Bank: I Berlin visade Sverige att de klarar mirakel

Nu har de inte råd att vänta en timme med att träffa rent

Tysk höst, igen, och alla pratar om att Joachim Löws lag säkert är ute efter r­evansch.

Kanske det. Men i min värld är det bara ett lag som borde revanschera sig i kväll.

Och det är inte Tyskland.

Följ ämnen

Ibland ska det en degerforsare till för att hitta rätt ord.

– Det känns lite luddigt, sa Ola Toivonen, och ramade in ett helt koefficientkvotskaos som gör att vi inte riktigt vet vad det är vi tittar på i kväll.

Sverige spelar förmodligen för att ta minst en poäng, som förmodligen innebär att de lottas mot något åt Ukraina-Rumänien-Islands-hållet till – och slipper att lottas mot, förmodligen, Kroatien eller Portugal eller Frankrike.

Jo, en hel del är luddigt.

Det betyder nu inte att Sverige har råd att vara otydliga. Jag tycker till och med att vi har rätt att kräva att de inte är det.

– Ska man motivera spelare som ska möta Tyskland, trean i världen… behövs det så är något fel, sa Erik Hamrén i går.

Det hade han helt rätt i.

Sverige ska spela för att förbättra sina slutkvalsodds, de ska spela för att mäta sig med en stormakt, de ska spela för att bevisa att de fortfarande är ett lag som när det krävs kan sminka över det där Z-formade hålet längst fram.

Och så en sak till:

De ska spela för revansch.

Snedslag och bunkerräddningar

Om man vill breda ut hela Erik Hamréns förbundskaptenstid över en skala från ordning till kaos så kommer den både att börja och sluta med Tyskland.

2010 använde han en träningsmatch på Ullevi till att ultrakompensera för den naiva snedseglingen mot Holland, Sverige ställde upp sig rätt och tätt – med mer centrerade och defensiva ytterbackar – och strypte sig till en 0–0-match, där det enda värt att minnas var att Mario Götze debuterade.

2012 använde han en kvalmatch på ­Olympiastadion till att para dunder­naivitet med mirakelmakande.

I går använde kapten Hamrén en bra bild för att beskriva skillnaden mellan Tyskland och Sverige som fotbollslag. Han pratade golf.

– Jag har 18,7 i handicap, för jag är så ojämn, förklarade han.

Hamréns poäng var att han kanske kan spela jämnt med ett proffs i sex hål, ligga på sitt eget handicap i sex hål. Det är de övriga sex hålen som är hela skillnaden.

– Vi har 22 i handicap, Tyskland har tre. Då gör du inte de dåliga sex hålen, där finns utmaningen, sa Hamrén.

Jag gillade metaforen. Den är användbar.

Om landslaget är en golfspelare så är det lätt att konstatera att de väldigt ofta går för green, alldeles oavsett hur långt det är dit eller hur många hinder som finns i vägen.

Det har lett till sanslösa snedslag och till briljanta bunkerräddningar, det har gett oss försvunna bollar och hole-in-ones.

Måste klara bragdbärgarjobbet

För ett år sedan ställde Erik Hamrén ut sitt lag på Olympiastadion i Berlin, och om vi ska föra golfliknelsen i hamn så var det det här som hände i en timme:

Han valde puttern som utslagsklubba, greppade den i klubbhuvudet, klappade till bolljäveln allt han orkade, tappade taget, halkade, bröt foten och såg klubban singla iväg och träffa svärfar över adamsäpplet.

Tyskland kollapsade mentalt i en halvtimme i den där matchen. Det var Sverige som kollapsade taktiskt och tekniskt, individuellt men framför allt kollektivt.

I Berlin visade de att de klarar mirakel.

Ska de ha minsta chans i kväll så måste de visa att de klarar av det vanliga, trygga bragdbärgarjobbet också.

Ingen kan längre ifrågasätta att landslaget blivit ett modigt och mentalt ramstarkt fotbollslag under Erik Hamrén. Det är fantastiskt välgörande, en merit för ett ledarskap.

Men väldigt ofta knuffar pratet om mod och moral ut metoden ur förbundskaptenens förklaringsmodell. När han i går fick en fråga om vad som krävs för att kapa de där djupa dalarna i Sveriges spel pekade han på spelarkvalité, inte på organisation.

Ibland finns det komplementära sanningar.

En golfare som konstant måste rädda sig upp från bunkrar och vattenhinder mår förstås jättebra av att bli tekniskt skickligare – men i väntan på det skadar det ju inte att spela hålen lite smartare.

Är slutet på början

I kväll får Sverige chansen att ta revansch för en första halvlek i Berlin när de spelade med två centrala mittfältare som strimlades och styckades av sex–sju tyska mittfältare som sicksackade sig fram en gång i minuten.

Hamrén har gott om ursäkter i kväll (han har lika stora skade- och avstängningsproblem som Jogi Löw, med en mycket smalare trupp), men när han tar ut sin elva så satsar han som han brukar:

Modigt.

Ola Toivonen före Pontus Wernbloom är ett val som signalerar att Sverige vill spela lite mer, försvara lite mindre. I Berlin ledde den hållningen till att vi fick ägna en halvlek åt att se Tyskland bygga en autobahn genom mittfältet.

Hur balansen ser ut ikväll (om Toivonen droppar eller om Sverige håller kvar vid 4–4–2) blir intressant att se.

Det här är slutet på början, början på slutkvalet.

Bollen ligger på mittpunkten, den här gången har de inte råd att vänta en timme med att träffa rent.

Det här ska Sverige ta revansch för i kväll

1) Revansch för kraschen i Berlin

En himmelsk halvtimme sminkade över en högst påtagligt hemsk första timme den där 4–4-kvällen för ett år sedan.

Det fanns individuella misslyckanden där och då, men framför allt var det ett strategiskt haveri. Sverige spelade med två centrala mittfältare framför ett trögt mittförsvar, mot ett Tyskland som i princip anföll med 2–3–4–1. De hade inte en chans.

I kväll har Sverige chansen att visa att de lärt sig läxan, att de är bättre strateger nu än för ett år sedan.

3) Revansch för historien

Sverige är en av Tysklands allra mesta motståndare, och… ja, det var längesedan det var ett särskilt roligt förhållande för blågult.

Sverige har inte slagit Tyskland på 35 år och tio matcher. I kväll har de chansen att ta revansch för gamla nederlag.

2) Revansch på tvivlarna

För inte särskilt längesen såg det långsökt ut för Sverige att ens tänka på playoff. Nu är de där, med gott självförtroende och magnifik moral. En bra insats i kväll gör att de får ännu mer av den varan med sig in i två nervösa novembermatcher.

4) Revansch för de ratade

Ola Toivonen har suttit i ett kylskåp både i Eindhoven och landslaget, Johan Wiland har suttit fast på en bänk bakom Andreas Isaksson, Kim Källström har varit petad ur både startelva och trupp.

Här står de nu, med en lysande chans att ta revansch och visa att de hör hemma i en diskussion om platser även om ett par veckor.

Följ ämnen i artikeln