Turneringen som hela världen älskar – utom Europa

FOTBOLL

Simon Bank inför den heta OS-fotbollen

PEKING. Chockbantning! Stjärnattack! Klubbkrig!

Ni ser.

Hederliga kvällstidningsrubriker var allt som behövdes för att göra OS-fotbollen intressant för Europa också.

Det är 34 grader varmt. Hettan bär med sig smoggen in i skinnet, den klibbar fast i ansiktet som en andra, tyngre hud. Jag sitter i en buss på en av Pekings gigantiska ringleder, åker förbi de eviga raderna av kinesiska flaggor och försöker skrämma bort reströttheten med entusiasm.

OS är ju OS. Det hörs, om inte annat, på namnet.

Jag staplar höjdpunkterna: simtävlingarna, gymnastiken, Bettinis jakt på cykelhistorien, friidrotten förstås, Jörgen Perssons sista olympiska backhandslag.

Det tar ett tag innan jag ens tänker på att det ska spelas herrfotboll också.

En europeisk kuriositet

Tidigt i morgon bitti, svensk tid, börjar turneringen som hela världen älskar – utom Europa.

I våras såg jag Pato debutera för Brasilien. Efteråt hade hundra brasilianska journalister bara en fråga till Dunga:

– Kommer han att spela las Olimpíadas?

Jodå, Pato kommer. En nerbantad Ronaldinho också. Och Dunga coachar OS-laget. Eftersom det är viktigt, eftersom det är den enda buckla Brasilien saknar.

Sverige har den, om en vecka är det exakt 60 år sedan Gunnar Nordahl och Gunnar Gren sköt hem vår enda stora titel.

Sedan dess har OS blivit en europeisk kuriositet, marginellt intressantare än ett U19-EM eller en Toulonturnering.

Det finns flera skäl. Det första är det som Dunga kallar ”en utmaning” – att spelarna kommer direkt från andra mästerskap och från semester. Det andra är de idiotiska reglerna som låter alla lag spetsa sina U23-uppställningar med tre överåriga spelare.

Så enkelt förvandlar man en turnering, från att handla om vilket land som har bäst unga spelare till att handla om politik. Laget som får loss bäst 28-åringar vinner.

Matcher med högkvalitativa lag

Ironiskt nog är det den frågan som gjort just den här upplagan het.

Leo Messi bråkar med Barcelona, och Maradona ifrågasätter hans manlighet (han borde, tycker Diego, gett blanka fan i sin klubb och åkt till OS oavsett). Och i Bundesliga har både Schalke 04 (Rafinhas klubb) och Werder Bremen (Diego) satt sig på tvären när spelarna vill åka. Det blev ett herrans liv.

Säga vad man vill om bråken – de har i alla fall gett uppmärksamhet åt en cup som ingen i Europa hade noterat annars.

Nu får vi se matcher med högkvalitativa lag. Argentina och Brasilien är skyhöga favoriter, helt enkelt eftersom de bryr sig.

Det ska bli intressant att se både Messi och Ronaldinho, men mest ser jag fram emot att se vad ynglingarna i Holland (Marcellis, Emanuelson, Maduro, Drenthe) och Italien (Giovinco, De Silvestri, Cigarini, Montolivo, Nocerino, Acquafresca, Rossi) kan göra för att utmana.

I morgon börjar alltihop.

Jag hoppas på en turnering som väcker Europa, jag hoppas att Holland vinner.

Och jag hoppas att smoggen lättar.

ARTIKELN HANDLAR OM