Nobbade landslaget – efter regnbågsnumren

Dokument: Så har USA:s lag blivit en stor symbol

avSimon Bank

DEAUVILLE. En djupt troende vänsterback representerar ett USA. En radikal mittfältare representerar ett annat.

Går det att låta båda representera USA?

Möjligt, men bara en av dem kommer att spela mot Sverige i morgon. VM är inte bara ett slagfält för fotbollslag.

Brasiliens superstjärna Marta gör ytterligare ett VM-mål, skriver historia och vaggar imaginära Bebeto-bäbisar när hon firar.

– Det här är en berättelse som inte bara handlar om Marta, utan om alla kvinnor därute, säger hon.

I matchen mot Italien blev brasilianskan världens mesta VM-målgörare, att hon riskerar böter för att ha visat upp och kysst en jämställdhetssymbol på sin målgörarsko vet hon förstås om, men hon gör det ändå.

Fifa har, liksom de flesta stora idrottsförbund, en sträng syn på politiska budskap i samband med matcher.

I morgon möter Sverige USA. Om Fifa vill ge sig på politiska symboler då kommer de få arbeta hårt.

USA är inte bara världens bästa landslag – de är ett lag som byggts av just det: provocerande, politiska symboler.



Foto: Elaine Thompson / TT NYHETSBYRÅN
Wambach efter VM-finalen 2015.

Den 5 juli 2015 var en bra dag efter en ännu bättre dag.

När USA krossat Japan i VM-finalen (5–2) fick anfallsstjärnan Abby Wambach syn på ett bekant ansikte på läktaren. Sarah, hennes fru, hade tagit sig allra längst ner för att hålla om henne.

– Jag såg upp, jag kramade henne. Hon skrek till mig ”kyss mig!”. 

Wambach skrattade när hon berättade.

– Det var ett stort ögonblick för oss, vi hade kämpat länge, jag hade haft kanske 275 resdagar det året, så vi hade knappt sett varandra. Vi saknade varandra.

Vi hade knappt sett varandra. Vi saknade varandra.

Ny dom i grundlagen

Kyssen fastnade på en bild som för väldigt många betydde väldigt mycket mer. Knappt en vecka tidigare hade USA:s högsta domstol fattat beslut i fallet Obergefell mot Hodges, och fastslagit att samkönade ska tillåtas gifta sig enligt grundlagen. 

Och här stod två gifta kvinnor och kysste varandra, efter att USA blivit världsmästare.

– Det är klart att domen påverkar mitt liv, sa Abby Wambach.

USA:s fotbollsförbund hade slutit upp bakom domen i en tweet från sitt officiella konto, förbundskaptenen Jill Ellis (gift med sin fru Betsy sedan många år) kände stolthet.

– När jag såg det blev jag väldigt rörd. Våra spelare är lysande förebilder, och att det nu är något vi alla kan sluta upp bakom, oavsett var i landet vi lever… jag tycker det är fantastiskt.

Foto: Alessandra Tarantino / TT NYHETSBYRÅN/ NTB Scanpix
Jill Ellis är förbundskapten för USA 2019.

Men vad man ser handlar om hur man ser. När domen klubbades igenom loggade en annan framgångsrik fotbollsspelare in på sitt Instagram-konto för att ge sin syn på saken. Jaelene Hinkle, vänsterback i North Carolina Courage, skrev:

”Jag tror med varje fiber i min kropp att det som skrevs i Bibeln för 2000 år sedan är sant, utan tvivel. Det är ingen fiktiv bok. Du kan inte välja vad du vill tro på. Antingen tror du, eller så tror du inte. Världen må förändras, men Kristus och hans ord kommer ALDRIG att göra det.

Jag vill inte att vi som kristna inte blir rasande över vad som blivit lag i dag, utan att vi älskar ännu mer. Att vi genom vår kärlek får de förlorade, de förkastade och övergivna att finna Jesus”.

Abby Wambach slutade i landslaget efter VM. Ett par månader senare debuterade Jaelene Hinkle.



Enligt en sammanställning hemsidan Outsports gjort deltog arton offentligt öppna homo/bisexuella spelare i VM för fyra år sedan, motsvarande siffra i Frankrike 2019 är 34.

Spelar det någon roll? Säger det något? Är det ett övergrepp eller en tillgång att prata om sexualitet när det rör idrott?

Det enkla svaret är att det slutar vara en fråga när det slutar vara en fråga. När fotbollsspelare inte längre behöver vara rädda för hur deras sätt att leva döms av andra så finns det ingen anledning att resonera kring öppenhet eller hemlighet, då är det inget annat än något privat och personligt.

