Bank: Matchen hade allt – sen började de spela fotboll

FOTBOLL

Tryck och känslor, elektricitet och elegans, banbryteri och historik.

AIK mot Dalkurd hade allt.

Sedan började de spela fotboll, och så var det roliga slut.

Det är när livet börjar flöda igen som man kan må dåligt på riktigt. Generationer av litteraturvetare har tragglat sig igenom The Waste Land för att förstå vad T S Eliot menade när han utnämnde april till ”den grymmaste månaden”.

Fin poet, Eliot.

Eller vad vet man, han kanske bara höll på AIK.

Det spelar ju ingen roll hur många bussmottagningar de arrangerar, hur mycket de fyller Friends, hur ordentligt de ser över truppen sin – när april kommer (9 vinster på 23 aprilmatcher de fyra senaste säsongerna) så letar AIK efter sina fötter.

2018 träffade de rätt med det mesta före avspark. Nisse Johansson tackades av så fint, stod nere på gräset med sin Alice och ungarna, höll ett tal, startade ramsan om gulddrömmar, såg sitt eget namn över hela Norra stå, fick applåder av Dalkurd-kurvan och klev över sidlinjen som supporter istället för spelare.

Sedan började fotbollen...

Fint, var det.

Och sedan: fotboll. Eller något som i alla fall var varumärkt som det. Vi ska förstås ha all respekt för att april är april, att premiärer är premiärer, att bollen är extra rund om våren och allt det där. Men det här var ju alldeles för blekt, långsamt, lågkvalitativt och ängsligt.

Azrudin Valentic valde spelsätt som var troget DFF-identiteten. Trebackslinje tätt, läckre Rewan Amin som ankare på mittfältet, fokus på kortpassningsspel. Rikard Norling saknade viktige Tarik Elyounoussi men repriserade speltanken från försäsongen, och lät sina ytterbackar bestämma balansen.

Dalkurd hade problem att sätta ihop något anfallsspel, men försökte om och om igen att spela sig fram genom Amin eller Sugita. I AIK drog Enock Kofi Adu och Kristoffer Olsson snarare ner tempot än vred upp det, och det enda som liknade konkret, fartfyllt anfallsspel hängde i fötterna hos Robert Lundström som är bra på att känna av när han ska totalsatsa i djupled och ge ett vändalternativ.

Om Dalkurd ”gjorde det svårt för AIK”? Ja, det ingick väl i planen. Men de behövde inte anstränga sig så väldigt. De sjönk hem med sin fembackslinje, fick tid på sig att göra det, och behövde inte vrida så mycket på huvudet, vare sig bakåt eller i sidled.

Första halvleks bästa DFF-anfall kom efter en horribel/briljant felträff av målvakten Abdulaziz Demircan som skar genom AIK:s mittfält.

Första halvleks bästa AIK-anfall gav 1–0.

Nyförvärvet AIK:s enda vapen

AIK:s enda vapen var alltså en kanonkula, Robert Lundström som tryckte iväg på högerkanten, tog emot bollen och skickade upp den i första krysset – efter att Demircan tagit ett märkligt chanssteg in i planen.

Det var AIK:s enda avslut så långt. Det blev inte så mycket mer.

Henok Goitom hade svårt att hitta rätt, Nicolas Stefanelli var trubbig, Alex Milosevic spelar just nu med en svårighetsnivå som han helt enkelt inte behärskar och som hotar AIK mer än motståndarna.

Nykomlingen Dalkurd kom till Solna, hade bra defensiv koll och vred på pressen efter paus. AIK sjönk hem, DFF etablerade anfallsspel och fick in hotspelaren Heradi Rashidi.

En kanonräddning av Oscar Linnér (Sugita avslut efter att Milosevic slarvat) var allt som stod mellan AIK och den totala ångestkrampen. Nu rycktes resten av matchen sönder en smula av avbrott – ett knallskott på bortasektionen - och byten, och tiden rann ut för Dalkurd.

Det tar vi med oss

Robert Lundström vred sig loss en gång till, inhopparen Nabil Bahoui sköt i stolpen så att inhopparen Anton Salétros kunde raka in 2–0 och så var matchen slut.

Så vad tar vi med oss härifrån?

Dalkurd tar med sig ett stycke klubbhistoria och en kurdisk manifestation på nationalarenan. AIK tar med sig Robert Lundströms perfekta tolkning av wingback-rollen, ett fint adjö till en lagkapten och tre poäng.

När jag skriver det här hoppar spelarna runt i en segerhög under Norra stå. De sjunger Nisse Johansson-sången, och mitt i alltihop står han visst med kostym och svartgul halsduk om halsen.

Grundspelet satt inte, nyckelspelarna visade inget, men nollan höll och det här är april och AIK fick fira.

De ser inte så missnöjda ut, trots allt.

Fotbollsbibeln – allt om säsongen 2018 – i butik nu! 00:28
ARTIKELN HANDLAR OM