ARKIV: I skuggan av sorgen

Av: Oskar Månsson

Publicerad:
Uppdaterad:

För ett år sedan slutade Ivan Turinas hjärta att slå – kvar lever hans vänner med saknaden

1 av 28 | Foto: Turinas gravplats.

ZAGREB/STOCKHOLM.

För ett år sedan slutade Ivan Turinas hjärta att slå i en lägenhet i Solna.

En fotbollsklubb förlorade sin målvakt, en fru ­förlorade sin man, två döttrar förlorade sin pappa.

Sportbladets Oskar Månsson, som följde Ivan från hans ­första till sista dag i AIK, berättar historien om ­nallebjörnen som nu blir staty i sin hemstad.

Alen Halilovic är en exceptionell fotbollsbegåvning.

Han är 17 år gammal och har r­edan gjort tre landskamper för ­Kroatien.

Ena dagen jämförs han med Luka Modric, den andra med Leo Messi. Om några månader flyttar han till Barcelona, förutsatt att den spanska storklubben inte stoppas av värvningsförbudet som hotar dem.

Det är lördag kväll utanför Maksimirstadion, betongklumpen till fotbollsarena där även landslaget håller till. Dinamo Zagreb har spelat 1–1 mot Lokomotiva ­Zagreb efter en övertidskvittering av just Halilovic, fast resultatet spelar ingen större roll: Dinamo leder ligan med 14 poäng och kommer att ta sin nionde raka titel.

För Halilovic är det andra ligavinsten, han debuterade i högstaligan som nybliven 16-åring 2012. Nu står han i mjukisbyxor och pojkbandsfrisyr och skojar med ett par ­gubbar vars supporterskap förmodligen är tre gånger äldre än vad han själv är.

Han är fortsatt avspänd när jag frågar hur det egentligen blir med Barcelona.

– Det sista jag hörde är att det löser sig. Jag har pratat med mitt folk: de säger att det är okej, svarar han.

Men tonen ändras när jag berättar varför jag kommit.

– Turina? Åh, det var så hemska nyheter. När jag var liten och såg på Dinamo så stod han i mål, han var väldigt bra. Jag kände inte honom själv, jag är så ung, men Jerko har sagt att han var en härlig person.

Vad har han berättat?

– Att han var rolig. En sådan som alltid log och skämtade. Ja, en verkligt rolig kille.

”Var min bror”

Jerko heter Leko i efternamn.

Han är inte bara en meriterad fotbollsspelare med 59 landskamper för Kroatien, han var även Ivan Turinas bäste vän. De lärde känna varandra som 13-åringar när de började spela tillsammans i Dinamo Zagreb. Sedan dess var det Jerko och Ivan, oavsett vart fotbollsäventyren tog dem i världen.

– Ivan var min bror, säger Jerko.

Vi har slagit oss ner på en restaurang i närheten av stadion. Här brukar Jerko äta pizza för att fylla på kolhydraterna ­efter match, men nu ångrar han att vi har åkt hit. Domaren från kvällens match ­sitter ett par bord bort.

Jerko skakar på huvudet och mimar en grov svordom till mig.

– Vi skulle haft minst två straffar. Du såg matchen, ­eller hur?

Jag tänker att Jerko nog har rätt, men besvikelsen går över snabbt. Jerko är en trevlig person, öppen och fylld av anekdoter. De enda gångerna som han reserverar eller väljer sina ord är när Senka Turina kommer på tal. Senka är Ivans änka som lämnades ensam med en son i magen och två små döttrar.

Zagrebs färger

Inför resan till Zagreb försökte jag få till en träff med henne, men Senka avböjde.

”Hej Oskar, jag känner inte för att göra ­några intervjuer. Det är en speciellt svår tid på året för oss, jag hoppas att du förstår”, sms:ar hon.

Jerko, som träffar eller pratar med Senka i stort sett varje dag, har också frågat å ­mina vägnar.

– Hon visste inte att det skulle bli en så stor sak med årsdagen. Det är tufft för dem. Fast… det blir bättre. Min fru är väldigt n­ära dem och Senkas mamma hjälper till. Snart ska tvillingarna börja på dagis. Då blir det lättare.

Jerko visar upp en mobilbild på minstingen Bruno Turina iklädd en sparkdräkt i Dinamo Zagrebs färger, blått och rött. På sparkdräktsryggen: ”Turina” med vita bokstäver.

