Mourinhos alla ansikten

FOTBOLL

Psykare, profet, provokatör – mästaren har kört sitt tjuv- och rackarspel i sju år, men vilken sida tänker han visa upp i Champions League-finalen i morgon?

MADRID. I sju år har han förfört och fascinerat fotbollsvärlden, i morgon kan hela världens hatälskade favoritportugis vinna Champions League för andra gången.

Frågan är bara hur José Mourinho tänker bära sig åt.

Kommer han att psyka? Provocera? Kommer han att rusa in på planen, döma ut domarna, slänga upp sin medalj på läktaren?

Äh. Allt det där har han ju redan gjort. Låt oss ägna dagen före dagen åt att se tillbaka på ett 2000-tal fullt av ”mourinhadas”, av en mästares mästerliga tjuv- och rackarspel. 

FOTO: AP, BILDBYRÅN

PSYKAREN MOURINHO

Ni minns förstås bilderna av hur Mourinho, mitt under semifinalen på Camp Nou, smet upp bakom Pep Guardiola och Zlatan Ibrahimovic för att viska att ”det här löser ni aldrig, även om ni har domarna med er”?

Det var inte första gången.

Den 11 januari 2003 åkte han till Alvalade-stadion i Lisabon med sitt Porto. Tuff bortamatch mot Sporting, seriefinal, och Mou märker att hans lag är särskilt farligt på Sportings högerkant, där Sá Pinto vikarierar som back. 

Mourinho känner Pinto – han bor i ett hus som ägs av honom – och han vet att Pinto varit skadad och inte är i fullt trim. Han ber sina spelare att köra skiten ur honom. Mitt i andra halvlek rinner bollen ut till inkast vid Portos bänk, och Mourinho vänder sig mot Sá Pinto:

– Kom hit! Är du trött?

Pinto svarar:

– Skämtar du eller? Du har satt Derlei på mig hela tiden. Flytta honom till andra kanten istället.

– Äh, säger Mourinho. Om ett par minuter skickar jag in Clayton, pigg och fräsch. Var beredd.

Pinto tittar på honom, nästan bedjande:

– Gör inte så mot mig. Du vill sänka mig. Du vill döda mig.

– Nä (skratt), jag vill inte döda dig. Jag vill döda matchen.

En halvtimma senare är Sporting borta ur guldstriden.

PRESSENS MOURINHO

Journalister älskar Mourinho, och Mourinho vet hur han ska använda journalister för att kommunicera med både sina egna spelare och omvärlden.

Ibland gör han det genom att starta bråk

(i vintras brakade han ihop med Corriere dello Sports Andrea Ramazotti och fick böta), ibland gör han det genom att ge segerintervjuer halvliggande i ett bussäte (som till Rais Andrea Rinaldi efter ligaguldet häromveckan), ibland gör han det innan han ens hunnit säga ”hej”.

Det första han sa när han tog över Porto var ”vi vinner ligan nästa år”. Det första han sa när han tog över Chelsea var ”kalla mig inte arrogant, men jag är europamästare och jag tror att jag är a Special One”. Det första han sa när han tog över Inter var… på italienska.

– Ni pratar om respekt? har han förklarat. Jag läste italienska fem timmar om dagen i tre veckor för att kunna kommunicera med er på ert eget språk.

Imponerande? Jo, det är klart. Men lika mycket en pragmatisk hållning.

När Mourinho kom tillbaka till Barcelona häromveckan fick han frågor på spanska, men vägrade svara.

– Jag kan inte spanska, sa han.

– Det kan du visst, sa journalisterna. Dessutom svarade ju Pep Guardiola på italienska förut.

– Ja, sa Mourinho. Men det är för att han är mycket intelligentare än mig.

PARANOIDE MOURINHO

Går det att röra honom? Går det att få honom ur balans?

Ja, när han själv släpper taget.

Ett av Mourinhos mest framträdande drag är att han inte litar på någon, att han sover med ett öga öppet. 

2005 menade han att Barcelonas dåvarande tränare Frank Rijkaard påverkat Anders Frisk att döma till Barças fördel mot Chelsea. Uefas kritik var stenhård, och han fick två matchers avstängning. Under Porto-tiden coachade han laget via sms under en match mot Lazio, den här gången ryktades det att han smet ner i omklädningsrummet gömd i en tvättkorg. Ryktet var av allt att döma falskt, men det sa en del om bilden av Mourinhos macchiavelli-persona.

Känslan av att vara utsatt och jagad är en av hans drivkrafter. I slutet av mars gick han till frontalattack mot Serie A, han bad om att få prata med engelsk press och förklarade sin situation:

– Jag trivs väldigt bra i Inter, men jag trivs inte i italiensk fotboll. 

Varför?

– För jag gillar det inte, och de gillar inte mig. Enkelt.

