Bank: De får skylla sig själva som inte vann

Foto: KRISTER ANDERSSON / BILDBYRÅN
FOTBOLL

Halmstad tog matchen, Djurgården tog poängen.

HBK får skylla sig själva som inte vann.

Att de förlorade kan de skylla på väldigt mycket annat.

Then after the show, it’s the after party.

Efter en förlorad fotbollsfest i Malmö landade Djurgården halvannan timme norrut. Dags att fortsätta med fartfotbollen och fylla på med lite poäng i ladorna.

Det gick sämre med det ena, bättre med det andra.

Första halvlek var en väldigt typisk allsvensk match, som det väldigt ofta ser ut i den där skärningspunkten mellan självmedvetet begränsad fotboll och lite större ambitioner.

Det finns mycket som är fint med Bollklubben så här i återvändarvändan, med 99:or som spelar startfotboll, med Ivo Pekalski tillbaka, med kantfart och en norsk B-Boman som gör en massa nytta längst fram.

Här finns spelare som kommer att bli bra, men också en tränare som väldigt sällan rusar längre i tanken än till nästa spelsekvens. Janne Jönsson överraskade lite med att dumpa sitt 4-4-2 mot AFC senast, men tog ett steg tillbaka mot Dif.

Och det gjorde han väl rätt i.

Trollerilåda av tricks

Fotbollsmetodiken i HBK är inget man skriver skimrande sonetter om, den är vad det är, men de var både smartare och spetsigare än Djurgården med sina snygga, sexiga stjärnvärvningar. Kim, Kevin, Kerim – vilket pojkband hade inte varit stolt över den namnsättningen? På andra sidan stod ett innermittfält med Ivo Pekalski, vars pappa var stjärna i polska postpunk-bandet Aurora.

Och här blev det i ärlighetens namn mer postpunk än harmoni.

Djurgården hade flera moment i sitt spel, men väldigt få som var lyckade. De rullade i backlinjen, hade Kim Källström (sidledspendlande) och Kevin Walker som sittande mittfältare, men fastnade i ett långsamt spelbygge som saknade udd.

När Walker eller, framför allt, Källström vänt upp sökte de mötande fötter från Magnus Eriksson, Othman El Kabir eller Kerim Mrabti, men i led två hände sällan något alls.

De sölade bort sina egna ytor, valde bort det direkta spelet – det dröjde 40 minuter innan Källström direktspelat mot Gustav Engvall, som slet fint men övergivet – istället blev det felvänd fotboll utan fart, som gjorde det lätt för HBK att samla sig och försvara.

Och detta gjorde Halmstad mycket bra.

De vann andrabollskampen, och framåt hade de mycket mer än bara den enkla bollen mot en isolerad Alexander Ruud Tveter. HBK var tryggt i sitt 4-4-2, hade en högerkant där Nikolai Alho stundtals lekte med Elliot Käck och en vänsterkant med Super-Sead Haksabanovics hela trollerilåda av tricks.

Kunde fått straff

De fick en handfull finfina frisparkslägen, kunde fått en straff, ordnade kaossituationer och distansskott mot Andreas Isaksson.

Djurgården blev marginellt bättre i andra halvlek, vilket gjorde matchen mindre underhållande.

Vi har sett ganska många sådana här matcher i allsvenskan nu, med lag som vill en del men kan lite för lite och lag som spelar utifrån sina begränsningar. När Djurgården hamnade rätt i både aggressivitet och organisation (det är ofta lättare när man tvingas till det av nödvändighet) i fotbollspartyt i Malmö, här var det upp till dem att hitta nycklar, och då stod de där och letade håglöst i både inner- och ytterfickor. HBK bara tjuvkopplade och gjorde sitt, och imponerade med sin metod.

De spelade sig fram till en-mot-en-lägen på kanterna, de krigade sig fram till ett gäng frisparkar i bra lägen, och var bara ett par grams straffområdeskvalité – det är ju inte bara otur – ifrån att koppla strupgrepp om tre poäng.

Stort steg framåt

Ju längre matchen pågick, ju tröttare benen blev, desto fler öppna lägen fick vi. Djurgården fick byta ut både Jonas Olsson och Kerim Mrabti (låt oss hoppas att det gick bättre än det såg ut), men blev vassare framåt när Aliou Badji gjorde Engvall sällskap runt straffområdet. HBK fick vänta längre mellan anfallen, men hade matchens bästa chans när Gabriel Gudmundsson, 17, högg mot Isaksson i slutminuterna.

Det såg ut som ett stort steg framåt för Halmstad, men just som de skulle ta det där steget över tröskeln ramlade de.

Eller, det var ju Aliou Badji som föll.

Extremt tveksam straff

I sitt tredje miniinhopp sedan han lockades till Sverige från Senegal gav han Djurgården ett offensivt alternativ bredvid Engvall, och det var ingen slump att det var han som ramlade sig till en sen och, utan reprisgranskningsbevis, extremt tveksamt dömd straff. En sen, tung käftsmäll för ett lag som gjorde så mycket rätt, så länge.

Magnus Eriksson satte en straff mot Malmö, till ingen nytta alls, nu gjorde han om det för tre tunga poäng.

Det buas på Örjans Vall nu, Halmstad vet att de spelade ihop poäng men fick noll med sig.

De där vinsterna kanske kommer en annan, sämre dag. De gjorde ju just det för Djurgården.

ARTIKELN HANDLAR OM