– En present från mig. Traditionen måste föras vidare, säger Jerko.

Han skrattar men ögonen är glansiga.

■ ■ ■

Den 30 augusti 2012 gjorde Ivan Turina sitt livs match.

Det ryska storlaget CSKA hade avfärdat AIK enkelt på Råsunda i den första Europa Leauge-kvalmatchen och till returen i Moskva var svenskarna utdömda, trots att underläget bara var 0–1.

Jens T Andersson, som då var sportchef, skrattar när han återger Ivans kommentar till lottningen:

”Boss! Det här går inte, vi behöver inte ens åka dit!”

AIK:s dåvarande ordförande Johan Strömberg beskriver Moskva-resan som bland det häftigaste som han varit med om i livet. Framför allt minns han lunchen med CSKA:s ­ledare vid Bolsjojteatern inför matchen.

– De var så himla självsäkra. De beklagade sig över att de var tvungna att flyga så tidigt till Monaco och gruppspelslottningen. Jag hängde på och sa att ”allt u­nder 4–0 till er måste väl vara en besvikelse?” och de svalde det med hull och hår. Det var helt utan ironi, inte ett spår av ödmjukhet.

Själv hade jag suttit på ­Råsunda och sett hur Rasmus Elm triangelspelat sig fram med hjälp av stjärnor som Alan Dzagojev, Zoran Tosic och Keisuke Honda och var ­ungefär lika uppgiven – klasskillnaden var alldeles för stor för att tro på svenskt avancemang. Men till sist ­bestämde vi oss på redaktionen för att jag ändå skulle åka till Ryssland.

”Det kan ju alltid hända n­ågot”, resonerade vi.

Ett dyrt affärsvisum, en lång flygresa och 90 minuter fotboll senare gnuggade jag ögonen.

Det omöjliga hade inträffat.

Kwame Karikari hade kontrat in 1–0 i första halvlek, Martin Lorentzson hade tryckt in 2–0 på övertid.

Däremellan hade CSKA öst på i våg efter våg, men Ivan och de andra AIK-spelarna lyckades på något sätt freda sitt mål.

– Ivan tog alla möjliga och omöjliga bollar, det var helt otroligt. Och när Ivan inte räddade så måste det ha ­varit en plexiglasskiva bakom­ honom. Det gick bara inte att göra mål, säger Johan Strömberg.

Nej, det spelade ingen roll att CSKA hade vunnit skotten med 15–4 i första halvlek och 16–3 i den andra. AIK h­ade mot alla odds gått vidare med totalt 2–1.

För att låna Martin Mutumbas ord: det var bragdens mamma.

Skakade på huvudet

När jag kom in i bortalagets omklädningsrum på Arena Khimki var det kaos. Jag fick en spontan applåd, den första och eventuellt sista i min journalistkarriär. Det visade sig att tränaren Andreas Alm nämnt mig i motivationssnacket: bara en reporter på plats – låt oss visa hur missbedömda vi är. Nu dansade spelarna runt som galna, halvnakna män i en enda röra och mitt i allt satt Ivan som den störste hjälten. Det blödde från hans bakhuvud, han hade träffats av en inkastat mynt, men det brydde han sig inte om.

Han skakade på huvudet.

– Jag vet inte vad som hände, jag bara fortsatte spela. Det är som att ha slagit Real Madrid. Folk fattar inte hur bra CSKA är.

Sedan log han sitt typiska, återhåll­samma, leende:

– Nu kanske AIK har råd att förlänga mitt kontrakt.

■ ■ ■

Ivan Turina föddes den 3 oktober 1980. Han växte upp i stadsdelen Dubrava i nordöstra Zagreb tillsammans med två systrar, mamma Ana och pappa Bruno.

Han var duktig i skolan men hoppade av i sena tonåren för att satsa på fotbollen. Talangen uppmärksammades tidigt och han representerade Kroatiens landslag på olika ungdomsnivåer.

Samtidigt var han tvungen att bli vuxen fort. När han var 17 år dog Bruno i en hjärtattack och Ivan gick in för att fylla sin pappas roll.

– Efter att Ivans pappa gick bort så växte han upp över en natt. Han kände att han var tvungen att ta hand om mig och sina systrar, sa mamma Ana i en intervju med ­Expressen i fjol.

Som 18-åring undertecknade Ivan sitt första proffskontrakt med Dinamo Zagreb.

