Redeem Team

FOTBOLL

När de slutade kallas drömlag blev de till ett

Foto: Stolt ”Det här är mer speciellt än någon titel någon av oss någonsin kommer att vinna”, säger Kobe Bryant.

PEKING. Hur överlägset var USA:s

basketlag i OS?

Så överlägset att det kunde låtsas att det inte var överlägset.

Jag ser LeBron James fira bredvid David Beckham och uppskattar ironin.

När det här laget inte längre kallades drömlag blev de ett.

Sista dagen av OS. Det är något väldigt fint, melankoliskt, sorgligt och alldeles underbart med det.

Man kan sätta sig i en buss, halvengagerat, lyssna på Martina Lowdens sommarprogram i sin iPod, nynna indiepop och titta på kinesiska höghus på väg till en match jag egentligen mest åker till för att åka till.

Det är först när jag går in i hallen, i den olympiska basketbollarenan, det kommer som en smäll på käften:

Oj, där står LeBron James. Aj, där är Kobe Bryant. Hoppsan, här är planetens allra bästa basketspelare samlade på en och samma plan.

Det är lätt hänt att man blir disträ på OS sista dag.

Det här laget kallade sig inte för Dream Team, de tyckte att de tappat den rätten när de blev trea i Aten. I stället stämplades de med namnet ”Redeem Team”,

laget som skulle lösa ut den amerikanska baskethedern.

Mest har det varit en uppvisningsturnering, en chimär. USA har vunnit lite som de velat, och alla vet att de ska vinna finalen också.

Ja, utom Spanien då.

Spanien har vunnit allt i sommar. De har vunnit Giro d’Italia. Tour de France, linjeloppet i OS, fotbolls-EM och Wimbledon i tennis. De spelar för ett land som har sorg efter olyckan på Barajas (spelarna väljer i och för sig att hedra ljumskskadade guarden José Calderon i stället) och de vet inte säkert om de kan förlora alls längre.

Jag sätter mig för att se ett spektakel, men hoppas på idrott.

USA går in på planen som om de äger hela jävla huset. LeBron jazzar, Kobe Bryant går runt och har sina handflatan-mot-skosulan-tics, Dwyane Wade high-

fivear maskoten, Carmelo Anthony tar bollen från domaren och ler från örhänge till örhänge.

Idrott trots allt spektakel

De spanska spelarna? De går runt med ansiktsuttryck som alla är variationer på Javier Bardems i No Country for Old Men. Orakade, bleka, blanksvettiga.

Och så blir det idrott,

så blir det match, så blir

det trots allt spektakel en riktigt värdig OS-final.

Pau Gasol, jätten från LA Lakers, och hans lillebror Marc (kan man vara lille-bror om man är tre meter lång?) går in och krigar på returer och gör enkla poäng. Rudy Fernández, shooting guard från Portland vågar utmana och avsluta överallt ifrån.

Slutet är så fint

Efter ett par minuter sitter LeBron James och Kobe Bryant på bänken, foulbelastade och med handdukar över huvudet. Det är rätt sött, de ser ut som skolpojkar som kastat sönder en glasruta på rasten.

Wade lyfter the Redeem Team, de drar ifrån och vi sitter alla på läktaren och nickar och undrar när Det Stora Rycket kommer. Spanien ska, det vet vi ju allihop, ha ungefär lika stor chans att överleva det här som en bocadillo på familjen Gasols frukostbord.

David Beckham nickar också. Han sitter här, i vit t-shirt och jeans, för att lansera London-OS. Dessutom gillar han basket, och jag undrar vilka han håller på.

Sina LA-polare eller killarna från Madrid? Han applåderar amerikanerna mest, det är kanske smart.

Och slutet är så fint.

Med nio minuter kvar av sista quartern är Spanien bara två poäng efter. Ett tag kan vi låtsas som att det är spännande på riktigt, men det är det förstås inte.

Även om drömlaget i Aten var sämre och yngre så finns det en skillnad mellan då och nu som är mer avgörande – och den skillnaden märks just här.

The Redeem Team är ett lag, arbetar som ett lag och gör poäng som ett lag. Carmel Anthony och LeBron var småkillar i Aten och är superstjärnor nu, men de är inte här för att visa egon och vika ner sig när det bränns.

För ett ögonblick tror jag Kobe

The Redeem Team har turneringen igenom varit bäst på spektakel, på LeBrons dansanta steg och Kobes spänst. Men när de till slut ställs inför en riktig Match så vinner de den också.

Med 30 sekunder kvar kramar Kobe Bryant om Michael Redd mitt på planen, och när allt är över samlas lagen i varsin stor handbollsring kring mittcirkeln. 

Bara en av ringarna hoppar, och efteråt förklarar Kobe Bryant varför:

– Det här är viktigare och mer speciellt än någon titel någon av oss någonsin kommer att vinna.

Och för ett ögonblick, just som OS 2008

är på väg att ta slut, tror jag honom faktiskt.

ARTIKELN HANDLAR OM