Ljungberg – Amerikas nya superhjälte

FOTBOLL

NEW YORK

Ah, Freddie.

Han är superhjälte här också.

I alla fall på den Manhattan-bar där två-tre hundra svenskar ser det där orgiastiskt förlösande målet.

Det är faktiskt sant.

Under Sveriges matcher i Tyskland förvandlas Slate – en snygg, rymlig bar på 21:a gatan mellan femte och sjätte avenyn – till ett ställföreträdande O’Leary’s.

Utvecklingen är lika uppseendeväckande som förtjusande.

Så sent som i slutet av 90-talet passerade fotbolls-VM i det närmaste obemärkt i New York och den som ville se några matcher fick försöka ratta in obskyra mexikanska kanaler på tv:n.

Nu visas inte bara alla – alla – matcher på ABC eller sportkanalen ESPN.

Det är, precis som i det civiliserade Europa, massvisningar på ett oräkneligt antal barer också.

Hundratals fans

För ja, det är naturligtvis inte bara svenskfest på Slate.

Timmarna innan holmgången mot Paraguay promenerar jag förbi Nevada Smith på tredje avenyn och elfte gatan. Det är där britterna håller till och jag får för mig att det kan vara rolig uppvärmning att se Svennis terränglöpare stångas mot Trinidad & Tobago bland frustrerade engelsmän. Men det går inte. Baren är absolut smockfull och ”Rule Britannia” dånar ut över tredje avenyn.

Likadant är det garanterat på barer i Little Italy, i det som kallas lilla Brasilien på 46:e gatan och på otaliga mexikanska hak.

Och jag hoppas de som är där känner precis som jag gör på Slate, som blivit svenskt VM-hak tack vare lokale festfixaren Thomas Noe.

Det vill säga att det är overkligt.

Jättelika svenska flaggor fladdrar i panoramafönstren. GES ”När vi gräver guld...” och E-Types ”Campione” dånar i högtalarna. Två-tre hundra svenska fans, många i landslagströjor lika gnistrande gula som de vi ser på de ljuvliga tv-bilderna från Olympiastadion i Berlin, skriker ramsor så det rister i brandposterna på trottoaren utanför.

Det kan inte vara Manhattan.

Men det är det.

Och när Freddie, efter 89 minuter som garanterat är lika krampaktigt ångestfyllda i New York som hemma hos er, äntligen nickar in den där jävla bollen, då...?Ja, vrålet hörs garanterat till Union Square tio kvarter söderöver.

Idag är och vi är med er igen, på Slate, mitt på Manhattan.

???

Det blev alltså sju matcher och hockey nästan ända fram till midsommar.

Strålande.

Och när ni läser detta vet ni hur det gick i nattens helt avgörande match nere i Raleigh.

Det troliga är väl att Niclas Wallin fick se sitt namn inristat på Stanley Cup-bucklan och i så fall är han att gratulera, men utan att vilja Wallin något illa hoppas jag att äran istället tillföll Dick Tärnström.

För Kanadas skull, för att Oilers visat sådant enormt hjärta och för att det skulle vara så cool om de lyckades vända det hopplösa 1-3-underläget.

???

Åsa Sandell hade tydligen inte mycket till chans mot Ijeoma Egbunine och hon har nog alldeles rätt i att det var ett misstag att göra ”comeback” i en viktklass över den normala. Men Sandell kommer igen, det finns inget annat.

För övrigt tycker jag att fler kulturskribenter borde boxas (Åsa jobbade tidigare på Helsingborgs Dagblads kulturredaktion). Det bor ju till exempel en oförlöst pugilist i vår egen Håkan Jaensson, för att bara ta ett, utmärkt, exempel...

???

Heat lyckades vinna övertidsrysaren i Miami i söndags och är bara en seger från NBA-titeln, men å andra sidan har Dallas Mavericks två hemmamatcher på sig att vända och jag hoppas de gör det, om inte annat så för ägaren Mark Cuban.

Han växte upp som hängivet, fattigt fan till det då mediokra Mavericks. Sen blev han internet-miljardär, köpte sitt favoritlag och har nu tagit det ända hit.

En sån man unnar man en triumf.

Per Bjurman