Segern är svår

FOTBOLL

5 dagars räknande, 5 dagar nerver, 5 dagars väntan, 5 dagar skräck – i serien ingen vill vinna

GÖTEBORG

Gais–AIK 0–0, så perfekt och snyggt och dyngsurt demonstrativt.

0 mot 0.

Serien som ingen vill vinna fortsätter, och på söndag har ett lag sölat bort allt utom guldet.

Det regnade lodrätt, diagonalt, vågrätt, stundtals regnade det nerifrån och upp. Göteborg är och förblir Göteborg, och de normala människorna stannade i går kväll kvar i fikavärmen inne på Fröken Olssons kafé.

Vi andra gick till Ullevi, och fick en lektion i allsvensk fotboll.

Så här ser den ut 2006.

Vädret är värdelöst, planerna hemska, inget lag vinner, det är tekniska fel i parti och minut. AIK och Gais slet i leran och halkan på Ullevi i 90 minuter, men det var underhållning, engagemang och dramatik varje sekund. Precis som allsvenskan 2006 är underhållning, engagemang och dramatik i varje omgång.

AIK kom till Göteborg med guldbrallor på. Mats Rubarth saknades förstås men AIK har sitt snabba spel och de har lättviktare som Gabriel Özkan och Mattias Moström, spelare som kunde surfa ovanpå det tunga gräset.

Jag trodde att de skulle lösa uppgiften, inte att de skulle spela ner Gais, men att de skulle hitta ett läge eller två – kanske på en fast situation – där de snabbare fötterna skulle räcka till ett mål.

De räckte till ett ribbskott av Miran Burgic, men nära skjuter ingen elfsborg(h)are (jag är i Göteborg, ni får ursäkta).

Magnus Haglund, Elfsborgs unge tränare, och Rikard Norling är båda män med tydliga spelidéer. Haglund gjorde en taktisk ändring i Helsingborg senast och valde att spela med två anfallare, medan Norling höll fast i sin spelmodell även i blötan på Ullevi.

Gais spelade rätt

Han ville föra spelet, även om det kostade mer än Gais rakare fotboll med tidiga långbollar mot den fenomenale James Keene. De farliga chanserna kom konstant efter bollstölder centralt, och det var AIK som försökte spela boll där.

Norling hade inget alternativ, han har inte spelare för något annat än passningsfotboll. Han och ledningen har byggt sitt lag så, och de förtjänar all beundran för det.

AIK:s problem i går var inte hjärnan och spelmodellen, inte heller lungorna och slitet. Problemet var att Dulee Johnson, hjärtat och rytmen i spelet, inte klev fram och sög åt sig bollar högre upp i planen.

AIK fick långt fram, lång väg att spela, och det kostade oerhört mycket kraft. Det kom ett ribbskott från Miran Burgic, ett lamt avslut från Mattias Moström, ett par kaosartade situationer på hörnor.

Mer var det inte.

Gais spelade exakt rätt. Keene var den ende på planen som verkade opåverkad av vätan, Daniel Nicklasson och Mikael Sandklef vårdade boll väldigt fint efter paus – och de förtjänade varje bit av poängen de fick.

0–0.

För 20 år sen blev Posco Atoms syd­koreanska mästare efter att ha vunnit sex av 22 matcher. Det skriver jag inte för att skryta med mina kunskaper – eller, rättare, det skriver jag inte enbart för att skryta med mina kunskaper. Jag skriver det också för att berätta att Sverige inte är unikt med att ha ledarlag som vinner mindre än varannan gång.

Men det är bra nära.

AIK har vunnit en av sina senaste sex matcher, Elfsborg har vunnit fyra av tio och är nu det europeiska ledarlag som vunnit minst av alla.

Inte för att någon bryr sig i Borås.

Elfsborg har guldet i handen, det första sedan 1961. De ska bara låta bli att tappa en poäng och ett plusmål till AIK. Sent i natt sågs Stefan Andreasson rulla in 20 måttbeställda divaner i omklädningsrummet under Borås Arena.

Fem dagar återstår av serien ingen vill vinna; fem dagars skräck och psykkrig, fem dagars darrigt, nervigt, ohyggligt räknande och väntande.

På söndag spelas den sista omgången. Om Hammarby slår Gefle i kväll, och om jag räknat rätt, så går fem matcher mellan lag som har oerhört mycket att spela för.

Kanske en psykning

Jag vägrar spekulera längre.

Eller, det gör jag förstås inte, jag tror som tidigare att Elfsborg är ett mer färdigt lag än AIK, och att det kommer att avgöra till slut. Men det är 90 minuter kvar, vi har hamnat i ett läge där det räcker att en myggas vinge rör vid Johan Wilands ögonvita vid fel tidpunkt för att allt ska svänga.

– Vi tror fortfarande, sa Miran Burgic.

– Det är upp till Djurgården. Vill de hellre spela träningsmatcher mot Sirius i vinter så? sa Nebojsa Novakovic.

Han lät lite uppgiven, det var det många AIK:are som gjorde. Novakovic sa att ”vi gjorde vårt bästa, blir vi tvåa är det bra gjort”.

Kanske var det bara en ny psykning, jag vet inte. Det enda jag vet är att både Dif och MFF kommer att göra allt för att vinna på söndag.

I går, på UIIevi, stod två tappra supporterskaror kvar i regnet. Länge. AIK:s slokade, gaisarna sjöng farväl till spelaren som skjutit dem kvar i allsvenskan. James Keene fick en blöt blomsterkvast och sa:

– Thank you very much, I love you all, thanks very much.

Så gick han, stannade till, lyssnade på sin sång, kastade en slängkyss och gick igen.

När James Keene kommer hem till Portsmouth kan han berätta att svenskarna har en liga som är så jämn att man kan klippa Harry Redknapps polisonger efter den.

Men att den är bra mycket roligare att titta på.

Matcherna med stort M

Läs mer om guldstriden:

Simon Bank

ARTIKELN HANDLAR OM