Bank: Zlatan är inte den han har varit – i Barça märks han för lite

FOTBOLL

BARCELONA. Världens största klubb ville bli större och satsade stort. I natt var de äntligen framme.

Vid La Masia, vid Messi, vid Mästerskapet.

När FC Barcelona såg sig om var de tillbaka precis där de började.

Jag vet inte vad som är sötast.

Eric Abidals små döttrar, Lionel Messis charmiga lilla leende, Andreas Iniestas hela varelse, Piqués världsledarroll, familjerna på läktarna, Bojan Krkics pojkbandsansikte, Pep Guardiolas Coldplay-mimande eller alltihop tillsammans.

Barcelona firar ligaguld, och de röjer som de spelar. Det är familjärt, varmt, kontrollerat och konstnärligt.

Piqué – lagkaptenen utan att vara lagkapten – håller tal inför 90 000 och när han är klar mässar han fram en ramsa för den långe grabben längst bak:

– E-Zlatan Ibra-hiim-ovic, E-Zlatan Ibra-hiim-ovic...

– Pique, fuck you! skojar den långe.

Zlatan Ibrahimovics leende smälter kontinenter, men han är ingen söt dansbandsmedlem. Hans konst är inte av den sorten, inte hans humor eller hans personlighet heller.

Nu firar Barcelona en historisk ligatitel, Ibrahimovic är mästare för åttonde gången på nio år (om vi räknar Juventus Moggiopoli-titlar).

Han är nummer ett igen.

Men för första gången är han det inte som nummer ett.

Alternativet på bänken

Zlatan är inte Barcelonas största stjärna, det är Leo Messi. Och när Pep Guardiola tog ut startelvan till matchen som skulle avgöra en hel säsong så hade han inte plats för en stor, fysisk nummer nio. Han köpte Ibrahimovic för att ha ett alternativ mot lågt spelande försvar, men när han skulle möta Spaniens vassaste defensivcoach så satte han det alternativet på bänken.

På planen satte han tre små knattar från akademin La Masia: Bojan Krkic, Leo Messi, Pedro Rodriguez. Barcelona tänkte teknik-trippa över Real Valladolid, men de började med att spela sin sämsta kvart för säsongen.

Valladolid kom med 5–2–3 och Diego Costa som enda offensiva måltavla, men mot ett Barcelona utan en enda passningsspelare på mittfältet kunde de stressa fram två riktigt bra chanser innan Barça haft en enda.

Det hade kunnat bli lite otäckt. Keita och Yaya Touré började skjuta från distans, Valdés var ett vrak, Messi syntes inte till, Valladolid höll nollan utan problem och målvakten Jacobo maskade så oerhört att en del av hans insparkar i första halvlek ännu inte var slagna vid denna upplagas pressläggning.

Det krävdes en halvtimme och ett billigt självmål av baskbacken Luis Prieto för att Barça skulle bli ett tryggt och lyckligt Barça, och sen var den här ligan avgjord.

Pedrito tunnlade in 2–0, Yaya Touré bjöd Messi på 3–0, Messi slalomåkte in med 4–0. Real Madrid förlorade ligan i två förlustmatcher mot Barcelona, i går var de bara närvarande som hånmål för Camp Nous segersånger. Samuel Eto’os gamla praktnummer började rulla in från läktarna direkt efter Messis 3–0.

– Madrid, cabrón, saluda al campeon! Madrid, skithögar, hylla mästarna!

FC Barcelona har hittat hem, de vann ligan utan Xavi och Iniesta men med sitt gamla spel, och Camp Nou vibrerar av lycka.

90 000 hoppar, vågorna känns genom betongen, och det händer inte så ofta här. Prisceremonin är så plastigt tillrättalagd att det gör ont, men det är en fin fest ändå.

Hoppas han stannar

Leo Messi tangerar Ronaldos gamla målrekord, och står som en vuxen liten man när han talar till oss efteråt. Han har mognat i år. Piqué är en gigant bland giganter. Publiken får hylla vaktmästarna, planskötarna, skoputsarna och killarna som putsar skoputsarnas skor (Tommy Söderberg hade älskat det). Pep Guardiola ser oss i ögonen och önskar trevlig semester, innan kalaset flyttar vidare ut på Plaça Catalunya.

Familjen Barça strålar av lättad lycka. De har förtjänat det, för sin skönhet, sin övertygelse och sitt sätt att vinna matcher snyggare än något annat lag. Jag tycker om alla lag som valt en linje och följer den hela vägen, och linjen som Johan Cruijff dragit genom Barcelona bygger på världens vackraste fotboll.

Och Zlatan Ibrahimovic?

Var är hans plats mitt i allt det här?

Han har gjort sexton mål under sin första säsong, det är bra gjort, men han är inte den han varit i sina tidigare klubbar. I Malmö, Ajax, Juventus och Inter var han Stjärnan. Han var den som satte Del Piero på bänken i Turin, den som bar Inter på sina axlar. I Barcelona har han avgjort för sällan, märkts för lite. Han kostade 700 miljoner, men har inte varit en 700 miljoner-spelare.

Nu är han ett alternativ, en kraft som Pep Guardiola fortfarande inte fått ut allt av. Om han vill vara kvar kommer han att få vara det, men utan några garantier. Vi kan få en sommar då Mino Raiola försöker provocera fram tydliga svar från Pep och klubben, men han kommer inte att få dem.

Och vad gör han då?

Jag hoppas att han stannar, för det finns väldigt få klubbar i världen som kan ta honom så långt som den här.

Dessutom finns det något rörande i publikens relation till honom här. När han värmde upp med en halvtimma kvar mässade de hans namn, precis som de gjorde i Villarreal när resten av världen ifrågasatt honom. Det är som att se en vattenkammad skolklass kasta kärlek över klassrummets ende rebell, för att de vill att han ska vara en av dem.

Zlatan Ibrahimovic var färdig med Malmö, färdig med Ajax, färdig med Juventus och färdig med Inter.

Men han är inte färdig med Barcelona, inte än.

ARTIKELN HANDLAR OM