Jerko Leko skrev på samma dag. De båda talangerna sågs som framtidslöften och skulle snart få chansen i a-laget, men innan dess var de utlånade till mindre klubbar. De hann också med militärtjänstgöring, en kortare variant i klubbens regi, tillsammans.

Jerko minns hur den morgonpigge och ordningssamme Ivan brukade hämta upp honom.

– Jag hade ingen bil och var alltid lite sen. Vi brukade bestämma 06.35 eller 06.45. ­Ivan hade alltid varit uppe sedan fem, duschat, rakat sig och köpt donuts till oss medan jag kom springande i sista stund utan bälte i byxorna. Jag brukade raka mig i bilen, det kunde Ivan aldrig förstå: ”Varför gör du ­alltid så här?!”

2003 flyttade Jerko – som hade etablerat sig i landslaget – till Ukraina och Dinamo Kiev. Ivan var förstås och hälsade på.

– Vi var ute och shoppade på stan och…det var så typiskt Ivan. Han köpte inga kläder, han la alla pengar på kastruller och tallrikar. Han ville ha saker från Zepter, ett speciellt märke. Jag frågade honom vem som åker till Ukraina för att köpa kastruller, men sån var han bara. Han gillade mat, han letade alltid efter bästa steken på den bästa restaurangen.

Skrattade högt

Ivan gjorde 73 ligamatcher för Dinamo Zagreb men blev ­efterhand utkonkurrerad. 2007 bytte han klubb till grekiska Skoda Xanthi för att få en nytändning, med flytten blev inte särskilt lyckosam.

Ivan spelade en del matcher i början, under den ­andra halvan av säsongen satt han på bänken. Enligt Jerko ville klubben, som låg i ett ingenmansland i mitten av tabellen, satsa på en yngre spelare som de kunde sälja.

Ivan var den bättre målvakten, men det politiska spelet hindrade honom, menar Jerko.

– Jag pratade med Ivan i telefon och han var väldigt upprörd. Han tyckte att det var orättvist och ville åka hem. Dessutom var det problem med att få ut lönen. Men jag sa åt honom att stå ut, att det går över.

Jerko tar en pizzatugga innan han fort­sätter historien med ett stort garv.

– Vet du vad han gjorde dagen efter? Han ringde mig och sa ”Jag är i Serbien nu. Jag och Senka är här, vi har stoppat in ­alla grejer, tv och allt, i bilen och kört iväg”.

Försökte du övertala honom att v­ända tillbaka?

– Nej, nej, det gick inte. Jag sa att han var dum men då h­ade han kört 100 mil och ­hade bara 20 kvar.

Året efter spelade Ivan i Polen för Lech Poznan utan att hitta rätt.

– De var med i Europa L­eague och supportrarna ­gillade honom. De har skickat brev hit efter hans död. Men det var en del problem också, med lönen och så, ­säger Jerko.

■ ■ ■

Det var en aningen stukad Ivan som dök upp på AIK:s träningsanläggning den 15 maj 2010. Han var 29 år gammal och borde rimligen ha närmat sig toppen av sin karriär, men de sista åren hade i­nte gått som han önskat.

Jag var där på Karlberg, det var sommarvarmt och soligt. Efter träningen gick jag fram till den nära två meter långe mål­vakten och hälsade. Ivan hade en grå t-shirt med ett hjärta på bröstet. Handslaget var så fast att jag minns det än i dag.

AIK:s dåvarande sportchef Jens T Andersson beskriver provspelet som ”läskigt”. Ivan inledde med en medelmåttig insats den första dagen men var så bra dag två att spelarna närmast bönföll Jens T Andersson och Björn Wesström – som ­gjorde ett kort inhopp som tränare – att fixa kontraktet.

– Ivan hade spikat igen fullständigt och det blev en ­jargong: ”Kom igen, ni måste lösa det”, säger Jens T Andersson.

Målvakts­tränaren Lee Baxter har samma ­minnesbilder.

– Det var en demonträning, helt sjukt. Jag lyssnade runt bland spelarna som tyckte att han var helt fantastisk. Kenny ­Pavey sa rakt ut ”Shit, vilken jävla målvakt!”

”Strålande väder”

Att spelarna ville förstärka på målvaktssidan var inte så konstigt. Fjolårets guldhjälte Daniel Örlund hade flyttat till norska mästarna Rosenborg och ersättaren Tomi Maanoja hade inte hittat formen efter ett benbrott. På våren hade Maanoja släppt in ett antal enkla mål och behovet av en förstamålvakt var mer eller mindre akut. Tabelläget likaså: AIK låg sist efter tretton omgångar, tre poäng efter ­Trelleborg.

