Bank: Förlustnollan höll, spelet gjorde det inte

Foto: BILDBYRÅN
FOTBOLL

Jag vet inte om det var IFK Göteborg som uppfann den, men som läktarramsa har den sina kvalitéer:

”Trôck in bollen”!

Som spelmetod är det däremot överskattat, poäng eller inte. Därför är det trôck på Blåvitt redan nu.

Det fanns ju inte så mycket att skylla på.

Ett dygn efter en högkaratsmatch i Malmö var det IFK Göteborgs och Hammarbys tur att spela fotboll, de gjorde det på seriens bästa gräsmatta, de gjorde det i drömväder och…

…de gjorde det knappt alls.

Jakob Michelsen förväntar sig kanske inte så mycket av Hammarby här och nu, han gör vad han kan med det han har, väljer de enkla lösningarna och gör det bra. Behöver man slå Flo-bollen mot Björn Paulsen sju gånger av tio så gör man det.

Det är annat med IFK Göteborg.

Jörgen Lennartsson hade hoppat hem till 4-4-2-tryggheten igen, med 1A-duon Mikael Boman-Tobias Hysén längst fram. Jag tycker att mittfältsbalansen med Abdul Razak och Mix Diskerud är fin, Razak dammsuger ytor och varierar enkelt och (för) svårt på ett lite annat sätt än den smartare och förstås grundskickligare passningspudeln Mads Albaek.

Men det ledde nu till absolut ingenting.

Bajen tryckte ner IFK första tio, IFK andrabollskrossade Bajen den följande kvarten – och Boman ser allt bättre ut i både fysik och spel – men så mycket till ordning, reda, tanke fanns inte. När bakytan låg öppen dröjde uppspelen, när de sökte mötande anfallare kunde de inte (det där hänger förstås ihop, Bajen kunde konstant försvara sig rättvänt), och Mix Diskerud försvann i ett svart hål ovanför Razak. De överbefolkade mitten med Mix, Rieks och anfallarna, men utan spelande ytterbackar (laget som radat upp Oscar Wendt, Ludwig Augustinsson och Haitam Aleesami står nu helt utan vänsterback) kom de inte fram till några vettiga inspel.

Pressa, stressa, ös på

Det enda som återstod var det som alltid återstår när IFK Göteborg ska vinna fotbollsmatcher:

Pressa, stressa, ös på.

Det ger hörnor, tryck, bollen runt straffområdet. Det är inget man bygger stor fotboll med.

Hammarby behövde inte slita ihjäl sig för att stå rätt, och när Richard Magyar stod rätt sorts offsidefel på en offensiv frispark lobbnickade Thomas Rogne in 1–0 i eget mål.

En match för fotbollsälskare? Verkligen inte.

En match för fotbollsläkare? Snarare.

Mikael Boman fick näsblod, Joseph Aidoo och Ögmundur Kristinsson fick ont i varsin axel, Razak fick ett skott i veka livet, Rogne slog upp sin höftskada, David Boo Wiklander skadade sitt lår och Jakob Michelsen hade dubbla stukningar på stämbanden.

Aj.

Inte snyggt

Michelsen vill förstås bygga ett vinnande fotbollslag med sitt Bajen, men tills vidare kan vi väl konstatera att han gjort dem ganska bra på att inte förlora. Klarar man den defensiva organisationen och vinner sina fysiska dueller har man alltid en bra chans att få med sig en poäng eller tre. De gjorde det i derbyt mot AIK, och här stod de mot ett IFK Göteborg de förlorat fem raka bortamatcher mot, ett IFK som spelat 29 raka hemmamatcher i allsvenskan utan att förlora, och som nu hade Erlingmark som mittback (August, 19).

Snyggt var det inte, Björn Paulsen var hiskeligt svajig med bollen, Jiloan Hamad såg skadehämmad ut, men Serge-Junior Martinsson Ngouali imponerande med sitt ytätande på mittfältet och defensivt stod de emot.

Länge, länge, en bit in på stopptiden.

Och ja, det här med hemkrigade bortapoäng med defensivt slit, med sparka och slå och ta vad man får – det är väl inget som hade satt historiskt lagda forensiker på Bajen-spåret. Men varje sådan poäng ger dem lite andrum att försöka bygga något annat, intressantare.

Nu trôckte IFK Göteborg på allt mer mot slutet, de kom fram till ett par vassa chanser, och när Tobias Hysén nickstyrde ner ett inlägg kunde Mikael Boman cykla in med ett slutsekundsmål som gav Blåvitt en poäng för andra matchen i rad.

Är de bra nog för att spela sig fram etablerat? Inte hittills. Är de ödmjuka nog för att knacka fram snabbt och hugga i djupled? Inte än så länge. När de mötte Malmö FF gav sig valen naturligt, mot Sirius genomförde de en nästan hundraprocentig match, men nu står de här och hackar och måste antingen få ut mer av kreatörer som Sören Rieks och Mix Diskerud, eller spela rakt och enkelt och snabbt.

Det här var varken eller, det här var en kväll när supportrarna jublade till slut, när Blåvitt trôckte in bollen med ett par sekunder kvar, där hemmasviten överlevde, men där alla borde vara mer oroade än lättade efteråt.

Förlustnollan höll, spelet gjorde det inte.

ARTIKELN HANDLAR OM