Mejla

Simon Bank

”Lyssna, för h*****e” – äntligen lyssnar de

Publicerad:
Foto: Alessandra Tarantino / TT NYHETSBYRÅN

NICE. De har slagits för sina rättigheter, de har stridit i rätten, de har skrikit för att höras.

De hade till och med krigat sig till en poäng mot Japan.

Argentina förlorade mot England. Den som tror att de gav sig utan strid vet ingenting.

Alla matcher har sin historia.

När England möter Argentina brukar vi lyfta fram Falklandsöar, Diego, Michael Owens gambeta-mål och David Beckhams röda kort.

När England mötte Argentina i Le Havre fanns mer, så oerhört mycket mer.

Jag imponerades av argentinskornas defensiva organisation, även om det är ett begränsat lag så är det något annat än många av de andra utvecklingslagen i VM. 4-5-1, bra fysik, raka linjer. Bra skolning.

Att de blev manglade av England, som öser på via kanterna som många lag i detta VM och på Nikita Parris som utmanar och slår inlägg som ingen annan i detta VM, var väntat. Att Beth Mead störtade sig fram till en straff tidigt, eller att hon fick ett friläge strax före paus, följde manus.

35-årig tvillingmorsa

Att en 35-årig tvillingmorsa som jobbar som kassörska när hon inte spelar i regionalligan med Rosario Central skulle drömrädda både straff och friläge var något annat.

Eller kanske inte.

Det senaste halvåret har jag återkommit till berättandet om det som hänt i Argentina de senaste åren, om en bred, progressiv kvinnorörelse där fotbollen drivit på lika mycket som den åkt med, eftersom allt hänger ihop. Aborträtten, frigörelsen, situationen på arbetsmarknaden, juridiken, hbtq-rättigheter, en kvinnas möjlighet att spela fotboll.

I fjolårets Copa America slutade Argentina trea, och tog ett stort steg mot VM. När de skulle ta lagfoto inför matcherna poserade de som vanliga lag gör, med en märkbar skillnad:

Alla elva spelarna höll upp en hand bakom örat: ”Lyssna på oss nu, för h*****e”.

Gesten ledde till en tsunami av protester på sociala medier, under hashtaggen #EsLaHoraDeAlentarLas, #DetÄrDagsAttStöttaDem.

Det handlade inte om att applådera på läktare.

Använde fotomodeller i stället

Spelare som representerade sitt land var trötta på att knappt veta om de hade ett landslag, de hade fått nog av ersättningar på hundra kronor om dagen, de var förbannade på att deras landslag saknade twitter-konto, att tidningarna aldrig skrev, att förbundet använde fotomodeller när de skulle lansera damlandslagets tröja, eller att elitklubbarna inte ens gav sina spelare kontrakt som gav dem grundläggande anställningstrygghet, 90 år efter att mäns fotboll professionaliserats i Argentina. Inget spelarfack, inga försäkringar, inget stöd, hån från omvärlden.

Basta. Nog nu.

Macarena Sánchez – framgångsrik spelare i UAI Urquiza, engagerad feminist och förkämpe i HBTQ-frågor – bestämde sig för att stämma både sin klubb, inte för att få pengar, utan för att hon och hennes kollegor skulle ses som arbetare på sina jobb.

Och nu spelar de i VM, med ett förbund som krävt av alla elitklubbar att ge åtminstone en del av sina spelartrupper kontrakt snarare än licenser. Hemma i Argentina får skolbarn ledigt för att se deras VM-matcher – och de inledde turneringen med att ta poäng av VM-finalisterna Japan. Spelarna grät av glädje efter slutsignalen, det var lätt att förstå varför.

Foto: Alessandra Tarantino / TT NYHETSBYRÅN

I en timme höll de tätt mot England, mycket tack vare turneringens bästa målvaktsinsats av Vanina Correa, en 35-årig, lönearbetande tvillingmamma som Ravelli-räddade en straff, fotparaderade ett friläge och tokräddade ett Nikita Parris-skott utifrån.

England vräkte på, Argentina fick knappt ihop 20 passningar på offensiv planhalva på 90 minuters spel, och efter en timme föll muren.

Beth Meade (igen) rann runt på vänsterkanten och spelade fram Jodie Taylor till öppet mål och 1–0. England visade varför de räknas till favoriterna i den här turneringen, mot ett sämre organiserat lag hade de vunnit med 7–0. Men de gjorde inte det, och jag tror att det handlade om något så enkelt som att de faktiskt mötte ett gäng spelare som var besjälade av en större sak än bara en fotbollsmatch.

Nu lyssnar de

Tidigare i år publicerades en antologi, Pelota de Papel 3 (en boll av papper), där flickor och kvinnor skriver om sitt liv med fotboll. Ett av kapitlen har skrivits av Juliana Román Lozano, en kvinna som sammanfattar damfotbollsvärlden med sin livshistoria. Román Lozano växte upp i Sverige, och förälskade sig i fotboll. Sedan flyttade familjen tillbaka till Sydamerika och Juliana förstod att livet inte är så okomplicerat, att fotbollen inte är så enkel. Men hon har kämpat på, spelat på, byggt fotbollsskolor och utbildat unga flickor i konsten att tvåfotsdribbla och stå för sin rätt.

Det arbetet vinns inte med en tapper förlust mot England, men det blir sannerligen inte svårare av det heller.

Argentina stred mot England, de förlorade med 1–0, men väldigt många hemma i Sydamerika lyssnar på dem nu. I förordet till den där antologin har Claudio Piñeiro, en av Argentinas främsta deckarförfattare, skrivit en mening som sammanfattar det som händer när en liten grupp människor tvingar världen att både se och lyssna:

Todo conmueve, todo ilumina, skriver hon. Allt rör sig, allt blir upplyst.

Laddar Matchöversikt

avSimon Bank

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM