Bank: Det går inte att lita på Italien överhuvudtaget

FOTBOLL

GENUA. Antonio Cassano gråter på planen, Milan blir världsmästare och Luciano Moggis spöke kommer tillbaka från de döda.

Hur mår Serie A?

Sportbladets Simon Bank svarar från ett vindpinat, plågat Ligurien.

Jag tycker om att åka tåg till matcherna.

Man förstår mer än när man flyger; det är som Roland Barthes skrev om Tour de France – att själva landskapet ger karaktär åt sporten.

Åk genom dimman till Milano eller Turin, och du förstår att där finns elegans och kylig intelligens.

Åk genom de terrakotta-brända fälten kring Neapel, och du förstår varför elden aldrig är långt borta i Napoli.

Den som åker västerifrån mot Genua har Alpernas snö till vänster och havet till höger. Den här gången piskar vinden upp vattnet mot rälsen.

Och, jo, Sampdoria är berg och branta djupdykningar, i år också.

Del Piero är lika stilfull som vanligt

För ett halvt liv sedan stod jag med Roberto Mancinis uppslängda Samp-tröja i händerna på Ullevi. Mancio, Vialli, Vierchowood, Mannini och dom andra hade vunnit Cupvinnarcupen och var ett bevis på att Italien börjat hitta rätt igen.

Nu representerar de möjligen ett Serie A som är upp och ner.

Det går inte att lita på Sampdoria. De kan inte vinna två matcher i rad. Och det går inte att lita på Italien över huvud taget.

Just den här morgonen blir ett överlägset Milan världsmästare, men de ligger på nedre halvan i Serie A. Ale Del Piero är lika stilfull som alltid, men hans Juventus får straffar mot sig i parti och minut. Genoa spelar som om de hade Zeman som tränare, men de vinner inga matcher. Fiorentina­ har en tränare som är större än döden, men de vinner inte heller. Och de enda som gör det, som bara vinner och vinner, är laget som heter Inter och som byggt hela sin moderna själ på att inte kunna vinna.

Det kanske är charmigt. Det kanske är de första, obalanserade stegen hos en patient som börjat resa sig efter febern.

Skulle hata det här landet

Italien är världsmästare för klubbar och landslag, de är Europamästare för klubbar, de har Europas bäste spelare och Europas bäste målskytt i sin liga. De är bäst i världen i den här sporten men det får vara som det vill med det.

Om jag inte älskade det här landet så ofantligt skulle jag hata det.

Bakom Totti, Ibra, den evige gentlemannen Ale Del Piero, bakom Prandelli och Gasperini, finns resterna av rötan kvar. Tillfrisknandet har bara börjat.

Jag har varit i Genua tre, kanske fyra gånger förut, men det är längesen nu. Det är en öppen stad, vänd mot hav och upptäckter. Columbus och Andrea Doria sökte sig utåt härifrån, engelsmännen och fotbollen kom in. Il Calcio föddes här.

Jag går uppåt från hamnen, genom julmarknader på slingriga gator, förbi konstnärliga julbröd som föreställer Jesus-krubban i Betlehem, längs med doften av rostade kastanjer och de där speciella små panettone genovese. Innan jag kommit fram till hotellet bläddrar jag igenom en bunt tidningar och lägger pussel.

Det sägs att Italien är svårt att förstå sig på, de flesta som försöker förklara­varför poliser dödas och dödar kring fotbollsmatcher har svårt att fästa blicken.

Jo, allt är komplicerat.

Och nä, allt är också väldigt enkelt.

Jag läser tre tidningar, mer behövs inte för att lägga pusslet om man vill.

I New York Times finns ett flersidigt reportage om den italienska ny-depressionen. En färsk undersökning visar att italienarna är olyckligast av alla i Västeuropa.

– Det finns mer fruktan än hopp, säger Roms borgmästare Walter Veltroni.

Världens vackraste land har inte hunnit koppla upp sig mot internet. 70 procent av unga mellan 20 och 30 år bor fortfarande hemma hos mamma, lönerna är låga och de utländska investerarna kallsinniga (USA, till exempel, investerar tre gånger så mycket i Spanien). Var nionde familj lever under fattiggränsen. De gamla blir allt fler och de unga, relativt sett, allt färre.

Vad Italien har? Sin skönhet och stil, förstås. Sin vackra historia. Sin konst och sitt kaffe.

Och sin fotboll.

Jag bläddrar vidare. I Le Monde citeras en annan opinionsmätning: 29,7 procent, inte ens var tredje, av italienarna har förtroende för staten. I parlamentet sitter 24 dömda brottslingar, så vad ska man tro?

Färska anklagelser

Men… ja, de har ju sin fotboll i alla fall.

Väl?