Dagen efter Ivans fenomenala träning mötte AIK Åtvidaberg på Råsunda. Strål­ande väder och en gratisbiljettkampanj gjorde att över 21 000 åskådare fick se när det slutligen lossnade. Anfallaren ­Miran Burgic gjorde hattrick, AIK vann med 4–1 och Ivan Turina fick en första smak av allt det där som han skulle att tycka så ­mycket om: klubben, supportrarna, atmo­sfären.

Efter matchen stannade jag honom på läktaren.

– Mycket bra intryck. Allt är perfekt: ­laget, publiken, landet, sa han på sin tysta, nästan läspande engelska – den som inte riktigt hängde ihop med hans fysiska uppenbarelse.

■ ■ ■

Kontraktsförhandlingarna gick snabbt, Ivan skrev på för tre och ett halvt år.

Därefter var han nummer ett, inte bara i sitt lag utan kanske i hela allsvenskan. AIK klarade sig kvar 2010, kom tvåa 2011 och fyra 2012. Att Ivan trivdes i klubben gick inte att ta miste på. Det var en perfect match. Ordningsmänniskan i honom­ uppskattade det nya hem­landet.

– Han var en perfektionist. Bilen skulle vara ren, lägenheten välstädad. Han gillade att saker sker enligt tidtabell i Sverige. Han var chockad att lönen kom den 25:e. Han brukade komma och tacka mig den 26:e ­varje månad, säger den dåvarande sport­chefen Jens T Andersson.

Trycket i AIK bekom Ivan inte det minsta. Åren i Kroatien, Grekland och Polen ­hade härdat honom och när det stormade i AIK – det har som vana att göra det ett par gånger om året – så skakade han mest på ­huvudet.

”This is nothing” eller ”This is circus” brukade han säga – det senare, något märkliga, uttrycket lever kvar bland AIK-spelarna än i dag.

I slutet av mars i fjol utnämnde vi på Sportbladet ­Ivan till ”allsvenskans hårdaste spelare”, halvt på skämt, halvt på allvar. I samband med det intervjuade jag honom. Ivan berättade om matchen när han spelat med brutet finger, om alla smärtstillande tabletter han brukar ta och om hur spelare och supportrar hamnat i slagsmål efter förluster med Dinamo Zagreb.

Ivan sa allting med en självklarhet, det var nästan som om han inte reflekterade över det, men just som vi avslutat samtalet kom han på sig själv med att kanske ha avslöjat för mycket.

– Framställ mig inte som en ­huligan nu, vädjade han.

Men nej, Ivan var ingen huligan ­eller för den delen en okänslig machokille.

Det var snarare precis tvärtom.

Ivan var en nallebjörn. Han tyckte om att kramas, han var omtänksam och skapade kontakter var han än kom. Alla som har träffat honom tycks ha en historia att berätta.

Bankade på dörren

Tränaren Andreas Alm säger att han har svårt att sätta ord på Ivans förmågor, men lyckas ändå rätt bra.

– Han var fenomenal i sin närhet till ­andra. Han var ett socialt och humant fenomen, han var på något sätt före sin tid. Han hann med mötet, men också medierna. Jag vet i­nte hur många som har vittnat om sms-­kontakt under Ivans sista dygn.

Ivan bodde granne med Teteh Bangura i ett höghus på Ängkärrsgatan i Solna.

21-åringen från Sierra Leone kom till AIK i början av 2011 och blev genast vän med Ivan. På träningarna kunde de bråka hejdlöst, både verbalt och fysiskt, men vid sidan fanns inga sådana känslor, då umgicks de som bästa kompisar.

Å andra sidan hade Teteh inte mycket till val.

– Varje morgon så väckte han mig, han bankade på min dörr. ”Kom igen, amigo!” Jag brukade skrika ”tyst med dig”, men det hjälpte inte.

Det var han som bestämde?

– Ja, det är klart. Titta på honom, haha. Han var som en storebror till mig.

Samma sak gällde på eftermiddagarna, när träningspassen var över. Ivan hamrade på Tetehs dörr och tog med honom till en restaurang vid Stureplan e­ller ett kafé i Solna centrum där han h­ade skaffat sig vänner. Lagkompisarna K­wame Karikari och Mohamed Bangura brukade också vara med.

