Arenan går i graven: "Blir en tomhet"

avMoa Bjurner

1 av 26

Söderstadion ska demoleras. Av fansen.

Vad som kommer skattas högst av dem återstår att se på lördag.

Målvaktsikonen Ronnie Hellström skulle prioritera gräsmattan och supportern Katarina Ericsson kommer sikta in sig på en särskild bänk.

Söderstadion har redan lämnat plats för sin efterträdare, Tele2 Arena.

I nästan ett och ett halvt år har Söderstadion stått spöklikt tom. Gräsmattan har låtits växa fritt för att klippas ner då och då.  Bänkraderna har inte fyllts med grönklädda supportrar och någon boll har inte rullat över planen sedan 23 juni 2013. Efter över fyrtio års trogen tjänst.

■ ■ ■

Målvakten Ronnie Hellström, 65, gjorde 169 matcher i Hammarbytröjan och var en av de spelare som var med när Söderstadion invigdes 1967.

Han minns Söderstadion som Hammarbys första riktiga arena där sången började sjuda på läktarna.

– Jag har spelat en hel del viktiga matcher på Söderstadion under åren. En speciell match är den jag spelade samma dag jag tog min studentexamen 1968. Då blev jag firad inne på planen genom att jag blev hissad av spelare och fans, berättar Hellström.

De nästkommande åren blev Söderstadion och området runt omkring som ett hem för laget. Särskilt för Ronnie Hellström som kom till a-laget som 17-åring.

När han spelade i Hammarby var laget med om att åka ur allsvenskan, komma tillbaka och vara oslagbara på hemmaplan. Det svängde om Bajen, men Söderstadion stod kvar när det blåste.

– Söderstadion betydde allt. Det var vår hemmaborg, där vi skulle vinna allt egentligen. Vilket vi också gjorde, de flesta matcherna.

Samma år som Söderstadion invigdes åkte Hammarby ur allsvenskan. Hellström blev, trots sin då ringa ålder av 18 år, utsedd till allsvenskans bästa målvakt. 1974 började hans proffskarriär och han lämnade Söderlaget för tyska Kaiserslauten. Men Söderstadion och klubben var alltid speciell för målvakten, som senare kom tillbaka för att vara målvaktstränare.

Nu när fansen ges en chans att komma tillbaka till arenan säger han att det inte är mycket kvar från hans tid mellan målstolparna, men att det ändå finns stora delar av arenan har stor betydelse för laget supportrar.

– Allt som är inom arenan är kultmärkt för supportrarna. De tycker nog att det är kul att komma dit en sista gång, för det är något magiskt att stå på den där planen.

Vad tycker du att supportrarna ska ta med sig från arenan?

– Jag tycker att man ska ta ett stycke gräsmatta och plantera i sin trädgård, om man har någon. Jag har lite av min gamla målgård från Kaiserslautern på min bakgård. Den köpte jag på en auktion där man kunde köpa en kvadratmeter gräsmatta till förmån för klubbens ungdomsverksamhet. Så gräs från Söderstadion skulle jag säga, som man planterar i trädgården eller i en blomkruka.

■ ■ ■

På lördag öppnas portarna till arenan igen, 503 dagar efter att Hammarby Fotboll höll arenan öppen till sent på natten för fansens skull.

Supportrarna får en sista möjlighet till ett avsked och även en chans att ta med sig precis det som önskas från arenan. Där bara fantasin sätter gränser.

Redan vid den sista matchen förra året plockades vissa delar av arenan ner, trots att klubben redan då flaggat för att det skulle ges tillfälle för fansen att ta med sig memorabilia.

– Folk plockade med sig vissa saker vid sista matchen, vilket egentligen inte var tillåtet. Det var enstaka platser som har rykte och nummerskyltar som har pillats bort.  Jag hoppas att sakerna klär något vardagsrum så att de kan njuta när det är dålig tv, säger Göran Rickmer, evenemangsansvarig hos Hammarby Fotboll.

Hammarby Fotboll ordnat med 30–40 personer som ska hjälpa fansen att plocka med sig de dem vill på ett sådant säkert sätt som möjligt. Men så länge det inte finns någon säkerhetsrisk får supportrarna härja fritt och ta precis vad de önskar.

Vad är det märkligaste ni har fått förfrågningar om?

– Det är alltifrån betongpelare som just nu håller upp taket eller delar av pissoaren som har fått uppleva mycket, säger Rickmer.

■ ■ ■

En utav de supportrar som ska till Söderstadion en sista gång på lördag är Katarina Ericsson, 18.

För henne blir dagen inte bara ett tillfälle att ta med sig en minnessak, utan också en chans att kunna säga farväl till det som hon själv beskriver som en plats där hon växt upp.

Hon började gå på Söderstadion när hon var riktigt liten, tillsammans med sin pappa. Så liten att hon inte minns de första matcherna.

SM-guldet, som laget tog när hon var fem år, minns hon. Det fick hon uppleva från sin pappas axlar när de tillsammans gick ut på planen för att fira.

– Jag såg på honom att han var den lyckligaste människan i världen just då, berättar hon.

En bänkrad på den södra läktaren, en utav läktarna som är i original sedan Söderstadion byggdes, är Katarina Ericssons mål på lördagens demoleringsdag.

– Jag kommer att gå på känsla. Men jag vill ha bänken där jag, pappa, min syster, pappas bästa kompis och hans son satt. Vi satt på den bänken så många säsonger. Så den vill jag ta hem och göra till en hatthylla, det vore roligt, säger hon.

Hon hoppas att bänken redan har börjat skruvas bort. Men hon tänker ta med sig verktygslådan och ta hjälp av sina kompisar för att kunna ta med sig den hem. Sen är det ett sista farväl av arenan som gäller. Tillsammans med sina Hammarbyvänner.

– Jag vet att det här stället kommer att tas bort helt. Det går liksom inte att beskriva, det är nästan som att ens bästa kompis försvinner. Jag brukar gå in dit ibland, men nu kommer jag inte kunna göra det igen.

– Det kommer att bli en tomhet, för det är en stor symbol för min barndom som försvinner.

ARTIKELN HANDLAR OM