Hamréns spelsystem behöver en Zlatan

FOTBOLL

Laul: Men ”Ibra är inte intresserad...

Det finns ett stort problem med landslagets nya spelsystem.

Det kräver en Zlatan.

Vilken Zlatan?

Foto: Zlatan Muslimovic.

Ja det kan man fråga sig en dag när Sverige möter Bosnien på Råsunda. Svaret är att både Ibrahimovic och Muslimovic skulle fungera utmärkt i den ensamma forwardsroll som är en nyhet i förbundskapten Erik Hamréns spelmodell.

Ingen av dem är tillgänglig för tillfället: ”Ibra” är inte intresserad och hans 29-årige namne har valt att spela sin landslagsfotboll för Bosnien (dubbla medborgarskap).

Zlatan Muslimovic, som spelat pojklagsfotboll i Habo IF, Husqvarna FF och IFK Göteborg, nu fullblodsproffs i grekiska PAOK, tröttnade helt enkelt på att inte få chansen i Sverige och sedan 2006 har han gjort 20 landskamper och 16 mål sitt andra hemland.

Det är svårt att kritisera Hamréns företrädare. För fem-sex år sedan hade Blågult tre anfallare av högsta klass, och det hade inte varit rättvist mot någon att ”låsa” Muslimovics landslagskarriär genom att säkra upp honom med spel i någon enstaka match.

Vem klarar den rollen?

Men det är en tacksam parallell att dra när Sveriges kortsiktigt största landslagsproblem är tomrummet efter den riktige Zlatan. Kanske kommer han tillbaka i höst, då är frågan ur världen. Kommer han inte tillbaka står Sverige med nytt spelsystem utan sista pusselbiten – vem klarar den ensamma anfallsrollen?

Det brukar sägas att spelsystem är ”en lek med siffror” och ofta överdrivs också betydelsen. Men det finns ett par tre fyra saker som skiljer 4-2-3-1 från 4-4-2:

Det är svårare för en ensam anfallare att få fast bollen på motståndarens planhalva vilket ställer högre krav på leveransen, alltså lagets passningsspel.

Det krävs också en större individuell skicklighet för att hitta samarbete mellan en nummer nio (anfallaren) och nummer tio (den offensiva centrala rollen) jämfört med samarbetet mellan två renodlade forwards i ett 4-4-2.

Den ende forward vi har i dag som behärskar nummer nio-positionen fullt ut är Zlatan. Utan honom undrar jag om inte det klokaste är att gå tillbaka till att spela med två anfallare, till exempel Johan Elmander ihop med Ola Toivonen eller Marcus Berg (vi har inte så mycket mer för stunden).

Men förbundskapten Hamrén verkar fast besluten att köra vidare på den inslagna vägen. Kanske har han fått en indikation på att Zlatan trots allt återvänder?

Körde fast på kanterna

I senaste landskampen, 1–0 mot Wales, hade Ola Toivonen svårt att få fast bollen på motståndarens planhalva, Johan Elmander hotade sällan eller aldrig i djupled och ”Chippen” och Rasmus Elm körde fast på sina kanter.

I kväll ser laget annorlunda ut: Kim Källström är tia medan Anders Svensson och Pontus Wernbloom städar bakom.

Det är en mer defensivt balanserad elva än mot Wales och känns som en förberedelse inför mötet med Holland i EM-kvalet.

Fördelar och nackdelar

Fördelarna med Hamréns nya spelsystem är att Sverige blir starkare på mitten och att kantspelarna får intressantare utgångspositioner.

Nackdelar defensivt i ett 4-2-3-1-system: det uppstår ytor i området framför ytterbackarna.

Många länder använder i dag detta spelsystem vilket innebär att mittbackarna bara får en pressande spelare mot sig. Det blir därmed öppen gata att kliva framåt med boll och vinna mark. Det hade varit trevligt för Olof Mellberg och Daniel Majstorovic om den biten fungerar i kväll.

I övrigt är jag mest laddad att se vad Emir Bajrami hittar på till vänster och hur Pontus Wernbloom spelar sina kort bredvid lagkapten Svensson. När truppen togs ut gissade jag att Wernbloom skulle få starta som nummer tio och håller fast vid att det vore mer logiskt, även om Pontus har en vanlig mittfältsroll i sitt klubblag AZ Alkmaar.

23-åringen – han fyller 24 om en knapp månad – är hur som helst just den karaktärsspelare det svenska landslaget behöver fylla på med. Även om det går lite långsamt i vändningarna i bland.

ARTIKELN HANDLAR OM