– Ivan betalade alltid. Även om jag protesterade så tog han det. ”Du får betala när du skriver ett stort kontrakt”, sa han. Men jag är faktiskt skyldig honom pengar. Vi slog vad på träningen, vi brukade skjuta straffar och jag ligger minus 2 500 kronor. Nu säger Kenny Stamatopoulos att jag ska betala honom – att skulden går över till nästa målvakt, haha.

Teteh skrattar högt, men det fastnar i halsen. Han fortsätter med lägre röst.

– Ivan var en så bra kille. Han lämnade oss så tidigt. Jag kan inte tro att han är död.

■ ■ ■

En träningsmorgon våren 2011 märkte målvaktstränaren Lee Baxter att Ivan och Kenny Stamatopoulos sprang och fnissade på uppvärmningen. När Baxter frågade Ivan vad som stod på fick han ett oväntat svar.

– Han berättade att Senka var gravid och jag gav honom förstås ett stort grattis. Då svarade han att han inte sagt det bästa än: ”Det är tvillingar!”

I augusti födde Senka döttrarna Tia och Tara och familjen Turina gick från två till fyra. Ivan var påtagligt stolt och skämtade om att de skulle ta över som sport­chefer i varsin klubb, en i Dinamo Zagreb, en i AIK.

När han visade sin nya bil, en rymlig ­Audi, för Teteh Bangura fick barnstolarna den längsta genomgången.

– Han var väldigt lycklig då, säger Teteh.

Jag ska inte påstå att jag kände Ivan på djupet, även om jag träffade honom ­ofta, men jag är säker på att Ivan verkligen var lycklig. Han lyfte ofta fram Sverige, Stockholm och AIK som något fantastiskt. Det fanns inga garderingar när han beskrev sin tillvaro, bortsett från ­kylan som han aldrig riktigt kunde vänja sig vid.

Skulle få heta Bruno

Jag var med på försäsongslägret i Portland i februari i fjol när han förlängde sitt avtal. Jag frågade hur länge han ville s­pela i AIK, Ivan svarade att han ville bli en legendar i klubben.

Samma kväll mötte jag honom utanför ett kafé som sålde donuts – han hade en gigantisk låda under armen.

– Nya kontraktet betalar, sa Ivan.

Han stod på toppen när allting tog slut.

AIK-fansen älskade honom och Senka var gravid på nytt, den här gången med en pojke. De hade bestämt sig för att döpa h­onom efter pappa Bruno, men Ivan fick aldrig träffa sin son.

Klockan två på natten den 2 maj ryckte Senka till av att Ivan lät konstigt vid hennes sida i sängen. Senka trodde att hennes man snarkade värre än vanligt, knuffade till honom och somnade om.

När hon vaknade vid sjutiden andades inte Ivan.

■ ■ ■

Obduktionsrapporten, undertecknad av AIK:s läkare Karol Zyto, har en slutsats som är enkel och svårförstådd på samma gång.

”Turinas dödsfall bedöms ur rättsmedicinsk synpunkt som naturlig.”

Döden hade ingen­ting med ­alkohol, droger eller tabletter att g­öra. Inte heller med yttre skador. Hjärtats rytm hade rubbats, den hade rusat iväg – eventuellt på grund av ett medfött fel – vilket var mer än kroppen hade klarat av.

Sedan gick allt i ett. Redan på förmiddagen upprättades ett slags kriscenter på träningsanläggningen Karlberg. AIK fick beröm för sitt sätt att hantera den svåra situationen, för att de lyckades kombinera öppenhet med värdighet mitt i det tragiska och kaotiska.

En hyllningsmatch ­mellan AIK och Dinamo Zagreb på Friends arena styrdes upp på nolltid, intäkterna gick till familjen Turina. Men den matchen fick också ett bittert efterspel. Expressen publicerade ett dokument som skickats till Senka med intäkter på nära 1,4 miljoner kronor – men också utgifter för nära 800 000. Mer än hälften hade alltså dragits bort, bland ­annat för p-böter och tifolappar.

AIK hävdade att det var en preliminär ”bruttolista” som skulle rättas till, vilket också gjordes. I slutändan skänkte AIK 1,1 ­miljoner kronor till Senka, och det finns dessutom en fond där ytterligare pengar som ska tillfalla familjen har kommit in. I nu­läget ligger 34 000 kronor på det kontot.

