De dödade Leeds

avZendry Svärdkrona

FOTBOLL

Erik Niva förklarar hur storklubben rasade rakt ner i helvetet

Efter regn så kommer sol?

Inte på de pinade hederna i Yorkshire.

Leeds United förlorade en Champions League-semi. Deras ekonomi störtade samman. Spelarna hamnade i rättssalen. Sedan försvann de till andra klubbar. Tränarna sparkades. Leeds åkte ur Premier League. Fansen förlorade tron.

Och sedan blev det värre.

Ska vi kunna förklara det här måste vi börja med guldfisken.

För ganska precis sex år sedan spelade Leeds United semifinal i Champions League.

För knappt fem år sedan ledde de Premier League.

De hade ett ungt, talangfullt lag med obegränsad potential och världen låg för deras fötter.

Men på ordföranden Peter Ridsdales kontor stod en skål med guldfisk.

Den här guldfisken var speciell. Den var inte inköpt på närmsta djuraffär för några tior, som brukligt.

I stället hyrdes den in på korttidskontrakt. Varje månad betalade Leeds United nästan 300 kronor för sin guldfisk.

Bestämde sina egna löner

Internt kallades Peter Ridsdale för ”Father Christmas” av sina anställda.

Anledningen var att han var generös – så oansvarigt generös – i löneförhandlingarna att de i praktiken kunde bestämma sina egna löner.

När den oprövade mittfältaren Seth Johnson förhandlade om en transfer från Derby till Leeds hade han och hans agent bestämt sig för att ett lönelyft vore på sin plats.

De tog i rejält.

De siktade på att fördubbla pengarna han haft i Derby – att gå från 175 000 kronor i veckan till 350 000 – men misstänkte att det skulle bli svårt att nå hela vägen.

Om det krävdes kunde de absolut tänka sig att gå ner till 300 000, men först ville de ändå lyssna på Ridsdales utgångsbud.

Ordföranden kallade in dem på sitt kontor, och med guldfisken framför sig presenterade han sitt förslag:

– Jag tänkte erbjuda dig 500 000 kronor i veckan. Det är bara för att få i gång förhandlingarna, och jag förstår om ni vill återkomma med ett motförslag.

”Strategin var ett självmordsförsök”

Givetvis rasade inte Leeds United samman på grund av att de betalade 300 kronor i månaden för guldfisk, men upplägget symboliserade det totala storhetsvansinne som klubbledningen drabbats av i början av 2000-talet.

Ingen kostnad var så liten att den inte kunde bli större.

Peter Ridsdale avgick den sista mars 2003, och dagen efter fick ekonomi­professorn John McKenzie tillgång till bokföringen.

Han behövde inte titta i almanackan för att konstatera att datumet var den 1 april.

Leeds United hade skulder på mer än en miljard kronor. Trots detta – trots att det var så fullständigt jävla uppenbart att klubben behövde dra åt varenda läckande kran och vända på varendaste litet tvåpencemynt – sprejades slantarna omkring som om det inte fanns någon morgondag.

En flotta på mer än 70 firmabilar kostade årligen 8,5 miljoner kronor, direktörernas privatjet ganska prick en miljon. Klubben hade fler än 60 (!) professionella fotbollspelare, och av dem tjänade 17 stycken mer än femton miljoner kronor om året.

– Även om det hade funnits en solid ekonomisk grund hade utgifterna varit idiotiska. Nu är den i en gigantisk kris, och jag kan inte beskriva strategin som något annat än ett rent självmordsförsök, sa McKenzie.

Elva spelare arresterades

Makt korrumperar, berömmelse berusar – och det var inte bara Leeds styrelserum som präglades av hybris under de här åren.

Omklädningsrummet fick sig också en rejäl släng.

Här fanns en hel trupp av unga, framgångsrika pundmiljonärer som verkade tro att de stod över både samhälle och lag.

Totalt blev elva Leeds-spelare arresterade mellan år 2000 och 2004.

Det var Lee Bowyer och Jonathan Woodgate som misshandlade en ung asiatisk student utanför en nattklubb. Det var också rattfylla, våldtäktsmisstankar samt rent och skärt drängasupande.

Managern David O’Leary var inte mycket bättre. Samma dag som Bowyer och Woodgate stod inför rätta släppte han boken ”Leeds United On Trial”. I stället för att försöka ta kontroll över sina nyrika spolingar så hängde han ut dem för att själv tjäna några slantar.

