Bank: Problemet igår var inte spelarna – det var spelsättet

Foto: Foto: Andreas Bardell
Tung dag på jobbet.
FOTBOLL

Det står 2–0 i historieböckerna, sa Erik Hamrén. Jo, men ärligt talat är jag mer orolig för framtiden.

En svag kväll är inget problem.

En svag idé är ett stort problem.

Just som den ukrainske domaren blåst av första halvlek lät jag blicken svepa ett extra varv över Sveriges anfallsspelare.

Johan Elmander blåste ut luft, kastade bak huvudet och himlade med ögonen. Zlatan Ibrahimovic fick tag på bollen och sparkade iväg den halvvägs till Trelleborg.

Sverige ledde sin kvalpremiär med 1–0 och hade inte släppt till ett enda avslut mot Andreas Isaksson. Ändå osade det av frustration och irritation, och det anmärkningsvärda var inte gesterna.

Det anmärkningsvärda var hur lätt det var att förstå dem.

Kazakstan kom till Malmö och var… Kazakstan. De var varken bättre eller sämre än vi kunde se att de var mot Irland. Välorganiserade i ett 4-1-4-1, en lågt spelande backlinje med Anatolij Bogdanov som sköld med markeringsansvar framför mittbackarna. När de vann boll var de duktiga och kloka, utan att någonsin hota särskilt mycket.

De stod där de stod. Det var upp till Sverige att göra något åt det, och efter 90 minuters krampaktigt krängande kamp räknade vi in en seger, två mål och tre poäng.

Bra så? Bra så.

Bra så?! Nej, inte så bra.

Alla visste att de skulle kölhalas

Sverige gjorde inte det där jobbet som skulle göras, och efteråt pratades det om spelare som ”inte kommit upp i nivå”, om ”tekniska fel” och ”bolltapp”. Publiken buade och visslade (om ni hörde ett muller så var det när en sektion sjöng ”Framåt Sverige, heja de Gula!” och MFF-hövdingen Eric Persson dog igen, för första gången ­sedan 1984) – det var uppenbart att alla fjorton spelarna skulle kritiseras och kölhalas för en usel insats.

Jag hade så gärna hoppat ombord på den vagnen, för den bär till en massa enkla slutsatser och små problem. Då kan vi peka på detaljer som löser sig auto­matiskt under ett långt kvalspel.

Det är bara det att jag inte håller med.

Går jag igenom spelare för spelare i det svenska laget i går så ser jag förstås tek­niska missar och låg kvalité i enskilda situationer, men den ende spelare som inte var i när­heten av att göra det man kan förvänta sig var Johan Elmander (bollen hatade honom i går, Johan sa själv att det var ”den sämsta match han gjort”).

Men att Ola Toivonen rationaliserar bort sig själv därute på kanten? Att Pontus Wernbloom spelar i sidled och hemåt och aldrig kommer i djupled? Att en överambitiös Zlatan Ibrahimovic vandrar hem på egen planhalva när bollen aldrig kommer?

Inget av det är vare sig ologiskt eller överraskande.

Kazakstan spelade lågt och intelligent, och i den sortens matcher ser nycklarna alltid likadana ut. Det gäller att hitta korta djupledslöpningar från mittfältet, överraskningsmoment och numerära överlägen högt upp, utmana och vinna en-mot-en, ha många spelare i straffområdet när inlägg kommer och – för Sveriges del – att se till att Zlatan Ibrahimovic får bollen så nära mål som möjligt.

Sverige bockade inte av en enda punkt på den listan igår.

Huvudproblemet var spelsättet

Det var en skön fotbollskväll, sensommarvarm och blöt på det där sättet som gör det lätt att springa.

Och Sverige sprang. Åt många olika håll.

Efter fem lovande inledningsminuter såg det ofta ut så här: Toivonen eller Ibrahimovic mötte djupt, djupt, djupt för att få bollen. Johan Elmander drog iväg i sidleds- och diagonalrusher, medan en spets stod kvar centralt.

Sveriges tre anfallsspelare befann sig 30–40 meter ifrån ­varandra. Det är svårt att hitta ­hotande kombinationer då.

Det är klart att det fanns enskildheter som var bra, men de var just enskildheter. Sebastian Larsson var aggressiv och konkret före paus, Zlatan Ibrahimovic låg bakom båda Sveriges mål med inspel från kanterna, jag tyckte Andreas Granqvists uppspel var mer än okej, och vi ska inte glömma Rasmus Elms riktigt fina volleyträff vid 1–0-målet.

Men om vi ska dra lärdomar av 2–0 mot Kazakstan – och det måste vi – så ska de gå längre än att betygsätta individuella spelare.

Sveriges huvudproblem i går var ett spelsätt som gjorde dem baktunga. Lustig och Safari hade svårt att komma fram, Elm och Wernbloom (som är en urstark box- och djupledsspelare) gick djupt för att bygga spel, Zlatan Ibrahimovic gav sig iväg på meningslösa hemåtvandringar för att hjälpa till.

Publiken fick med sig tre poäng

De första vettiga ambitionerna i djupled, framåt, kom när Anders Svensson och Emir Bajrami byttes in. Det handlar förstås inte om att de är mycket bättre spelare, utan att de är en annan sorts spelare. Strategen Svensson vann meter genom att hitta stick mot Zlatans fötter, dribblaren Bajrami pressade Kazakstan genom att utmana på sin kant.

Till slut bredsidade Marcus Berg in det där dödande 2–0-målet. Regnet gav med sig, publiken fick tre poäng med sig hem och Sverige hade trots allt tagit ett första steg i riktning mot VM.

Det kunde varit mycket värre. Det måste bli mycket bättre.

avSimon Bank

ARTIKELN HANDLAR OM