Ganska undangömt, på sidan sexton, skriver Gazzetta dello Sport om veckans ”calciocaos”. Två artiklar, den ena handlar om att förbundet med stöd av åklagaren Stefano Palazzi utreder de (intima) kopplingar som klubbar som Milan, Lazio, Cagliari, Catania och Napoli haft och har med de allra mest våldsbenägna av sina ultràs. Hur de släppt in dem, hjälpt dem med biljetter, skyddat dem. Det ska bli straffbelagt att göra så, är det tänkt.

Den andra artikeln handlar om de färska anklagelserna som åklagarna i Neapel i helgen la fram mot Luciano Moggi och 36 andra, en fortsättning på calciopoli-skandalen. Den förra silverkulan skadade möjligen monstret, den dödade aldrig. I tidningarna finns rubriker som avslöjar att ”il sistema Moggi domina ancora”. Systemet lever, och i Rai rullar bilderna av Moggi, Bettega och Giraudo, Juves ökända triad, på tusende varvet.

– Vi har kommit till den punkt där inget annat återstår än att komma fram till en chocklösning; att stänga ligan, säger Gazzoni Frascara, Kennet Anderssons gamle president i Bologna.

De unga, arga männen, de som kanske bor hemma och som inte tror på vare sig kyrka, stat, rättsväsende eller framtid – när allt kom omkring så var deras fotboll precis lika rutten som allt annat. Bäst i världen. Elegantast av alla. Men inte rättvisare eller renare än staten, maffian, framtiden.

Krigen som brutit ut kring fotbollsmatcherna handlar, som alltid, om så mycket annat.

I väntan på en lösning gör italienarna vad de alltid gjort. De ser en match till.

Underhållande

Jag väljer Sampdoria–Fiorentina, och den blir ganska underhållande. Två storklubbar som tappat riktning och fart; Viola gör allt som de gjorde i september men utan övertygelse. Då sprang de innan passningarna kom, nu finns ingen tro, ingen fart, ingenting.

Martin Jörgensen spelar högerback och kommer fram fint i första halvlek, men

efter paus tar Liverani över uppspelen från Pazienza och då försvann dansken ur matchen. Pazienza är högerfotad, Liverani är vänsterfotad och vänder hellre åt andra kanten.

Donadel–Liverani innebar en tydligare rollfördelning än Kuzmanovic–Pazienza–Montolivo, men så mycket bättre blev det inte. Bobo Vieri har en fin nick som räddas, Mirko Pieri är centimeter från att göra 3–2 för hemmalaget på stopptid men Lupatelli räddar.

Galen guldgosse

Det blir 2–2. Walter Mazzarri får en poäng mot sin moderklubb och borde kanske haft tre. Samp var närmast, men varken de eller Fiorentina spelade stor fotboll.

Men vi fick i alla fall se Antonio Cassano.

Fantantonio, El Pibe de Bari, Peter Pan… galen gullgosse har många namn och ingen är galnare än lille Antonio.

Sydpojken har har hittat hem här uppe i norr. Mazzarri vårdar honom, tar hand om honom, ger honom ansvar. Efter arton minuter hugger El Pibe på en boll som är på väg över kortlinjen, skottet lurar

Lupatelli som ger returen till Daniele Gastaldello. 1–0.

Cassano gör sådana saker.

Att se honom spela fotboll är som att se Thomas Voeckler cykla – varje enskild sekund ser man exakt hur han mår, vad han känner.

Som en treåring utan godis

Just den här gången går Fantantonio sönder efter 45 minuter. Fiorentina gör

1–1, en volleytouch av Mutu, Cassano protesterar och får gult kort. Varningen betyder att han är avstängd nästa helg, när Samp möter hans gamla Roma, klubben som inte vill se åt honom längre.

När kortet kommer upp sliter han i sin tröja, skriker åt Mazzarri, lägger sig raklång med ansiktet neråt 20 meter in på Fiorentinas planhalva medan alla väntar på avspark. Han bankar med knytnävarna i marken. Han gråter. Han är som en treåring som inte får mer godis.

Till slut får Bobo Vieri, hans gode vän, ta tag i honom och förklara att om han inte reser sig så blir han utvisad och det vill ju ingen. Det är ett mirakel att Cassano får vara kvar på planen, men det får han.

Och med 20 minuter kvar kvitterar han till 2–2 med en perfekt nick, och räddar dagen för alla Blucerchiati.

Efteråt står han nere i katakomberna under Stadio Ferraris och busar med Vieri och Liverani. Roma har tappat poäng i Turin, Atalanta har förlorat i Bergamo för första gången, Milan är världsmästare och Inter är på god väg att säkra ligatiteln en gång till.

I Genua vaggar tusentals blåvita mössor in mot centrum, de värmer sig med diskussioner om huruvida domare Gava är en oäkting eller en pajas, en bastardo eller en buffone.

En helg till är över för il calcio. Italien är fortfarande bäst i världen. De önskar bara att de fick njuta lite mer av det.

ARTIKELN HANDLAR OM