Sett på Instagram

Men publiceringen väckte stor ilska, framför allt ­efter att tidningens krönikör Mats Olsson försökt skoja om nyheten med en oneliner som fastnat som en tagg i många AIK-hjärtan:

”Är lite förvånad över att AIK inte fakturerade för ­alla vackra ord man sa om Ivan."

Just den kommentaren verkar emellertid inte ha påverkat familjen särskilt mycket.

– Det var ett missförstånd med väl­görenhetsmatchen. De skickade ett papper med alla intäkter men också utgifter för lite… du vet, dumma saker. Jag ringde och sa att det inte var rätt, men på slutet tog de bort utgifterna så det blev bra, ­säger Jerko Leko.

Däremot blev Senka upprörd över att AIK i vintras sålde en energidryck med Ivans namn på.

– Senka ringde mig och undrade vad de höll på med, hon hade fått bilder av supportrar och sett det på Instagram. Vi tyckte att det var konstigt gjort av klubben, säger Jerko.

Jag ringer AIK:s vd Thomas Edselius som lägger sig platt.

– Det blev inte bra med energidrycken, så vi drog tillbaka den. Jag vet faktiskt ­inte hur den kom fram egentligen, det var ett misstag av oss.

– Men det är kul att att Senka är nöjd med välgörenhetsmatchen, för så har vi också uppfattat det. Att det blev rätt bra till sist under omständigheterna.

■ ■ ■

Dagen efter Dinamo Zagrebs match och vår träff med Jerko Leko åker jag och fotografen Peter Wixtröm till Mirosevac-kyrkogården i nordöstra Zagreb, inte så långt från Ivans barndomshem.

Senast jag var här var för ett år sedan, det var på Ivans begravning. Jag kommer aldrig att glömma det.

Då stod Senka med gravidmage framför ett hål i marken för att se sin makes kista sänkas ner, och just i det ögonblicket öppnade himlen sig så att tårar och regn blev till ett.

Nu står vi på exakt samma plats.

Vi är i stort sett ensamma, men Ivans grav har fått sällskap av andra gravar vid sin sida. Framför den står sex ljuslyktor i olika storlekar, uppe på den ligger tre blombuketter. På stenens rygg hänger en AIK-vimpel. Jag letar efter en hälsning på den men hittar ingen.

Jag sätter mig på en bänk vid sidan av graven som snart ska smyckas ut ytter­ligare. Jerko Leko har tillsammans med några vänner – däribland fotbolls­spelarna Luka Modric och Vedran ­Corluka – låtit en konstnär utforma en staty av ­Ivan. Processen har varit komplicerad, och än är de sista tillstånden inte klara, men tanken är att den ska avtäckas på årsdagen. Då kommer anhöriga och representanter från Dinamo Zagreb och AIK vara på plats. Dessutom väntas ett antal AIK-supportrar åka till Zagreb för att hedra Ivans ­minne.

Behålla sommarhuset

För Jerko tar engagemanget inte slut vid statyn. Han spelar numera med nummer 27 på ryggen, samma som Ivan hade i AIK, och han har planer på att starta en ungdomsturnering i vännens namn.

Men det viktigaste är att få var­dagen att fungera.

Familjerna Leko och Turina umgås ­dagligen, inte minst mammorna Iva och Senka, och på somrarna semestrar de ihop. För några år sedan köpte familjerna var sitt fritidshus på paradisön Murter vid kusten mellan Zadar och Split. Ivan älskade att vara där. Han tyckte om att ligga vid poolen, spela tennis med Jerko – och grilla förstås.

– Favoriten var när vi hade barbecue-kvällar tillsammans, säger Jerko.

Han berättar om hur glad han blev när Senka bestämde sig för att behålla semester­huset. Jerko känner att familjerna kommit närmare varandra efter Ivans död och ser det som sin uppgift att stötta och hjälpa till, inte minst för Tias, Taras och Brunos skull.

Han har köpt en extra tomt vid fritidshuset där barnen ska få leka, men fram­för allt vill han förklara för dem hur Ivan var, han vill berätta om hans värme och omtänksamhet.

Jerko har redan orden klara för sig.

– Jag ska säga att deras pappa var den bästa vännen som fanns.

Publicerad:

Sportbladet – Allsvenskan

Prenumerera på vårt nyhetsbrev om Allsvenskan – krönikor, reportage, intervjuer, granskningar och rankningar.