Frändén: Tveksamt om det är goda nyheter för Sverige

Foto: TT
FOTBOLL

FLORENS. Italienarna strålar av harmoni inför matchen i Solna, men det vore lögn att påstå att de tycks taggade till tänderna.

Gian Piero Venturas trupp har plötsligt blivit det leende landslaget.

Det är tveksamt om det är goda nyheter för Sverige.

Sverige–Italien – superfakta 00:28

Det är två dagar till match och hos det italienska landslaget påminner stämningen mer om en klassåterträff än ett förestående leva eller dö-möte.

På väg ut till träningsanläggningen i Coverciano säger min taxichaufför, med en violett Fiorentina-vimpel på handskfacket, att hon har svårt att riktigt engagera sig i landslagets öde.

– De lyckas helt enkelt inte få mig att bli så särskilt känslosam, säger hon och rycker illustrativt på axlarna.

Turen har kommit till Daniele De Rossi och Giorgio Chiellini att möta medierna och det är idel leenden från pulpeten längst fram i aulan. Annat var det i kvalets slutskede efter matcherna mot Makedonien (1–1) och Albanien (1–0) påpekar en journalist.

”Vi hoppas få le...”

Daniele De Rossi justerar sina anletsdrag en aning till en något allvarligare min, och svarar:

– Det är klart att vi inte var så glada då. Vi hoppas få le också efter matchen mot Sverige, men nu gäller bara hårt jobb. Den där spänningen man behöver har inte kommit riktigt än, men det gör den säkert före match.

Efter några frågor om Sverige glider Giorgio Chiellinis presskonferens över på teman av mer inhemsk natur. Hur är läget i Juventus, hur mår egentligen Leonardo Bonucci och vad innebär det för italiensk fotboll att Andrea Pirlo lägger dobbskorna på hyllan?

Chiellini svarar uppriktigt och uttömmande och är rakt igenom älskvärd. Han är en av det här landslagets sista kulturbärare och axlar rollen på allvar. Ett resonemang om italiensk fotbolls defensiva tradition glider iväg till en rejäl skopa kritik mot 2010-talets offensiva globala trend.

– Det är ”il Guardiolismo” som har förstört försvarsspelet. När jag började spela som försvarare handlade det om markeringsspel, nu lär sig de unga inte det längre, de lär sig att kopiera spansk fotboll, säger Chiellini i ett sällsynt hårt utfall.

– Det här kommer att starta en jättedebatt, viskar en italiensk kollega i mitt öra.

Tappert men ensamt

Jag vet inte exakt vad det säger om Italien att man två dagar före årets viktigaste landskamp drar igång en debatt om Pep Guardiolas negativa inflytande på Serie A.

Att man är obrydd om Sverige? Att man helt enkelt bara är Italien?
Ska man tro Marco Verratti, som gav sin syn på saken i Paris häromdagen, gäller både ock:

– Vi måste vara oss själva och inte titta på motståndaren, matchen är för viktig för det. Vi måste tro på vår kapacitet och våra resurser. Vi vill inte gå på semester i maj, därför måste vi fokusera på oss själva. Vi är Italien, om vi gör två bra matcher har vi goda chanser att gå vidare.

Landets sportredaktioner har grävt desto djupare i historien i veckan och trollat fram intervjuer med Glenn Strömberg, Jesper Blomqvist och Thomas Ravelli i spalterna. Dessutom har Sky Italia rankat de sämsta svenskarna i Serie A genom tiderna (Marcus Allbäck och Martin Dahlin är på pallplats). Det är ett tappert, men ensamt, försök att jabba upp någon form av tävlingsstämning inför dubbelmötet.

Det finns en djupt rotad myt om att Italien spelar ganska oattraktiv fotboll, men alltid går långt i mästerskap ändå. Det är inte riktigt giltigt längre, men det stämmer att de i princip alltid tar sig till EM och VM. Tjugo år har gått sedan de var tvungna att kvala via playoff-spel senast och kanske vet italienarna helt enkelt inte riktigt hur de ska bete sig.
Väl på plats brukar gli azzurri blanda EM-finaler med att åka ut ur gruppspelet efter bleka matcher mot Slovakien.

Det har blivit allt svårare med åren att veta var Italien står internationellt, men det här leendet gör mig inte lugnare.

ARTIKELN HANDLAR OM