Våga mer, Haglund

Publicerad:
Uppdaterad:

FOTBOLL

Mästarna Elfsborg har resurser på bänken släpp loss offensiven!

ÖREBRO

Inte lätt att vara 33 och mästartränare.

Kraven ökar alltid på ett mästarlag, och på Magnus Haglunds långa utläggning efter två nya förlorade poäng (1–1 mot ÖSK) förstår man att Elfsborg känner pressen.

Så länge talade han att mitt block tog slut, och de båda lokala sportcheferna – Nerikes Allehandas Anders Uddling och Borås Tidnings Janne Hansson – tvingades ringa sina tryckerier och be dom ”hålla pressarna”.

Mästarna Elfsborg får det inte lätt i år.

Mitt recept: våga mera, Magnus! Släpp loss offensiven!

Magnus Haglund.
Magnus Haglund.

Mitt allsvenska tips toppades i år som ifjol av Elfsborg.

Min motivering var denna: trots SM-guldet fick Magnus Haglund i fjol inte ut allt av detta toppmaterial, man tappade inga spelare utan förstärkte tvärtom med den giftige anfallaren James Keene och med, den just nu skadade, backen Mattias Florén.

Det borde alltså kunna gå att ta ut mer av detta lag.

Men om detta ska lyckas så krävs det nog att de bästa får spela. Inte att en spelare som Joakim Sjöhage bara får fyra minuter, Mattias Svensson 17 och Keene 73.

Här har Magnus Haglund en kapacitet han inte ännu vågat utnyttja. Nu litar Elfsborg till sitt starka centrala mittfält – Samuel Holmén, Anders Svensson och denna dag Jon Jönsson (annars Jari Ilola) – och visst är det en fröjd att se dessa spela både långt och kort. Eller att se dom i dueller med en sån härlig motståndare som ÖSK-geniet Lars Larsen, som förresten med sin vakna lobb bara var millimetrar från att avgöra matchen.

Örebro – rena skräcken för Elfsborg

Allt som går i dotterns kammare är inte spöken, har någon förnuftig förälder kommit fram till.

Allt Elfsborg gjort och gör i Örebro är därför inte heller drabbat av spöken, även om man ibland frestas tro det.

Behrns Arena – eller Eyravallen som den tidigare hette – är i alla fall en mardrömsarena för Elfsborg.

Här hade man inte vunnit sedan 9 september 1970 – och fortfarande har man inte vunnit sedan 9 september 1970.

Det var den gången Hasse Höglund avgjorde med matchens enda mål tio minuter in i andra halvlek, sedan Sven-Gunnar Larsson först räddat Gert Christianssons friläge.

Sedan dess, numera: 13 ÖSK-segrar, tre oavgjorda.

Spöktimmen, alltså.

Både Elfsborgs-Haglund och ÖSK-Walker (Patrick i förnamn) klagade – förmodligen med all rätt – på domaren Håkan Jonasson från Helsingborg:

Haglund ville ha en straff, när Stefan Ishizaki fälldes strax innanför strafflinjen;

Walker ville ha ett bortdömt mål – Nordbacks redan i andra minuten – godkänt, men det dömdes bort för offside på Kristoffer Näfver i momentet innan.

På plats tyckte jag avblåsningen verkade korrekt, men på tv-reprisen ser jag inte längre offsiden, varpå Sportbladets Zoom berättar att unge Näfver ändå var 40 cm offside.

Westman och Wiland målade – tavlor

Så kom den annars mycket välspelade matchen istället tyvärr att avgöras av två målvaktstavlor:

1–0-målet som Peter Westman verkligen inte ska släppa in mellan benen, även om det var roligt för Emir Bajrami – 19-årig vänstermittfältare från Köpings FF, som nu gjorde sin första allsvenska match från start, och fick oss nostalgiker på läktarn att tala om Köpings-trion Kalle ”Köping” Gustafsson (Sveriges förste målskytt i en landskamp, Norge 1908) – Leif ”Chappe” Eriksson (49 landskamper 1962-72) – Emir Bajrami...

För att vara lite värst lägger jag gärna till Christer Sjöström, Köpings IS elegante vänsterinner på tidigt 60-tal – men honom är det väl bara jag som minns idag.

1–1 när Johan Wiland inte förmår hålla en boll från vänsterkanten utan tappar den direkt ned på fötterna på målskytten Nedim Halilovic. Ridå!

Normalt innebär oavgjort i de två första matcherna en klar missräkning för ett mästarlag. Två omgångar spelade och inte en enda vinst – det kan väl inte vara särskilt vanligt för regerande mästare?

Jag kollade snabbt hur det sett ut under 2000-talet. Här är mästarfakta efter två omgångar:

2006 (Djurgården regerande mästare – slutar sexa): en seger – en oavgjord.

2005 (Malmö mästare – slutar femma): en seger – en förlust.

2004 (Djurgården mästare – slutar fyra): en seger – en oavgjord.

2003 (Djurgården mästare – vinner igen): två segrar.

2002 (Hammarby mästare – slutar nia): två förluster.

2001 (Halmstad mästare) – slutar sjua: en oavgjord – en förlust.

2000 (Helsingborg mästare – slutar tvåa): en oavgjord – en förlust.

Elfsborg årgång 2007 ligger ungefär mitt i. Fyra mästare har börjat bättre – tre har börjat sämre.

Men det finns en plusvariant: trots två matcher utan seger ligger Elfsborg bara två poäng efter ledarkvartetten på fyra poäng.

Ingen idé att ängslas än, alltså.

Lasse Sandlin

Publicerad:

Sportbladet – Allsvenskan

Prenumerera på vårt nyhetsbrev om Allsvenskan – krönikor, reportage, intervjuer, granskningar och rankningar.

ÄMNEN I ARTIKELN