Framgång kan smitta

FOTBOLL

PEKING. Det var hårt och brett och ondsint, fast alldeles varmt.

Ett medaljregn.

Emma Johansson kom genom det – med början på något stort.

På sin alldeles egna hemsida har Emma Johansson svarat på ett gäng korta frågor. Som man gör på sin alldeles egna hemsida.

En av dem:

– Skulle du vilja vara känd?

Emmas svar:

– No.

Och då kan man ju tycka att det här var alldeles förbannat dumt gjort.

Ge sig ut i ett väder som gjort för att sitta inne och dricka calvados, lösa korsord, bära tofflor och mata en öppen eld – och cykla sig rakt in i ansiktet på hela världen.

Det är sånt som känns, det är sånt som gör en 25-åring från Västernorrland älskad och beundrad och… känd.

Jag skriver det här med kläder som har drunknat i ett åskregn som aldrig vill sluta, men de får en vacker begravning. De var i Peking när en hårding tog silver, Sveriges första OS-medalj i Kina, den första en svensk damcyklist någonsin vunnit.

Här är vad jag visste om Emma i förrgår:

?Hon är från Sollefteå.

?Hon gjorde ett lysande linjelopp på VM i fjol.

?Hon syntes en del i Thüringen runt i sommar.

Efter att ha följt med henne mellan Yongdingmen och Juyongguan känns det som om jag vet allt om henne.

Gjorde om loppet – fast bättre

Vi fick ju se modet hon skaffat sig under dagarna och månaderna på sin mountainbike. Vi fick se hårdheten hon samlat på sig under åren som proffs ute i Europa. Vi såg helt säkert intelligensen hon lärt sig i de taktiska universitet som heter Giro d’Italia Femminile och Tour de France Feminine.

Det var 126 kilometer i en tvättmaskin.

Ut kom en ren världsstjärna.

Emma Johansson gjorde om loppet från Stuttgart i höstas, bara bättre. Hon var anonym och inbäddad i huvudklungan så länge som den bara stördes av oseriösa, ofarliga ryck. När det behövdes, på väg upp mot kinesiska muren ett par mil från mål, tog hon och Susanne Ljungskog ansvar. De drev på, drog, hämtade in och formade loppet.

Hon tänkte rätt

Ljungskog var 26 och 27 år när hon vann VM, nu fick hon skicka iväg 24-åriga Emma Johansson när italienskan Tatiana Guderzo spelade ut vad hon hade.

Christiane Soeder drog, danskan Linda Villumsen och walesiskan Nicole Cooke följde med – och Emma hade benen som behövdes.

Världsettan Marianne Vos hade det inte. Judith Arndt hade bränt för mycket, för tidigt. 

Emma Johansson hade tänkt rätt, cyklat rätt, fått rätt stöd av Ljungskog. Det var ett så fint upplagt lopp att jag nästan inte brydde mig om att Cooke till slut fick ordning på cykeln och smet förbi.

Silver. Silverregn. Medaljregn.

Inofficiella världsrankingen Cycling Quotient hade Emma Johansson som 28:a i fjol. Efter silvret rankas hon som världens nionde bästa damcyklist.

Det kommer mer från Emma. Hon är en av de yngsta i världseliten och allround nog för att slåss om titlar härifrån till London-OS. Hon har bara börjat.

Och OS har bara börjat för Sverige.

Pekade åt rätt håll

Det finns ju en sanning i alla OS. Den säger att framgångar smittar av sig, motgångar också, och att det är viktigt för en hel trupp att det går bra i början.

I Sydney hann jag knappt sätta mig i simhallen innan Anna-Karin Kammerling hade säkrat ett brons åt lagkappslaget på 4x100 meter fritt. Det var OS andra dag, stämningen lyfte i OS-byn och sjönk aldrig. Sverige gjorde sitt bästa OS i modern tid.

I Aten fick vi vänta längre än en transa på ett kd-konvent. Det var fjärdeplatser och femteplatser och platser jag aldrig varit på vare sig förr eller senare, tills två seglare tog brons på den tionde dagen.

Det blev, till slut, ett OS som räddades av fantastiska friidrottare men som annars var väldigt svagt.

Vart Sveriges Peking-OS är på väg vet vi inte än, inte mer än att en norrländsk kändis som heter Emma Johansson öppnade dörren i går och pekade åt rätt håll.

Ut i regnet.

ARTIKELN HANDLAR OM