Nilla Fischer har berättat hur hon ser på det:

– Jag vet att det finns folk som får ta emot väldigt mycket mer hat och hot än jag, så jag försöker tänka på det och tänka ”jag måste göra det här för att det är viktigt för resten av oss. De flesta reaktioner var bra, men att vara kvinnlig fotbollsspelare och homosexuell kvinna provocerar fram massor av hat.

Jag vet att det finns folk som får ta emot väldigt mycket mer hat och hot än jag, så jag försöker tänka på det och tänka ”jag måste göra det här för att det är viktigt för resten av oss.

Foto: ANDREAS L ERIKSSON / BILDBYRÅN
Nilla Fischer och frun Mika.

Damfotbollen har historiskt haft en tydlig lesbisk närvaro, som många gånger gömts undan för att passa in. Å ena sidan har det funnits en skräck för att sporten ska få en stämpel, å andra sidan har den på många sätt varit en tillåtande miljö. När det japanska tysklandsproffset Shiho Shomoyamada kom ut tidigare i år pratade hon om den andra sidan.

 – Jag visste redan på gymnasiet att jag inte attraherades av män, men det var inte förrän jag träffade lagkamrater inom fotbollen som inte var straighta som jag slutligen insåg att jag kunde vara den jag var. Det är dags för alla som kämpar att ta ett steg framåt, gemensamt. Jag hoppas att vi en dag, snart, kan njuta av vår idrott mer öppet.

Jargong i lagen

Jill Ellis, kvinnan som leder USA i VM, är inne på samma spår:

– Sport för samman alla olika sorter av människor, och man måste ha ett gemensamt mål. Har man inte det så misslyckas man. Idrotten har varit ett ställe för omklädningsrumsjargong i vissa lag, men det är också en plats där vi kan riva barriärer och föra fram en stöttande miljö och jämställdhet.

Den som följt mediebevakningen av de här frågorna kan se en utveckling de senaste åren. För inte särskilt längesedan brukade det göras stora rubriker om någon spelare valde att komma ut, men sedan hände något. ”Flickvän” kunde vara en uppgift i en faktaruta till en text om en landslagsspelare. Mer dramatiskt än så behövde det inte vara.

Men Sverige är inte USA. Och Sverige ska möta USA.



Sommaren 2017 publicerade det amerikanska fotbollsförbundet en pressrelease. För att fira pridemånaden skulle både herrarnas och damernas landslag ta ställning för en större öppenhet. Damlandslaget skulle spela träningsmatch mot Sverige med regnbågsfärgade nummer på ryggen.

Många hyllade initiativet. Många protesterade.

”Det röda vita och blå representerar redan alla amerikaner. Regnbågsflaggan gör inte det” skrev någon på twitter.

Klyftan mellan ett konservativt, och för all del kristet, land och fotbollslandslaget fanns inte bara i anonyma kommentarsfält. De löpte rakt genom landslagstruppen.

Foto: CARL SANDIN / BILDBYRÅN
USA:s startelva mot Sverige - utan Hinkle.
Foto: CARL SANDIN / BILDBYRÅN
Regnbågsfärgade nummer.

Några dagar senare skickade fotbollsförbundet ut en ny pressrelease. Jaelene Hinkle hade lämnat återbud till att spela matcherna. Hon angav ”personliga skäl”.

Ett år senare ville hon berätta mer, hon gjorde det i tv-programmet The 700 Club på värdekonservativa Christian Broadcasting Network.

– Jag var så övertygad i anden att det inte var min uppgift att bära den där tröjan, sa hon. Jag ägnade tre dagar åt att söka, be och avgöra vad Han ville att jag skulle göra. Jag visste i mitt innersta att jag gjorde rätt. Jag visste att jag varit hörsam.

Jag ägnade tre dagar åt att söka, be och avgöra vad Han ville att jag skulle göra.

– Om jag aldrig tas ut i landslaget igen så är det en del av guds plan och det är okej. Det kanske är därför jag ämnades att spela fotboll, för att visa andra hur man är en from kristen.

1 av 2 | Foto: Ralph Freso / TT
Jaelene Hinkle i USA:s tröja.

Strax efter att tv-programmet sänts spelade Hinkle bortamatch i Portland med sitt North Carolina Courage. Hemmapubliken buade ut henne konstant, på läktarna syntes regnbågsfärgade banderoller med texten ”Personal Reasons”.

