Fotbollen i kaos – ett tydligt offer

avPatrik Brenning

Sjögren: Vi får inte glömma Les Ulis

Högst upp på fotbollens topp står miljonärerna och slåss om slantarna.

Längst ner i systemet ligger det första offret tyst.

Vi får inte glömma Les Ulis i det här.

Visst ser det hedervärt ut när spelarfacket Fifpro nu tar Fifa till domstol för att avskaffa transfersummorna. Det är svårt att protestera mot de avsikter de säger sig ha. Att garantera spelarnas rörelsefrihet, att se till att alla får sin lön, att jämna ut konkurrensen mellan klubbarna och att ta bort agenternas gigantiska ersättningar som dränerar fotbollen på pengar.

”Löser allt i ett rum under en vecka”

Problemet: Inget av Fifpros förslag säkerställer att just de effekterna kommer nås ifall övergångssummorna avskaffas. Eller som generalsekreteraren Theo van Seggelens svarade på fredagens presskonferens när frågan om ett avskaffande inte bara skulle höja lönerna och på så sätt ytterligare cementera systemet med att de rika vinner allt.

– Ingen säger att vi ska avskaffa systemet och sedan bara vänta och se. Det är absolut nödvändigt med ett paket med åtgärder som skyddar framtiden. Men jag är säker på att om du bara sätter dig med experter på de här områdena i ett rum i en vecka så kommer du ha de nödvändiga åtgärderna sen.

Då kan man ju fråga sig varför inte Fifpro satte sig med de experterna i ett rum i en vecka innan de skickade in stämningsansökan mot Fifa? För det hade de uppenbarligen inte gjort innan fredagens presskonferens.

Dagens transfersystem har enorma svagheter – inget snack om saken. Det gynnar de redan rika och det sätter spelarna i ibland svåra situationer där klubbarna har obalanserat mycket makt. Men det är knappast spelarna som är de största förlorarna.

En förändring Fifa faktiskt gjort och som också fått en positiv effekt är införandet av utbildningsbidrag. En regel som ska säkerställa att även de klubbar som uppfostrat spelaren får betalt när en jätteaffär senare genomförs.

Spelarna får alla miljarder

Som när 19-årige Anthony Martial såldes från Monaco till Manchester United för nästan en halv miljard kronor i somras. Då fick lilla CO Les Ulis rätt till 0,75 procent av övergångssumman i utbildningsbidrag. Nästan 3,5 miljoner kronor. Men visst borde det ha varit mer?

Samma Les Ulis utanför Paris har tidigare fostrat såväl Patrice Evra som Thierry Henry. Spelare som genom sina karriärer säkrat ekonomin för sina familjer i generationer och spelare som klubbarna senare i karriären tjänade miljoner och åter miljoner på.

För dem fick Les Ulis 350 000 kronor – tillsammans.

Fifpro erkänner att ett avskaffande av övergångssummorna i ett första skede troligen skulle leda till att alla pengar istället bara hamnar i de redan rika spelarnas fickor. När de väntat ut sina kontrakt får klubbarna inte en krona samtidigt som spelarna kan förhandla fritt med alla intressenter och pumpa upp sina löner.

Det skulle innebära att de rikaste klubbarna fritt kan välja mellan stjärnorna och plocka ihop sina superlag. Men det skulle väl de där experterna kunna lösa under den där veckan i det där rummet? Tills de hunnit träffas lovar Fifpro att spelarna i alla fall ska ”agera ansvarsfullt och solidariskt”. Vi ska helt enkelt lita på dem.

Knappast bättre

Thierry Henry återvände visserligen till Les Ulis och betalade för en konstgräsplan. Patrice Evra köpte nya träningströjor. Men det är knappast tillräckligt för att uppmuntra de små klubbarna att fortsätta investera tid och pengar för att utveckla fotbollsspelare och människor.

De får, om Fifpro får igenom sitt förslag, lita helt och fullt till att medel från alla hårt arbetande invånare i närområdet finansierar fotbollsträningen för de lokala spelarna. Samtidigt som de på toppen fortsätter att tjäna miljarder på småklubbarnas i de flesta fall ideella insatser.

Jag säger inte att Fifas övergångssystem är bra. Men jag kan inte se hur Fifpros skulle vara bättre.

Nu går de i krig med varandra: På ena sidan Fifa som sitter i knäet på storklubbarna och på andra Fifpro som företräder de redan professionella spelarna. Någonstans där emellan står Les Ulis – och alla andra småklubbar som gör mer för samhället än Fifa och Fifpro tillsammans – i kläm utan ens en röst i debatten.

ARTIKELN HANDLAR OM

Fifpro