Bank: Något har skrämt bort allt och alla

Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN
FOTBOLL

Inget ont om Örgryte, inget ont om en rådgivarroll, inget ont om en bottenstrid i superettan.

Men.

Varför blev Erik Hamrén plötsligt sist vald av alla på skolgården?

Den där pressbilden, med det obekväma dubbelhandslaget… det är svårt att sluta titta på den, är det inte?

En sportansvarig, en ordförande, och så en före detta förbundskapten i mitten, med ett stadigt armbandsur synligt om ena handleden. Man blir kremlologisk inför den där bilden, de besvärade snarare än optimistiska minerna, själva handslaget i sig.

– Klubben har så klart en stor plats i mitt hjärta, säger Erik Hamrén.

Jo, det råder inga tvivel om det. Dessutom är det ett väldigt stort hjärta, det där. Men det är inte samma sak som när Torbjörn Nilsson kommer till Kamratgården från pensionen, för att se till att Blåvitt blir blåvita igen. Det här är en av Sveriges mest meriterade tränare som efter femton månaders arbetslöshet – där han sagt sig vara ”väldigt sugen” på att jobba med fotboll – går in som bollplank i en svajande klassikerklubb på superettans nedre halva.

Inte ens en tummetott.

Inte mycket mer än ett hjärta

Det är så klart inte nivån i sig som är det intressanta här. Det finns inget fel i att börja om en trappa ner, om det är ett projekt som är intressant, om det finns utsikter att forma något med två kompetenta händer, om det skymtar något genuint intressant bortom nästa krök.

Men här står Erik Hamrén utan allt det, med inte mycket mer än hjärtat.

Hur blev det så? Jag tycker att det är intressantare att fråga sig det än att diskutera Hamrén själv.

För åtta år sedan tog en välmeriterad, uppskattad tränare över Sveriges landslag. Han kom dit med en närmast unik bakgrund för att vara svensk, han hade samlat titlar i både Danmark och Norge och stack ut i en tränarkår som traditionellt haft väldigt svårt att lyckas utanför landets gränser.

Något skrämde bort alla

Därpå följde sju år som ansvarig för landslaget, två EM-slutspel, under en historisk epok som präglades av att han var ledare för Sveriges genom tiderna störste fotbollsspelare.

Han blev naturligtvis inte en sämre fotbollsledare av de erfarenheterna, men han blev definitivt en sämre produkt på tränarmarknaden. Sedan en trött, känslosam Hamrén satt vid ett podium på den franska atlantkusten och förbundskaptenstackade för sig har ett dussin tränarbyten ägt rum i allsvenskan – utan att hans namn nämnts som het kandidat en enda gång. En självbiografi skulle kommit ut under 2017, men det är fortfarande mystiskt tyst om den där boken.

Foto: JOHANNA LUNDBERG / BILDBYRÅN
Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN

Det är som om något avgörande avslöjades om honom under de där åren, något som skrämt bort allt och alla.

Och visst, det fanns väldigt, väldigt mycket jag hade svårt för under Hamrén-eran. Det är ingen hemlighet. Den extrema känsligheten (om någon i Stenhamreskolans årskurs sex råkade andas kritik i skoltidningen om ett för sent spelarbyte i någon landskamp så tog Hamrén det personligt) var problematisk, dragen av populism och avsaknaden av röd tråd var en annan sak.

Han ses som en chansning

Han tog över och höll spattiga föreläsningar om ”Hamréns hus”, arbetsmetoden som handlade om grunden för allt var ATTITYDEN. Shajning, teamwork, positiva energier… ni vet allt det där.

I remember house when house respected house, som de postmoderna klubbkidsen brukade nynna.

De landslagsspelare jag pratat med fnissar lite åt hans fixering vid fettprocent och diet, skakar på huvudet åt hans mediekrig – men många av dem landar väl ändå i att han väl någonstans ändå var en rätt okej fotbollstränare.

Han hade Sveriges finaste jobb i sju år. Trots allt.

Om jag ska gissa lite, en gissning baserad på samtal med människor som har en del insikt i svensk klubbfotboll, så tror jag att Erik Hamrén ses som en chansning.

Det är anmärkningsvärt

Publikt hamnade han i landslagstumlaren, och kom ut med skrynklig halsduk och en pajasstämpel i många läger. Han blev den sorts tränare som skulle få det väldigt opinionsjobbigt efter tre tidiga förlustmatcher. Dessutom har han ingen stadig grund att stå på i just svensk fotboll (undantaget i den klubb där han nu står och skakar två tränarhänder samtidigt).

Jag tror ju att han i mångt och mycket är bättre lämpad för ett strävsamt arbete i en klubbmiljö, utan de värsta mediestormarna, men ingen klubb som är intressant nog har alltså velat ta honom i båten.

En tränare med ett av Sveriges absolut mest intressanta cv:n lyssnade till hjärtat när han inte hörde något annat, från någon annan. Nu slår Hamréns medfarna hus upp pålarna i ett hörn på Öis-gården.

Det är anmärkningsvärt, hur man än vrider och vänder på det.

Snabbaste vägen till största och bästa nyheterna – ladda hem Sportbladet app (iPhone)
Snabbaste vägen till största och bästa nyheterna – ladda hem Sportbladet app (Android)

ARTIKELN HANDLAR OM

Superettan

Hus