BANK: Vi är vad vi är – ett granskogsfolk

FOTBOLL

Efter tio år av all världens Zlatan-poesi – tillbaka till rötterna, djupt nedsprängda i berggrunden.

Guldbollen 2017 till Andreas Granqvist.

Vi är vad vi är: Ett granskogsfolk.

Ja, och det där är ju också dikt och poesi, ett par rader ur Harry Martinson-samlingen Tuvor.

Martinson älskade sina granar, hos honom stod de för något ursprungligt, det där som han tyckte var på väg att gå förlorat i en tid då vi rörde oss mot städerna och ljuset och ”fick för oss att vi är oss själva”.

2017 går svensk fotbolls finaste individuella utmärkelse, Svenska Fotbollförbundets och Aftonbladets guldboll, till ett fyrtorn mitt i backlinjen med en röst och en dialekt som får marken att skälva.

Så länge som jag över huvud taget varit medveten om att han funnits så har han kallats för ”Granen”, och i Andreas Granqvists fall är det inte ett smeknamn.

Det är en hel programförklaring.

Flyttade ett par steg neråt

Visst, det fanns en tid före allt det här, före landslagsspelet och proffskarriären, när han var en kreativ, rörlig fotbollsspelare med en annan sorts ambitioner. En nummer tio, en kreatör. Men det blev som det måste bli, som det blivit för väldigt många av våra framstående mittbackar i modern tid: han flyttade ett par steg neråt, lärde sig försvara och leda ett lag bakifrån. Stå där som en stadig trädstam med sina ryggskottsrörelser och sin trygghetsaura.

Ja, och nu är han bäst av alla.

Eller?

Jag har suttit med i Guldbollen-juryn i tretton år nu, det här är första gången jurymötet gått in i låst läge, där det blivit diskussion på allvar och på riktigt, där medlemmarna faktiskt tyckt olika.

För en gångs skull fanns det ju fler kandidater än en. Fler än två, till och med fler än tre eller fyra.

  • Zlatan Ibrahimovic spelade i och för sig inte ens halva nomineringsperioden innan knäskadan, men han gjorde 22 mål för världens kanske största fotbollsklubb. Han avgjorde en ligacupfinal och trots kryckorna fick han med sig en Europa League-pokal som bonus.

  • Mikael Lustig vann trippeln med Celtic, togs ut i årets lag i skotska ligan och klev fram som nyckelspelare i landslaget.

  • Emil Forsberg rankades som Bundesligas femte bästa spelare av Kicker under förra säsongen, spelade fram till otroliga 20 mål (på 22 ligamatcher) och togs ut i årets Bundesliga-elva när över sju miljoner supportrar röstade.

Men vi är vad vi är: Ett granskogsfolk.

Första gången på 14 år

För första gången på fjorton år går guldbollen till en försvarsspelare, till den del av spelet som traditionellt varit grunden i alla svenska fotbollsframgångar. Det är klart att det finns ett symbolvärde och en logik i det. Året som passerat var år noll i landslagets tideräkning, en ny epok efter att Zlatan Ibrahimovic varvat upp sin Volvo och tackat för sig.

Ny förbundskapten, nya nyckelspelare, en ny tid som behövde gamla lösningar.

Tillbaka till den defensiva tydligheten. Tillbaka till laget bortom jaget. Tillbaka till medvetenheten om att det kommer att krävas att hela truppen förvandlas till ett band av bröder för att över huvud taget hänga med i konkurrensen.

Längst fram och längst bak i den utvecklingen stod en Gran från Påarp, en född ledarkaraktär som tagit steget ner från läktaren och in i lagkaptensrollen.

Ja, eller ”landsfader” som någon sa efter en ovanligt känslosam kväll på San Siro.

Kanske det.

Det fanns något förlösande faderligt över Andreas Granqvists frontlinjeförsvarande i de där matcherna mot Italien. För sju år sedan inledde han sin riktiga landslagsdebut med att tveka bort sig i en duell mot Wesley Sneijder i Amsterdam. Nu fanns ingen tvekan, inga tvivel, inget halvdant över huvud taget. Allt som fanns var en stor ledare som ledde ett tappert fotbollslag genom en utmaning som borde ligga bortom dem.

Holland utslaget, Frankrike besegrat, Italien sänkt i ett historiskt mörker.

Här står en gran med guld i handen, och tre saker måste sägas om det.

Har det gemensamt med Zlatan

Den första är det som Janne Andersson brukar säga, och som nästan skymts av Andreas Granqvists mänskliga egenskaper:

– Man får inte glömma att han är en jävligt bra fotbollsspelare också.

Granqvist har det gemensamt med Zlatan Ibrahimovic att han också valt en bra bildningsväg genom karriären. Allsvenskan för att få tidigt förtroende, England för att härdas i fysik och hjärta, Holland för att lära sig spela fotboll, Italien för att lära sig tänka försvarsspel. När han kom till Ryssland och Krasnodar blev han tidigt lagkapten, som utlänning, och förde en nyfödd klubb till toppskiktet av ligan, till cupfinal och Europaspel.

Det andra som måste sägas är att allt det här, med ursprung och kollektiv och rötter, inte är eller får bli något definitivt.

Att Sverige tog sig till VM med en bragd gjuten i kollektivism och struktur betyder inte att inte dörren måste stå öppen för det andra, annorlunda. Det kommer att komma nya individualister som hittar nya horisonter, det här var bara inte ett år som präglades av dem.

Det här var ett år då svensk landslagsfotboll gick från det solitära till det solidariska, ett år för den barrdunkla ande som susar inom oss, vår ande av gran.

Det där sista, om anden, var det Harry Martinson som skrev.

2018 blir ett VM-år, 2017 var Granens år. Nu står han mitt på scenen med en guldboll i handen, och bara en sak finns kvar att säga:

Grattis, Andreas. Och tack för ett år vi aldrig kommer att glömma.  

De har vunnit Guldbollen mer än en gång 00:40