Bank: Malmö FF slet undan plåstret till slut

FOTBOLL

NORRKÖPING. Det var klart. Det var väl klart? Var det inte klart?

Äh, nu står vi här och ser Malmö FF skrika rakt ut mot Östgötahimlen. Mesta mästarna slet undan plåstret till slut.

Det var två stjärnor under det den här gången.

Foto: PETTER ARVIDSON / BILDBYR N

Jo, det var liksom grejer på gång här.

Djurgården söndagssnubblade i Uppsala, och Malmö FF hade fått en natt på sig att peta upp mobiliseringen i hyperläge. Det skulle ordnas resor, fixas biljetter, fylla en sektion.

Det gick att höra trummorna på stan. Dags för guld igen.

Den här säsongens toppstrid har mer än något annat påmint om  en relation som båda parterna redan dömt ut, men där ingen orkar göra sig besväret att rycka plåstret och göra slut. I ett par månader har alla vetat att MFF egentligen börjat drömma om Champions League snarare än att vara hundraprocentigt här.

”Det är inte dig det är fel på, allsvenskan, det är jag”.

Sköts upp och sköts upp

Guldfirandet har skjutits upp och skjutits upp, men nu fanns det inte så mycket kvar att tveka på. Djurgården hade lagt upp bollen, chansen fanns här för första gången:

Ska vi riva plåstret, en gång för alla?

Markus Rosenberg tog med sig sitt mörkklädda MFF in under strålkastarljuset, mitt i ett magnifikt muller från två stadiga ståplatssektioners, och så svarade Malmö FF:

– Njaaee.

Matcherna mellan Peking och MFF har ju varit definierande för den här serien de senaste åren, det har varit både premiärer och guldmatcher, och den här gången började allt som en charmuppvisning av Jens Gustafssons nya 3-4-3-uppfinning.

IFK har sålt halva sin startelva till Schalke, Molde, Lech Poznan, Bristol City och Kaiserslautern sedan de slog MFF i våras, men det var inte som att det märktes.

I en halvlek var de så modiga, så bolltrygga, så bra.

De rullade runt bollen med tre-fyra spelare framför Malmö FF:s förstapress, innan de hittade en diagonalmötande David Moberg Karlsson i hålet framför backlinjen. Eftersom MFF bara alibipressade eller osynkpressade kunde de göra det om och om igen, och en av gångerna vände Moberg Karlsson upp och placerade in 1–0 mot ett lamslaget försvar.

Ovärdigt bråk

Magnus Pehrsson och Jens Gustafsson bråkade (pinsamt, ovärdigt) ute vid bänkarna, MFF-klacken mumlade mer än sjöng, plötsligt gick det att tänka sig sju poäng ner till AIK inför seriefinalen nästa vecka, kanske fyra sen… och med mardrömsmotståndaren Häcken kvar att möta.

– Ska vi inte ge den här guldstriden en chans till ändå, älskling?

Nej, vi skulle faktiskt inte det.

Malmö är Sveriges överlägset resursstarkaste klubb, de har en professionell ledning, en stark sportchef, en trupp som är bredare och spetsigare än allt annat, och det säger så oerhört mycket om avståndet ner att det känns som att de låtit den här striden dra ut på tiden trots att de kan fira guld med tre omgångar kvar att spela.

De har gjort som de velat, även om de inte varit så bra som de velat.

Matchen här var som säsongen i övrigt, det var MFF själva som bestämde när det var dags att visa något. Direkt efter paus hände det något, de började plötsligt sätta in den där pressen som var så framgångsrik i våras, de satte tänderna i Pekings backlinje, satte stopp för den enkla förstapassningen – och skickade upp allsvenskans bäste fotbollsspelare 20 meter högre upp i planen.

Därifrån kunde Anders Christiansen se till att göra slut på den här säsongen.

Christiansen avslutade säsongen

Han stack fram en boll till Carlos Strandberg, som tryckte in sitt första MFF-mål.

Han ordnade fram en hörna, som Lasse Nielsen kunde skarva in sitt första MFF-mål på.

Och sedan, som en mer rimlig slutpunkt, så tog han själv hand om bollen, skar in ett par meter och skickade upp guldmålet som en kyss i höger kryss.

De var inte fantastiska den här gången heller, de var bara väldigt mycket bättre än alla andra.

När jag skriver det här har ett par tusen uppresta MFF-supportrar invaderat planen i Norrköping – på det där sättet de skulle starta krig för om någon gjorde det hemma hos dem – de har klätt av Magnus Wolff Eikrem ner till kalsongerna, pussat sönder Markus Rosenberg, gastat att Ponne ska skriva på och sjungit sin gamla SM-guldsramsa till en helt ny nivå, en de längtat efter ett tag.

Det går att diskutera Malmö FF:s utbrändhet i somras, det går att ha synpunkter på säsongsupplägget och konkurrenternas kvalitéer – men det går inte att säga något enda litet för att argumentera emot det där de sjunger just nu.

Tjugo SM-guld har Malmö FF. Två stjärnor över hjärtat. Det har ingen annan.