I januari 2004 hade det så blivit uppenbart att Leeds ekonomiska situation var så allvarlig att en konkurs tycktes så gott som oundviklig.

I ett desperat försök att rädda klubbens existens la den nya ledningen fram ett krispaket, som bland annat innehöll en frivillig 25-procentig lönesänkning av de orealistiskt höga spelarlönerna.

Spelarnas första reaktion? De vägrade gå med på förslaget, och intensifierade i stället sin jakt på nya arbetsgivare.

Fyra månader senare åkte Leeds ur Premier League, en bister eftermiddag i Bolton. Det var en klubb som förlorat all framgång, alla pengar och nästan alla spelare.

Det enda den hade kvar var sina fans, och deras stolthet. Över en halvtimme efter slutsignalen i Bolon stod de fortfarande kvar och vrålade sin egen signaturmelodi: ”Marching on together”.

Sagorna slutar inte lyckligt

Hade det här varit ett filmmanus skulle historien ha vänt här.

Ett uträknat Leeds United skulle ha slutit leden, och tillsammans kämpat sig tillbaka till Premier League, starkare än någonsin.

Det blev inte så.

Omedvetet förutsätter vi att fotbollen styrs av någon sorts osynlig regel som gör att de nedslagna kommer upp och att sagorna alltid slutar lyckligt.

Det är inte så.

Tvärtom så leder en negativ spiral oftast just neråt. Har du vare sig pengar eller spelare är det inte heller särskilt sannolikt att du får ihop ett bra fotbollslag. Tyder allt på att saker och ting är på väg åt helvete – ja, då är det också dit som färden brukar gå.

Paradoxalt nog var det räddningen som visade sig vara den fullständiga förbannelsen.

Med konkursen bara två dagar bort fick Leeds en ny ägare i januari 2005.

Det positiva var att de nya investeringarna räddade klubben. Det negativa var att mannen som gjorde dem hette Ken Bates.

Under 25 år som Chelsea-ägare hade den excentriske Ken Bates demonstrerat en hel del styrkor, men även en egenskap som gjort honom ganska impopulär bland fotbollsfans.

Han struntade fullständigt i vad de tyckte.

Publiken stannade hemma

Bates, 75, skar omedelbart av alla band till Leeds officiella supporterklubb, och sjösatte i stället en egen medlemsklubb som kostade drygt 650 kronor i årsavgift. I samma veva chockhöjde han också biljettpriserna.

– Det som roar mig är att folk betalar höjda kommunalskatter, bensinskatter och alla andra skatter man kan tänka sig utan att klaga Men höj priset på deras fotbollsbiljetter, och de blir totalt galna. Jag säger att det här är vad det kostar att se Leeds – om ni vill ha ett Leeds.

När Leeds började den här säsongen uselt så sparkade Bates managern Kevin Blackwell.

I stället hämtade han in en tränartrio bestående av sina gamla kompisar Dennis Wise, Gustavo Poyet och Gwyn Williams.

Alla tre är oerhört starkt förknippade med Chelsea, och för Leeds-fansen innebar det ytterligare ett hårt slag mot en redan urholkad identitet.

– Gillar dom inte det här så kan dom börja följa några andra, kommenterade Bates.

De började inte följa några andra. De stannade hemma i stället.

Innan Bates kom snittade klubben drygt 30 000 åskådare, trots att de åkt ur. Den här säsongen har klubben som de cyniska kallar ”Chelsea North” inte ens kommit upp i 20 000.

När Leeds åkte ur Premier League hade de förlorat all framgång, alla pengar och alla spelare – men de hade i alla fall kvar sina fans och deras stolthet.

Nu har de inte ens det.

Elland Road sjunger allt mer sällan om att marschera framåt tillsammans. Arenans vanligaste ramsa är numera den kärnfulla ”Get the Chelsea out of Leeds”.

”Se det positiva”

Under veckorna lämnar Ken Bates det som Charlens Dickens beskrev som ”den bestialiska staden” och åker hem till lyxvillan i Monte Carlo.

Kvar i Leeds finns bara Leeds.

Kvar finns bara en fotbollsklubb som tappat riktningen fullständigt och riskerar att ramla ner i tredjedivisionen för första gången i sin historia.

Med bara tre omgångar kvar ligger Leeds United under nedflyttningsstrecket.

– Det gäller att se det positiva i situationen, sa managern Dennis Wise häromdagen.

Frågan är vad i hela friden det skulle kunna vara.

Raset började 2001 i Champions League-semin

ARTIKELN HANDLAR OM