Mejla

Kristoffer Bergström

Håll era tassar borta, Milan och Juventus

  • Det sker just nu en en professionalisering av svensk ungdomsfotboll med utländska storlag, barnstjärnor som annonsplank och agenter som skuggar planerna med pengar för ögonen.

  • Men vem är idrotten till för när barnen förvandlas från huvudrollsinnehavare till konsumenter eller till och med produkter?

  • Det här är kampen om barnen.

Efter 150 år med vår halvknaggliga och helunderbara fotboll är det sista vi behöver ett gäng storklubbar som ska hjälpa oss med ungdomsverksamheten.

Håll tassarna borta, Juve, Milan och Espanyol.

Håll deras tassar borta, kommunerna.

För det första är det personligt.

Jag tyckte om när Gropptorp, Fjärås, Ränneslöv, Franke och Gantofta lästes upp på Fotbollsgalan. Dagens stjärnor rullade inte sina första bredsidor inför akademichefer och talangnissar, utan på samma sorts gropiga småplaner som alla andra. Jag blir glad av att känna att vi hänger ihop.

Men det är inget riktigt argument för att önska bort spanska och italienska stormakter ur svensk fotboll. Det kommer här:

Svensk föreningsidrott är något av det bräckligaste och mest förtjusande vi har. I sin finaste form är den klassutjämnande och uppmuntrar till umgänge utan konsumtion eller löner. Den lär oss empati, främjar folkhälsan och tränar oss i demokrati.

Ja.

De orden är inte för stora, de är exakta.

Nu driver Milan fotbollsskola i Nynäshamn. Espanyol har en förening i Nacka och Juventus söker ett svenskt hem för sin akademi. De ska blåsa in drömmar i små hoppfulla hjärnor, klä deras små överkroppar i färger man bara ser på tv.

Under en tunn hinna av fagra ord finns bara ett syfte med att exportera verksamheten. De vill tjäna pengar på våra barn. Detta genom att sprida sitt varumärke och kringgå regler om värvningsförbud på minderåriga. Det är noll procent altruism, hundra procent affärer.

Det gör oss till kunder. Intäktskällor.

Hjälpa samhället

Vi är redan en stark fotbollsnation utan den sortens inslag. Vi tronar på minnen från fornstora Grenolidar och den ljusnande Bennisonframtid är vår. Aldrig har landslagets eller de allsvenska klubbarnas stomme bestått av kids upplärda i storklubbar, privatdrillade löften med energikakor i väskan. De är fostrade småskaligt, i verksamheter som går runt på frivilligjobb, vars primära mål är att hjälpa sina samhällen.

Vår största seger är inte OS-guldet och VM-silvren, utan att 940 000 svenskar spelar fotboll och att många fler är involverade på andra vis, utan att bära dobbskor.

Trots storleken går inte rörelsen att ta för given. Ska varje ungdomsledare, dräkttvättare och korvkokare få betalt skenar medlemsavgifterna till nivåer som bara ett fåtal föräldrar klarar av. Då splittras barngrupperna, vilket inte bara är ledsamt för de utestängda, utan också rent kontraproduktivt för att utbilda framtida landslagsspelare. Alla kan receptet, viktigast är att behålla en bred bas och uppmuntra alla att ha en andrasport. Det är ingen slump att Kalla spelade basket och Zlatan kampsportade.

Foto: Stefan Jerrevång
I Nynäshamn har AC Milan blivit en av kommunens lockbeten i skolvalet.

Skolchefen i Nynäshamn tackar Milan för draghjälpen till deras fotbollslinje. Det fria skolvalet råder, köpmansspråket har sipprat in i vårt allra heligaste, alla behöver uspar och här flög deras in söderifrån.

Men vad är kostnaden?

Nej, inte de 1,3 miljoner som kommunen betalar årligen, de går säkerligen jämt upp med vad det hade kostat att driva utbildningen i egen regi, utan den egentliga notan?

Sipprar vidare

Den får vi fram först när vi räknar in mer långtgående effekter. Något händer med en ort där vissa men inte andra väljs ut, när de får vägen till framgång utstakad och helgens bortamatch blir ännu ett trappsteg mot stjärnorna. Det sker såklart redan, men de globala jättarnas intåg riskerar att öka klyftan mellan selekterad och oönskad.

Nästa steg är att färre vuxna lär ställa upp ideellt för vad som i förlängningen är en hedgefond. Den oviljan kan sippra vidare till de ej utvalda barnens lag och då är vi illa ute.

Ett samhälle ska inte signalera att fotboll är en karriärväg för spelare eller ledare. Det är i första, andra och tredje hand en fritidssyssla. Det är en försvinnande liten del som kommer bli avlönade spelare och av dem kommer en lika försvinnande liten del tjäna nog för att det kan anses befogat att investera så mycket tid på sin satsning. Det är ett lotteri med högre insatser men sämre utdelning än triss.

Foto: JONATHAN NÄCKSTRAND / BILDBYRÅN
Bild från en ungdomscup i fotboll i Enskede 2018.

Stockholms fotbollsförbund gör vad de kan för att stävja utvecklingen. De upplyser föräldrar och föreningar om risker med att frångå den svenska modellen och kommer att nagelfara att nykomlingarna verkligen har årsmöten och en medlemsvald ordförande. Misskötsel kan leda till att de inte får delta i seriespel eller cuper.

Det är bra men räcker inte.

Klubbarna styr sig själva

Det riktiga ställningstagandet måste komma från kommunerna. De väljer huruvida föreningen uppfyller Barnkonventionen, som blir lag vid årsskiftet. Om inte har de rätt att neka plantider och lok-stöd.

Anser Nacka att Espanyols etablering främjar föreningslivet eller är ett steg i fel riktning? Anser Juventus kommande hemkommun att fotbollen kommer bedrivas på ett sätt som är förenligt med konventionens inkluderande ord?

Om inte, gör något åt det. Verktyg finns. Privata företag kan köpa sina egna målburar.

Till klubbarna är det lönlöst att vädja, den globala fotbollsekonomin fungerar inte så, men hade jag ändå fått möjligheten skulle det låta så här.

Vill ni värva barn?

Vänta ett par år till de är ungdomar.

Vill ni ha fler fans?

Lira bättre boll, för fan.

Laddar Live Upplevelse

avKristoffer Bergström

ARTIKELN HANDLAR OM