Det var förstås lika mycket en jobb­annons som något annat, men det låg också fullkomligt i linje med hans syn på den genompolitiserade italienska fotbollen som en plats där alla är ute efter att förstöra för honom.

PROVOKATÖREN MOURINHO

När Mourinho var van Gaals assistent i Barcelona lärde han sig värdet av att vara totalt och fullkomligt koncentrerad på sitt jobb.

Hur man får andra att tappa koncentrationen har han lärt sig själv.

Genom hela sin karriär har han startat ordkrig med konkurrenter, dels för att få dem ur balans, dels för att styra bort pressen från sina spelare. I England gav han sig snabbt på Arsène Wenger, kallade honom för ”voyeur” och ”besatt av Chelsea” och hävdade att ”vi har en 120-sidig rapport om uttalanden Wenger gjort om Chelsea det senaste året”.

Han tog med sig metoden till Italien, och dammade till Claudio Ranieri (som företrätt honom i Chelsea) flera gånger om. När Ranieri var i Juventus fick han höra att han var ”en 70-åring som bara vunnit en supercup och en annan liten cup” (han var 57 år då) och att han ”efter fem år i England fortfarande knappt kunde säga godmorgon och goddag”.

Ranieri försökte, precis som Wenger, att inte bli provocerad.

Ranieri var, precis som Wenger, dömd att misslyckas.

När Serie A skulle avgöras i våras fräste gentlemannen Ranieri tillbaka. Mourinho svarade med att höja på ögonbrynen, puta med underläppen, rycka på axlarna och förklara:

– Jag har aldrig sagt att jag är ett fenomen, men det är inte mitt fel att jag kom till Chelsea 2004 och frågade varför de skulle byta ut Ranieri och de svarade att de ville vinna något och att han aldrig skulle klara det. 

PROFETEN MOURINHO

En arrogant människa kan bara rädda sig själv på ett sätt: Genom att ha rätt. Och Mourinho har alltid rätt.

När han tog över Porto, mitt under säsongen 2001/02 gick han omedelbart ut med två tydliga meddelanden via pressen. 

Det första:

– Det här är det sämsta Porto på 26 år.

Det andra:

– Nästa år ska vi bli mästare.

Mourinho har erkänt att han gärna slänger ur sig den här sortens spådomar för att visa att han tror på sina spelare, för att lyfta dem. Under sin första vinter i Chelsea gick han ut på precis samma sätt och förklarade att ”vi kommer att säkra ligatiteln i Bolton den sista april”.

När han tog över Porto var laget fullt av överbetalda och bekväma spelare, under en svag organisation. När han tog över Chelsea hade de inte vunnit ligan på 50 år.

Facit?

Jodå. Porto blev portugisiska mästare 2003. Och den 30 april 2005 åkte Chelsea till Bolton och sköt för första gången hem en ligatitel som kunde sändas i färg-tv.

PUBLIKENS MOURINHO

Den 4 mars 2003 återvänder Mourinho till Luz-stadion för att för första gången möta sitt gamla Benfica med sitt nya Porto. Det är också första gången han använder ett knep som ska bli ett av hans varumärken.

Han går helt enkelt in på planen först av alla, före de andra ledarna, före spelarna.

Publiken exploderar i hat- och burop.

– Det var fantastiskt. En otrolig känsla. Jag har aldrig varit en toppspelare, har aldrig känt det som Figo fick känna när han kom tillbaka till Camp Nou, så jag hade ingen aning om hur det skulle vara när 80 000 människor visslade och buade ut mig.

Och varför gör han så?

– Det fick mig att känna mig som världens viktigaste man. Samtidigt så fick jag publiken att ta ut allt på mig. Så slapp mina spelare det. 

Kombinationen av det faderliga förhållandet till spelarna och medvetenheten om energivågorna från publiken har alltid varit ett typiskt Mourinho-drag. Hans stora genombrott i England kom den 9 mars 2004, när han inför ett fullsatt Old Trafford firade Costinhas avgörande slutminutsmål med en sextiometers rush ner mot högerflaggan.  

Den svarta rocken fladdrade, Mourinho pumpade med nävarna, Old Trafford skrek ”You dirty, cheating bastards”. Galen, briljant, storhetsvansinnig och nära sina spelare – plötsligt visste hela världen vilken sorts tränare han var. Hans lojalitet med fansen är total i nuet, begränsad i tiden. När Chelsea hade säkrat sin andra raka ligatitel 2006 tog han sin medalj och gick bort till Matthew Harding-läktaren på Stamford Bridge.

Sedan kastade han medaljen rakt upp. Den landade i händerna på en supporter som sedan sålde den på auktion för 200 000 kronor.

– Jag behöver den inte, förklarade Mourinho. Jag har redan en likadan.

ARTIKELN HANDLAR OM