Bank: Viktigare än att spela är att vinna

Foto: Richard Heathcote / Getty Images Europe
FOTBOLL

LONDON. Vet hur du ska spela, hur du ska bygga, hur du ska bli omtyckt och respekterad.

Till slut kommer du ändå till en punkt där du måste veta hur du ska vinna.

Och titta, där står Antonio Conte dörrvakt.

Foto: IAN KINGTON / AFP
Conte.

Är man född med vitsvart blod i ådrorna så märks det. När Antonio Conte gav sin traditionella intervju inför semifinalsderbyt gav han de vanliga, artiga svaren på de stora frågorna.

Det var i marginalen han pratade på riktigt.

– Viktigare än att spela här är att vinna, sa han.

Juventus dna: Att vinna är inte det viktiga, det är det enda.

I Premier Leagues barndom var det revolutionerande att inte äta pommes frites och dricka bärs före matcherna (Arsène Wenger lärde dem det). 25 år senare har England kapat linan till kontinenten, medan fotbollen äntligen byggt broar på riktigt.

Juventinon Conte mot bielsistan Pochettino, i ligakamp och FA-cupsemi. Gegenpressing, taktiktavlor och rävspel, modern football’s coming home.

Runt Wembley kunde man sniffa lika mycket revolution som stekt-lök-rök, för Tottenhams del handlade det här om att ta ytterligare ett steg på den där resan som Mauricio Pochettino skickat ut dem på.

Kopierade draget från mötet i höstas

När han kom var Spurs en klubb som var tvåa i norra London, och mil efter överallt annars. De var en klubb som förlorade Chelsea-semifinaler med 5–1 och tappade symbolvärvningar (Willian) trots att de redan satt på motionscykeln på klubbanläggningen.

Pochettinos uppgift var att närma sig topp-fyra. Nu bygger han Bielsa-ungt, löpstarkt, frenetiskt och fantastiskt, och utmanar om ligatiteln.

På Wembley kopierade han draget från ligamötet i höstas, utmanade Chelseas 3-4-3 med samma system och vred upp reglagen till max.

Conte? Han satte Diego Costa och Eden Hazard på bänken.

För att det ena är viktigare än det andra, men också för att han valt en annan matchplan. Chelsea skickade upp tre fartspelare på topp, lät Spurs ha bollen, slog blindbollar mot bakytan så fort de fick chansen.

Viktigare än att spela är att vinna.

Efter tre minuter hade Pedro sprungit igenom, fälts av Alderweireld och fått frispark. 1–0. Målskytt: Willian, killen som hoppade av Spurs-cykeln.

Tottenhams resa rör sig lika mycket om identitet som spelidé eller kvalité. Det spelar liksom ingen roll att Chelsea vilar två startspelare, de kunde ändå ställa upp med spelare som vunnit VM och EM, Champions League och Europa League, Premier League, La Liga och Ligue 1, och kånkat hem cuppokaler i England, Spanien och Frankrike. Elva tunga internationella titlar, tolv ligatitlar i europeiska toppligor.

Det var en elva med totalt 35 tunga titlar i ryggen.

Det var skillnaden

Spurs hade Toby Alderweirelds enda ligatitel, som avbytare i Atleti 2014, att visa upp för världen. De vann FA-cupen senast 1991, sedan dess har Chelsea lyft pokalen sex gånger.

Det är inte oviktigt.

Här på Wembley spelade lagen med siamesiska uppställningar, 3-4-3 med två sittande mittfältare (Dembélé/Wanyama mot Kanté och Matic), med tvåvägsuppgifter för grundoffensiva spelare (Heung-Min Son mot Victor Moses) och tre spjutspetsar längst fram. Skillnaden, den som gjorde matchbilden, var att Spurs spelade med playmaker-egenskaperna hos Dele Alli och Christian Eriksen, medan Conte satsade helt och fullt på flygande fart.

Tottenham var överlägset, långa perioder. Dembélé vann fysiskt, Christian Eriksen var bäst på planen, Harry Kane och Dele Alli tandemterroriserade Chelseas mittbackar. De fick varsin briljant framspelning av Eriksen (Chelsea har haft det jobbigt med dansken den här säsongen), gjorde varsitt kvitteringsmål.

Men däremellan hade Heung-Min Son idiottacklat Victor Moses, och Chelsea gjort mål igen, efter en kontring igen.

Målskytt på straff: Willian, killen på cykeln.

Du kan bygga långsiktigt, få fram en armé av unga, inhemska talanger, värva rätt, träna rätt, äta rätt, spela rätt, knyta skorna rätt och lyssna på precis rätt sorts delfinpip för att slappna av om kvällarna  – men till slut gäller det ändå att ta det där sista steget som är så lätt att se, men så svårt att definiera.

Du måste bli någon som vinner.

Menade ni verkligen allvar, Spurs?

Tottenham har vunnit sju raka matcher i ligan, är obesegrat på White Hart Lane och har utan tvivel spelat Englands bästa fotboll de senaste månaderna. Men vunnit något har de inte gjort. I andra halvlek bytte Antonio Conte in sin a-uppställning; överstegrisen Diego Costa, ligans bäste spelare i Hazard, spelmotorn Cesc Fàbregas.

Korten på bordet, sista handen.

Menade ni verkligen allvar, Spurs?

Med en kvart kvar plockade Eden Hazard upp en andraboll efter hörna, en millisekunds tvekan i pressen räckte för att han skulle stoppa in bollen i bortre. Ett par minuter senare spelade Cesc fram Hazard, som spelade fram Matic till en av de kolossalaste krysskanoner den här arenan sett.

Mauricio Pochettino står här nere med händerna i rockfickorna, Antonio Conte semaforvinkar sönder sin kostym, bredvid mig sjunger en blå kurva ”cheerio” och att det bara finns ett lag i London. Det sista som händer i matchen är att Harry Kane skjuter en frispark som är på väg in i mål när bollen bestämmer sig för att vända och åka ut igen. 4–2, Chelsea ett steg närmare dubbeln.

Pochettinos lag spelar fin fotboll, med fina spelare, de är ute på en fin resa och gör en fantastiskt fin säsong.

Men du kommer alltid till en punkt där livet är svart eller vitt. Där det faktiskt är viktigare att vinna än att spela.

ARTIKELN HANDLAR OM