ytterback vad föredrar du?

– Jag gillar hur vi spelar med ytterbackarna, när jag väl kommer i gång kommer det att bli bra. Det är nytt att ligga lite högre än vad jag gjorde i Häcken, att jag får lite boll där. I Bulgarien var det också lite på samma sätt, jag låg lite längre ner. Jag gillar sättet vi vill spela på, men vi har inte fått utdelning ännu. När det kommer och alla är på topp blir det bra.

Vill testa utlandsspel igen

Simon Sandberg hoppades på att få spela U21-EM 2017, men skadan i februari pajade den drömmen. Hans fokus ligger på att hjälpa Bajen, men självklart vill ha testa nya äventyr i framtiden.

– Målet är att spela utomlands igen. Det vill väl alla. Jag skrev två år här och vill göra det så bra jag kan för att hjälpa Hammarby.

Vem hänger du med i Hammarby?

– Benny Lekström, riktigt skön. Han klipper mig, fixar skägget lite. Han är fin.

Vem är roligast i Hammarby?

– Mats Solheim. Han är riktigt skön. Han gör sjuka grejer och han är så som person. Men det är ett skönt lag, vi är verkligen en grupp, här hänger alla med alla. Första dagen kändes det som att du varit här i flera månader.

Omgivningen i Hammarby har fått dig att glömma Bulgarien mer och mer?

– Nu har jag släppt det. Jag släppte det ganska snabbt. Det är klart man ville att det skulle gå bättre. Men jag kan bara påverka när jag tränar och spelar, jag kan inte göra något annat. Nu är det Hammarby som gäller.

▪▪▪ Texten är hämtad från Sportbladets allsvenska bibel som säljs i butik 24 mars-15 april.

Fotbollsbibeln – allt om säsongen 2018 – i butik nu! 00:28
ARTIKELN HANDLAR OM