Har inte en vänsterback rätt att följa sin tro? Har inte människor rätt att älska vem de vill? 

Alldeles oavsett fick Jaelene Hinkle lov att vänja sig. Buropen skulle följa henne på fler arenor. 

– Det har varit en kamp, jag skulle ljuga om jag sa något annat, erkände hon.

Kortlivad landslagschans

Hennes ställningstagande utlöste en debatt som sträckte sig långt utanför sidlinjen. Trots att landslaget skrek efter skickliga vänsterbackar, trots att hon på spelmässiga meriter borde vara väldigt nära en plats så fick hon inte mer än en kortlivad landslagschans förra sommaren. Från Jill Ellis sida hänvisades det konstant till sportsliga överväganden, men det var svårt att inte läsa in mer i det.

Hinkle är en övertygad kristen med konservativa åsikter, som anser att en handfull landslagsspelare lever i strid med guds vilja. 

När USA presenterade sin VM-trupp fanns hon inte med.



Om Jaelene Hinkle representerar ett USA så representerar ikoner som Abby Wambach och Megan Rapinoe ett annat.

Rapinoe spelar sitt tredje och sannolikt sista VM här i Frankrike, hon har kommit hit som väldigt mycket mer än bara en fotbollsspelare.

Det var hon som stod på knä under nationalsången i solidaritet med NFL-spelaren Colin Kaepernick, som protesterade mot den strukturella rasismen i USA. Det var hon som stod utanför landslaget tills förbundet fattade ett principbeslut om att alla måste stå upp när den spelas. Det är hon som använder varje tillfälle hon får till att argumentera för HBTQ-rättigheter. Det är hon som är med och driver på när kvinnorna i landslaget stämmer sitt eget förbund (på den internationella kvinnodagen) för att få samma ersättning som männen. Det är hon som meddelar att hon absolut inte tänker besöka Donald Trump i vita huset om det skulle bli VM-guld.

Foto: Seth Wenig / TT NYHETSBYRÅN/ NTB Scanpix
Rapinoe.
Foto: Martin Meissner / TT NYHETSBYRÅN
Rapinoe och Wambach har många år tillsammans i landslaget.

Och, tänka sig, det är visst hon som är den enda som inte sjunger med i nationalsången när USA spelar här i Frankrike.

– Som homosexuell amerikan så vet jag vad det innebär att se på flaggan och veta att den inte skyddar alla dina friheter. Det (att visa solidaritet med Kaepernick) var en liten sak jag kunde göra, något jag planerar att fortsätta göra framöver för att förhoppningsvis kunna väcka en meningsfull diskussion kring det.

Megan Rapinoe står på knä, Megan Rapinoe står upp. Så har det inte alltid varit.

När USA hade förlorat VM-finalen 2011 fattade Rapinoe ett beslut på planet hem. Hennes familj har vittnat om hur hon blev tryggare och mer utåtriktad efter att hon kommit ut inför sina närmaste. Efter ett samtal med lagkamraten Lori Lindsey bestämde hon sig för att det var dags att ta nästa steg.

Hon ville berätta. Hon ville använda sin plattform och sitt kändisskap till att påverka.

Vann guldet på Wembley

Ett år senare blev hon den första amerikanska superstjärnan som kom ut offentligt som homosexuell.

– Vårt lag har en position där människor, och ungdomar, ser upp till oss. Jag tar in det, jag tycker det är rätt coolt att ha den här möjligheten, särskilt inom idrotten. Det finns inte så många idrottare som är öppna.

Jag tar in det, jag tycker det är rätt coolt att ha den här möjligheten, särskilt inom idrotten. Det finns inte så många idrottare som är öppna.

Ett år senare var Rapinoe en av de viktigaste spelarna när USA vann OS-guld på Wembley.

– Ju mer öppet hon pratar, desto bättre blir hon på planen, sa Lori Lindsey (som själv kom ut som gay samma år). Det finns en kraft i det som går utöver det som händer på planen. Och när det du gör handlar om mer än fotboll känns själva spelandet inte lika tungt.

Det finns de som mår illa av hånglande queers på puben, det finns de som följer sin religiösa övertygelse för att rangordna människor, det finns de som vill använda sin röst till att säga att den här världen faktiskt är till för alla.

I morgon spelar USA fotboll mot Sverige, hur spelarna lever sina liv utanför sidlinjen kommer inte att betyda ett dugg för resultatet.

En dag kommer det inte att betyda något alls. Till dess finns det fotbollsspelare som inte har något emot att göra politik av sin idrott.