Några billiga misstag, ett dumt rött kort – och matchen är förlorad

FOTBOLL

Jennifer Wegerup: Men Elfsborg var tillbaka på jobbet igen

Tillbaka på det gamla jobbet igen.

Tillbaka i vardagen.

Det kan kännas rätt tungt.

Eller rätt tryggt, som för Elfsborg mot Gais i går.

När stora världen är flera nummer för stor. När tv-tyckarna och skribenterna är dumma och orättvisa. Då kan det kännas ganska bra att komma hem till Borås Arena och få till en riktig femetta. Njuta av att få dominera och briljera (i andra halvlek, märk väl), njuta av att man leder allsvenskan och att allt är som det ska igen.

Ja, nog är Sverige i sanning ett litet land. Det är närmast rörande när somliga på allvar anser att det kan vara dåligt för svenska lag att likt Elfsborg åka ut i Europa och få storstryk. Att det bästa är om alla stannar hemma i den trygga allsvenska ankdammen och känner sig världsbäst...

Det är naturligtvis nonsens. Nog kan det slita på såväl kroppar som psyken på kort sikt att få springa häcken av sig mot Valencia, men svenska lag behöver fler matcher – alla de kan få – mot kvalificerat motstånd, inte färre.

Som tur är verkar de flesta av spelarna åtminstone inse det. Som någon, jag tror det var Anders Svensson, sa: ”Det kan aldrig vara dåligt att spela mot lag som Valencia”.

Första 35 tillhörde Gais

Nej, det kan inte det, även om det syntes under den första halvtimmen i går att matchen nog satt i både ben och huvuden. Det tog till och med Bobbie Friberg da Cruz två minuter mindre än Vicente att göra mål på Elfsborg.

Om hemmaspelarna underskattat göteborgarna efter att ha varit knäsvaga av respekt inför spanjorerna ska vara osagt. Men klart är att under de första trettiofem minuterna så stod det ”tillhör Gais” stämplat över hela tillställningen.

Roland Nilssons lag verkade som pånyttfött eller återuppstått (välj klyscha efter behag) efter den veka insatsen mot Helsingborg. Ett grönsvart mål till hade varit lika rättvist som Elfsborgs kvitteringsmål var orättvist.

Jag är inte mer makrill än guligan, men när 2–1 och 3–1 sen kom slag i slag och Daniel Nicklasson fick sig själv idiotutvisad, då var det inte svårt att tycka synd om Gais. Några billiga misstag, ett dumt rött kort – och matchen är förlorad.

Samtidigt är Elfsborg värt beröm för sin effektivitet, för sin förmåga att utnyttja Gais misstag, vända matchen och sen ta över den.

I andra halvlek var ägarbytet genomfört; Gais spelare våndades medan Elfsborgs lekte på samma sätt som de själva blivit bortlekta på Mestalla.

Det var mycket lördagsgodis att njuta av och bland de läckraste karamellerna fanns Fredriks Björcks och Stefan Ishizakis mål och den sistnämndes alla välsmakande passningar.

Det blåser på toppen

Det var så att man gnuggade sig i ögonen; var det samme Ishizaki som jag såg prestera noll och intet mot Valencia? Då kom jag att tänka på ett samtal jag hade för några år sen med Luigi De Canio, som tränat Ishizaki i Genoa. ”Stefano är en bra pojke och en spelare med stor potential. Men något saknas, han är inte en man för de största sammanhangen”.

Måhända hade gamle Gigi rätt. Att Elfsborg som lag inte heller är något för de största sammanhangen, det visste alla redan före Valencia och det kan man inte heller begära. Ingen har tvivlat på svårigheten i uppdraget .

Men när jag får höra att eftersnacket i går bland annat handlade om att ”kritiken varit för hård och orättvis” och fungerat som ”tändvätska” inför Gais-mötet, då kan jag bara le förundrat. Åh nej, var det ingen som hade berättat att det blåser på toppen?

Så skönt då att komma hem och i lä igen, få visa att man visst kan, minsann. Sen få hyllas av publiken, ta en skön dusch och kanske gå ut en sväng. Äta fläskkotlett och potatisgratäng, få lite välförtjänta ryggdunkningar och ha en riktigt fin lördagskväll, på stan, i Borås.

ARTIKELN HANDLAR OM