Så varför räckte vi inte till?

FOTBOLL

Lars Nylin om Sundsvalls sorti

1 av 8 | Foto: Slutet. Patrik Eriksson-Ohlsson och Gif Sundsvall spelar inte i allsvenskan längre.

Gif Sundsvall är ur allsvenskan.

Nyheten är knappast en skräll som ger utslag på Richterskalan. Varken för fotbollsfolk i allmänhet eller för en Giffare.

Efter sex säsonger med ständig bottenkänning blev det till slut inte en fråga om OM utan om NÄR.

Men ändå, det har stundtals sett lovande ut. Åtminstone vi blåögda Giffare har då och då fått för oss att vi varit utvalda. För första gången skulle ett lag från ”riktiga” Norrland etablera sig på allvar i den högsta serien. Så sent som inför VM-uppehållet i fjol sommar var vi topp sex.

Så varför räckte vi ändå inte till?

Troligen är det ett tillräckligt delsvar att berätta den sorgliga historien om 100-årsjubileet den 18 augusti 2003.

På många sätt summerar denna förmodade fest-tillställning mot Elfsborg varför vi nästa säsong får nöja oss med nästan-toppfotboll-upplevelser på Vilundavallen och Stora Valla.

Några veckor innan Elfsborgs-matchen hade klubben sparkat Tom Kåre Staurvik. Norrmannen är den ende Gif-spelaren under de sex säsongerna som utan att rodna kunnat skriva in ”kreativ” i sitt curriculum vitae.

Men Staurvik var kreativ även på andra plan. Sportchefen Urban Hagblom pekade på illojalitet mot klubbens spelidé som orsak till att ge honom kicken. Skvallret sa att Staurvik snarast varit alltför kreativ i relationen till en ledares hustru.

I det läget skulle ett stukat Sundsvall rädda jubileumsfesten genom att slå Elfsborg på den vid tiden nyinvigda Idrottsparken.

Det började lysande i regnblasket. 1-0 efter två minuter. 2-0 efter fem. Pukor och trumpeter, ballonger till barnen. Nu lyfte det. Äntligen. Innan insikten: linjedomarens flagga var uppe: Fredric Lundqvists mål var offside. I stället kvitterade Elfsborg några minuter senare.

Resten av matchen blev en krampaktig uppvisning i att vilja men inte kunna. Gif matade och matade och matade bollar mot Johan Wiland. Men kom inte närmare än en bränd straff.

Just det året blev avsaknaden av spets i planens sista tredjedel till slut inte fatal. Sundsvall räddades av ännu svagare klubbar, gonggongen, och ett nagelbitande playoff-spel mot Häcken.

Men andra säsonger kunde (läs borde) det gått åt pipan. Och det har alltid varit bristen på kreativitet som hindrat oss från behagligare tabellpositioner. Positioner då vi fans inte hade behövt vandra runt ångestdrypande som karaktären ”döden” i Ingmar Bergmans ”Det sjunde inseglet”.

Slutplaceringarna är en serie giftiga påminnelser om kräftgång i fotbollsskuggans dalar:

2000: 11, 2001: 11, 2002: 8, 2003: 12, 2004: 8. 2005: 13. Då bör påminnas att Sundsvall 2004 mot slutet spelade en direkt avgörande match mot Örgryte. Seger där gav till slut en chimärt ”trygg” 8:e plats, förlust hade inneburit kval även då.

Endast säsongen 2002 kunde Gif-supportrarna sova hyfsat mardrömsfritt om nätterna. Vintern som följde var behaglig. Europaspel kändes som en tidsfråga.

I många aspekter har Gif Sundsvall gjort en formidabel insats. En blyg småklubb har blivit en modern, mångdubblat omsättningen, byggt ny arena, fostrat ett halvdussin A- och U21-landslagsmän, skaffat sig en av landsortens mest trogna supporterklubbar i Patronerna.

Vi har haft krigare som även toppklubbar varit avundsjuka på: Joel Cedergren, Johan Wallerstedt, Patrik Eriksson-Ohlsson, Andreas Yngvesson. Vi har unga superlöften som toppklubbar kastar lystna blickar på: Mikael Dahlberg, Stefan Ålander, Mattias Nylund, Ali Gerba, Mikael Lustigh. Hur många är intresserade av att köpa en Gefle-spelare?

I mörka ögonblick – dessa har kommit hinkvis under de här åren – har Giffaren åtminstone kunnat trösta sig med att denne inte fötts i Västerås, Uppsala eller?ähum?just det?Gävle.

Vi har varit med på ”Avspark” och Canal +. Lite trängda, aningen hånade, men ändå med bland finfolket. Ralf Edström har år efter år tvingats leverera illa underbyggda profetior om vår snara undergång. Men vi har ständigt bevisat han och andra fel.

För detta har vi kysst marken som klubbens motor Urban Hagblom vandrat. Vi har förlåtit honom bristen på briljanta spelvändare, ursäktat honom de ständiga skiftena i tränare och spelsystem. Det är vår lott som skoterraggare att det blir så, har vi resonerat.

Men nu när vi står där i hissen är det lätt att bara minnas de negativa aspekterna. Som det usla bortaspelet – nio vinster på sex säsonger. Eller den överdriva tron på tränare importerade från Norge. Årets variant (Jan Halvor Halvorsen) kartlade inte ens motståndarna. Snacka om att kasta en säsong och ett klubb-bygge i fjorden.

Men det ska sägas: ingen kan förneka att vi denna sjätte och sista säsong också drabbats av Murphys lag, den om alltings jävlighet.

Medan vi tappat sex poäng i matchminut 93.59 i tre matcher mot Landskrona, Gefle och Djurgården – matchernas sista sparkar – har vår betvingare Landskrona Bois tagit 10 poäng under diverse slutminuter.

Det känns just nu långt upp till toppen av berget. Då är det tröst att ha överjordiska makter att skylla på.

Sundsvalls toppar och dalar

ARTIKELN HANDLAR OM