Bank: Kan dröja länge innan nästa chans

LYON. De tog sig över ett tyskt berg, de kroknade på en orange kulle, och i det här mörkret vet jag inte vad som är tyngst.

Att Sverige hade chansen?

Att det kan dröja länge innan vi får den igen?

Tio minuter.

Det står inte i några historieböcker, det finns inte tatuerat på några underarmar, men i tio minuter har Sverige varit världsmästare i fotboll.

Vi var det i fem minuter 1958, mellan Nils Liedholms 1–0-mål mot Brasilien och Vavás kvittering. Vi var det i fem minuter 2003, mellan Hanna Ljungbergs 1–0 och Maren Meinerts 1–1-mål.

Tio minuter är mer än vad de flesta får – det finns bara tre länder i världen som varit i final på både herr- och damsidan – så man måste vårda de chanser man får, de ögonblick och somrar då drömmen långsamt tar form framför ögonen.

Och här var vi nu, i en lejonkula i Lyon med orange lejoninnor på andra sidan, mitt i en fotbollsvärld som vuxit tio storlekar de senaste veckorna. Två steg från paradise.

Kontrollerat och klokt

Det kommer bli allt svårare att ta sig hit igen, det gällde att ta chansen här och nu och jag gjorde mig inga som helst illusioner om hur det skulle gå till.

Sverige är inte USA, inte Frankrike, inte England. När Caroline Seger tog med sig sitt lag in här visste hon det, när Peter Gerhardsson drog upp sina linjer inför den här semifinalen var han fullt medveten om det.

Och sedan gick de ut och spelade utifrån den insikten.

Holland fick ha bollen (de hade den mindre än förväntat, längre från mål än jag trott), Sverige skötte sitt och gjorde det väldigt bra. 4-4-1-1 med Kosovare Asllani bakom Stina Blackstenius, kompakt försvarsspel och forwardsfarten som vapen framåt. USA–England var det inte, men det var kontrollerat klok fotboll.

Nathalie Björn bort ur tänkta startelvan strax före avspark? Inga problem, då får väl Elin Rubensson komma in och vara bäst på planen istället.

D e t är Sverige. Tryggheten, ordningen, metoden.

Holland hade ett passningsspel utan passningar, Sverige hade ett rakt spel som gav en behaglig matchbild och ett Stina Blackstenius ett öppet läge (som van Veenendaal räddade).

Bra match var det inte. Bra genomfört var det.

Såg lovande ut

Caroline Seger gav bort boll lite för ofta, Viv Miedema skrämdes lite då och då, men i det stora hela såg det lovande ut. Asllani gjorde en ny match där hon var 90 procent maratonlöpare och tio procent geni, Blackstenius och Jakobsson fick sina öppningar, och Magdalena Eriksson och Hanna Glas hade övertag på Lineth Beerensteyn och Lieke Martens (tåskadad och utbytt i paus).

Vi var 48 000 och en nederländskt blåssektion här, och ju längre matchen led, ju mer bäddades det för en lång match.

Sverige slutade hota i sitt djupledsspel, Sofia Jakobsson försvann ur matchen, Rubensson tvingades kliva av vilket tippade över balansen åt Hollands håll. Van de Sanden kom in till slut, på sin egen hemmaplan, hon vevade med armarna åt publiken, vräkte på med sin fullblodsfart.

Sverige var inte dåligt, de var bara inte särskilt bra längre.

Kosovare Asllani klev upp närmare Blackstenius, men effekten var liten. Gerhardsson gjorde sina byten, men utan resultat.

Sverige fick hoppas på ett Ögonblick, men det hade visst kommit och gått. En fullkomligt heroisk Nilla Fischer som plockade upp en andraboll efter en hörna, skottet mot bortre hörnet, Dar van Veenendal som sträckte ut 180 centimeter och en nagel och styrde bollen i stolpens insida.

Mindre mål i damfotboll? De borde ju för guds skull göra dem lite, lite större.

Besatt av Cruijff

Holland missade sin chans när Hedvig Lindahl gjorde en lika imponerande räddning på en Miedema-nick, men de kan glömma det, för de fick en till.

Efter sexton års väntan, efter 90 minuter av välorganiserad 0–0-fotboll, efter ett sensationellt svenskt VM, efter en banbrytande seger mot Tyskland, efter oerhörda insatser av Kosovare Asllani och Nilla Fischer…

Efter nio minuters förlängning fick Hollands nummer fjorton bollen efter två klappklapp-passningar.

Jackie Groenen har burit det numret i tio år, hon gör det för att hon är besatt av Johan Cruijff, och när chansen kom borrade hon in 1–0 i Hedvig Lindahls högra hörn.

Tiden tog slut, Kosovare Asllanis knä vek sig efter en av hundra cyniska tacklingar, det är natt i Lyon och ett beundransvärt svenskt landslag står och sörjer i en blå ring mitt i allt orange. Sår ska slickas, ryggar ska rätas, det ska spelas om ett brons i Nice.

Sverige har varit världsmästare i tio minuter. De kommer inte att bli det nu.

Laddar Matchöversikt

avSimon Bank